onsdag 28 maj 2008

Maskiner. Dom kommer ut nu, efter en kall vinter. Dom är överallt, i varenda gata och framförallt är dom utanför mitt hus. Sen jag flyttade hit, till en sjönära hyresrätt för att njuta lugn och ro, har jag fått en överdrivet känslig inställning till män och maskiner. Förra pingsten slipade en granne sin altan från 8.30 till 20.30 i tre hela molnfria dagar, och han gjorde det med en handslip för att vara säker på att processen skulle vara lång och grundlig. Övriga söndagar när havet ligger blankt och björken lyser i skir grönska kan vi förutom koltrasten och göken höra granne tvås nya högtryckstvätt, granne tres nya trimmer, granne fyras nya motordrivna häcksax, granne fems gamla gräsklippare som först inte går igång till allas lättnad, men sen tar revansch i ett moln av rök över frukostbordet. Som ju ska vara ute, hade ,man tänkt.
När dom små maskinerna äntligen tystnat flyger en konstflygare i sin flygmaskin över den fjäderlätta himlen fram och tillbaka, upp och ner i ändlösa åttor timme ut och timme. Han avlöses av vattenscoootern som far som en galen anka fram och tillbaka över vattnet och när kvällen är inne ligger en tung bensindoft över altanerna lagom till grillen. Då kommer motorcykeln fram. Den ska testas. Om och om igen. När den äntligen drar ut on the road är natten inne och månen går upp.
tystnad. Tills 7.20 nästa morron.Då kommer grävskopan, åtföljd av lastbil med, vi snackar sten, som ska vältras ut vid stranden i tre veckors tid. Det är stor sten, lite mindre sten, ännu lite mindre sten, sen grus, sen ännu lite mindre grus och det är framförallt maskiner som ska fram till varje pris. Priset är mina sex ompysslade, praktfulla rosenbuskar som just har fått blad och knopp plus havtornsbusken Julia.. Dom står i vägen för maskinen, dom lyfts upp och trycks in i en häck för att sen, när alla stenarna är på plats, "återställas". Ja, inte Julia, för hon har kastats på backen för att en gren hängde ut över vägen. Jag svär en del, ringer en del samtal, diskuterar en aning för mycket med mannen i grävskopan. Han har keps. Under kepsen två ögon, näsa och mun ungefär som man ritade i teckningen i skolan. Jag ser honom åka fram och tillbaka längs vattenbrynet varje morron med sina stenar. Plötsligt en dag ringer han på. Han vill ha vatten. Det ska återställas nu. Grannens slang dras fram, gropar grävs, alldeles för grunda tycker jag, det vattnas, alldeles för litet, tycker jag och det hela ska framförallt vara klart innan fyra och klockan är kvart i. I tre veckor har maskiner kört fram och tillbaka och donat med stenar, minutiöst har hög på hög placerats med förträfflig noggranhet, med tanke på att nästa höststorm kommer att föra upp ett högvatten som rör om allting igen. Därefter tjugo minuter för att återställa sex rosenbuskar med meterlånga rotsystem som stått och torkat i en häck i tre veckor. En av killarna måste dra. Jag tar över slanger och vattnar i gropen. Det räcker! ropar kepsen. Jag får inte stopp på vattnen, munstycket är sönder. Sluta! skriker kepsen. Jag tar slangen för att gå mot till husväggen och stänga av och strålen går av alldeles fri vilja i en vid båge rakt in i grävmaskinen, in under kepsen. Han flyger ut som en geting, har sån fart att han hänger ett tag i luften innan han landar och då är han bindgalen. Jag vill inte föra vidare vad han skriker men jag har aldrig hört nån vara så arg på mej. Jag uppfattar att han försöker undvika ordet "kärring" utan det blir "människa!" istället samt att han vrålar "släpp slangen!" Jag antar att han tror att jag ska fortsätta spruta på honom och det tänker jag inte göra, jag hade inte tänkt spruta på honom alls, så jag släpper slangen och den far i vilda cirklar genom luften och sprutar ner allt som finns där. Själv springer jag in i mitt hus och låser dörren. Jag behöver vila mej känner jag. Inga män, inga i keps, inga maskiner, inga arga män i keps och maskiner, det är ingen bra kombination.
Dan därpå kör han fatt mej med sin grävskopa och ber om ursäkt, ja, om förlåtelse faktiskt. Sen kör han iväg och det blir tyst.
Det är så tyst att jag inte ens vill använda fönen.

lördag 24 maj 2008

Det är dags för Perrelli ikväll. Det är en svår tillställning och jag vill inte se, inte delta i nånting som är så lång ifrån äkta sångarglädje som det går. Jag kommer ihåg Brita Borg och Augustin. Det var inte roligt det heller .Perrelli har utseendet emot sig, åtminstone i sina egna ögon, tycks det. Varje försök att bättra på förvärrar. Alla konstgjorda grejer över hela kroppen gör att hon ser ut som en dataanimerad docka. Det är så sorgligt att det måste vara så, även nu. Brita Borg var i svartvit tv, stel som en docka hon också och hon sjöng sången som Siw Malmquist egentligen ledde till seger. Siw visslade och var oemotståndligt charmig men Brita fick framföra den, varför?" Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär." I Britas mun lät som om man fällde en granskog, tungt, obönhörligt fällde hon träd på träd tills hon slutligen stod på ett kalhygge.
Nej, jag ska inte se det, jag tittar på min narciss istället. Den står i en vas på bordet.
Sidentunna kronblad fällda bakåt som på en rädd kanin. Ansiktet inramas av en flortunn, darrig, eldröd strimma.
Klockan in mot pistillen djupnar i grönt och man dras in till en liten själ. Försommarens själ. Två små ögon, en liten näsa, en liten mun. Så älsklig, märkvärdig, anspråkslös. Är Gud på jorden vandrar han förklädd, säjer Hjalmar Gullberg och jag vill tillägga att han/ hon då säkert bor i narcissen. Doften. Den doftar kärlek. Fick jag välja en enda blomma på jorden, valde jag narcissen.
Jaha, det var mormors älsklingsblomma också, säjer min mamma.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på blomman och kan inte slita mej ifrån det lilla utseendet med så mycket djup.
Narcissus hette den unge guden som blev så kär i sin egen spegelbild i vattnet att han drunknade, i sej själv.
Man ska kanske sätta på tvn i alla fall.

tisdag 13 maj 2008

Det stora teaterbråket är här. Thommy Berggren sopar scenen ren från Norén. Han kallar honom Lasseliten och tycker att hans pjäser inte är tillräckligt bra, i varje fall inte för honom. Det är roligt med Thommy Berggren. Han kom in på scenen som arbetargrabb, han blev Sveriges James Dean på filmduken - Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Joe Hill - han VAR Jean i Fröken Julie, han kunde blivit Gösta Berling men var för stötig, i alla fall om man får tro den suckande regissören Bengt Lagerkvist och sen, på äldre dar kommer han igen som regissör och gör kanske sitt livs största genombrott. Dessutom gör han ett av SR:s roligaste Sommarprogram och medverkar i en dokumentär om Bo Widerberg där man mest minns hans fantastiska historia om hur han bakfull ska försöka läsa ett manus som Den Store gett honom. När halva teatersverige faller på knä i avgudadyrkan för Ingmar Bergman och Lars Norén står Thommy Berggren pall. Han blir Joe Hill igen. Det är uppfriskande. Bara han kan såga Norén med fotknölarna genom att kalla honom ytlig. Själv blir det nu äntligen klart för mej varför jag inte heller gillar Norén. Hans teveversion av Personkrets, där han skildrade a-laget på Plattan och lät dramatenaktörer hälla filmjölk över sej i jakt på silar, kändes sökt och anstötlig. Hans märkliga inkännande i psykopaterna från Hall i samband med 7:3 fick katastrofala följder för alltför många, utan att han själv tog på sej något ansvar. Så hade inte Thommy gjort. Han tillhör en annan liga, hans engagemang känns äkta och han är fortfarande oppositionell. Jag är glad att det blir motsättningar inom svensk teater igen. Bergmans skugga har legat alltför tung över salongerna alldeles för länge och Norén har gjort allt för att förlänga perioden. Forna kollegor har rusat runt som yra höns och ropat "Det är en gåva att få vara i hans närhet!" och gjort luften svår att andas. Teaterkonsten är nuets konst, ögonblickets.
Det som händer under en barnteaterföreställning i en gympasal i Upplands Väsby kan vara lika storartat som på Den Kungliga Scenen. Inga regissörer i världen kan ensamma skapa det ögonblicket - bara skådespelaren i kontakt med publiken. Detta är teaterns väsen. Den regissör som i förtid utnämner sig själv som geni riskerar att sluta som narr i sin egen pjäs.

torsdag 1 maj 2008

Medan kultureliten sitter och bläddrar i Lars Noréns 1800 sidor för att se om dom finns med, blottläggs ett mycket allvarligt tillstånd inom svensk teater.
Stadsteatern i Stockholm går back, liksom alla andra teaterinstitutioner i landet och dom drar även det fria teaterlivet med sig.
När Benny Fredriksson tog över chefsskapet för Sthlms Stadsteater gick han ur stenhårt. Premiärerna haglade, publikrekord sattes, stjärnor köptes in, nu senast Persbrandt.
Men det hjälper inte, teatern går back och stora nedskärningar väntar. Och nu visar sig teaterlivets kris på allvar.
Under flera decennier har teatern långsamt svälts ut på grund av stillastående bidrag och ökade krav på produktivitet.Teatrarna ska drivas som företag och industrier. Under samma tid har dom konstnärliga utövarna blivit färre medan anslagsgivande byråkrati har växt. För varje utdelat bidrag har antalet ansökningsblanketter blivit allt fler och villkoren för varje utdelad krona har skärpts Krav på genus och mångfald och miljökrav ställs på varje teater oavsett om den ligger Arjeplog eller på Östermalm och för varje nytt krav kan man ge sej fan på att hundra nya byråkrater får jobb. Det är ett kontrollbehov utan like. Det finns ingen tro på teater, helt enkelt. Bara en djupt grundad, sorglig misstro som kan härledas tillbaka till före antiken då teaterfolk var paria och lösdrivare. Bara tillfälligt - i antikens Grekland, i Elisabeths England, i Kung Sols Frankrike, i Gustav 111: s Sverige fanns en annan inställning hos staten .En tillfällighet som gav oss Euripides, Shakespeare, Moliere m.fl. Men Göran P och Fredrik R tillhör inte dom som tror på teater. Dom tror på stålar och publiksiffror och nu är Stockholms Stadsteater i kris - den största och mest framgångsrika av våra Institutioner.
Samtidigt spelar teatersverige för en större publik än hockeyn och fotbollen tillsammans. Vi spelar fortfarande för barn och ungdom - vi jobbar stenhårt i våra alltför hårt slimmade små enklaver och hoppas att inte kravet på en handikapptoalett ska få till följd att hela ensemblen ryker. En ny kulturutredning smids och om timbrosmederna får igenom sitt så kommer kravet på lönsamhet att slutgiltigt avlossa pannskottet för svensk teater.
Hur är det tänkt? Till slut sitter Robert Wells och lirar vid sin flygel en gång om året på gallerierna.
Och då har vi blivit - trots att vi är ett av världens rikaste länder - ett av de allra fattigaste.