Transparent

-Vi vill få mer transparens i avtalstexten, sa man vid vårt första möte med kulturchef&co i nya Stadshuset i Södertälje.
Bygget är transparent, verkligen. Ytterdörrar av glas, väggar av glas, alla kan se alla hela tiden, insyn, överblick. Ändå en svår prövning för en klaustrofobiker. Entrédörrarna är såna där man måste gå runt i ett månvarv innan man blir insläppt. Sen väntar en än värre pärs. För att ta sig upp i själva huset måste ännu en svängrumsdörr passeras som bara släpper in en person i taget, långsamt, tveksamt, liksom lite motvilligt. Tillräckligt för att några tankar ska hinna fram som "vad gör jag här egentligen? och "det gamla avtalet var väl rätt bra ändå, jag skiter i att begära mer ". Ja sen är man ändå inne i huset som med sina ljusgröna mellanväggar i glas ger en känsla av vi egentligen alla är fiskar i Skaparens stora akvarium. Jag vet hur det brukar gå till i akvarium. Granngrabben Andreas, som fick ett efterlängtat akvarium i födelsedagspresent kunde berätta hur vissa guppies åt upp sina egna barn. Det var en kamp på liv och död hela tiden tills han slutligen glömde mata dom och en liten civilisation gick under och fick hällas ut i toaletten. Inne i huset väntar stålblanka hissar, hermetiska dörrar som öppnas och där står Bruce Willis i blodig undertröja och ska försvara demokratin mot albinotyska terrorister, nej det gör han inte, dörrarna öppnas inte överhuvudtaget för jag tar trapporna, mötet ska tack och lov vara på tredje våningen, inte åttonde om vi haft otur. På väg in står en kaffeautomat med en vattenkran. Jag trycker. Inget händer. Jag håller muggen under kranen och hoppas att den ska kunna känna själv att jag vill ha vatten. Inget händer . Jacques Tati skrattar i mitt öra. Man ska vrida på kranen som man ju gör på kranar. Det kommer lite vatten i muggen som jag skvimpar ut över den heltäckande mattan när jag snubblar på tröskeln in i mötesrummet.
Sammantaget en ganska spröd entré till förhandlingarna. Det går bra. Alla är trevliga, öppna, vill väl, stolarna är sköna, en liten utsikt över en bakgård med plastbubblor som sticker upp ur gruset därute.
"Verksamhetsmålen" säjer man. "Jag vet inte riktigt vad det betyder?" säjer jag ärligt.. Förr sa man målsättning. Det kan vara samma sak i bästa fall. Vårt första avtal skrevs med kommunen 1978 i gemensam andra, och det var så genommanglat att det i stort sett fungerat tills nu. Sen kom en tillfällig kulturchef och förenklade lite formuleringar .Nu vill man förtydliga igen. Jag förstår det. Men "det är för att få mer transparens" förstår jag inte. Vad betyder det? Jag vill inte fråga en gång till om ord jag inte förstår, Jag får gå hem och gå ut på nätet istället, något som jag inte heller hade förstått innebörden av för två år sen, jag hade trott att det var något religiöst. Ord singlar runt som snöflingor.Vissa flingor fastnar och bygger drivor, andra smälter bort. Avtal är ett bra ord men Överenskommelse är ännu bättre. Att komma överens. Det kändes som om vi gjorde det. Vi skildes som vänner, gick ner för att gå ut. Där väntade ett slags rör i glas . Man skulle trycka på en knapp, en halva av röret öppnades, man skulle gå in, ensam, i röret, känna hur dörrhalvan slöts bakom en, stå där en väldigt lång sekund och ångra alla sina synder plus att man fanns till, innan glashalvan framför en öppnades och släppte ut en till livet igen.
Prövad, återfödd och transparent.

Ensamvargen

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)