Ninnes blogg

Det händer under mina promenader i skogen. Jag går med mina stavar och uppnår en viss känsla av frihet och så kommer det en hundägare med hund. Hund och hundägare tittar på mej från tjugo meters håll. Sen hörs olika kommandon och jag förstår att hussen säjer åt sin hund att inte rusa fram och slita mej i stycken utan gå fint. Jag går också fint. Jag tittar rakt fram och försöker vara kvar i känslan att jag är ute och går en promenad och känner en viss frihet. När husse och hund går förbi hör ett lågt men tydligt beröm - inte till mej utan till hunden som lät bli att göra vissa saker. Efter fem meters promenad i total frihet dyker nästa hund och husse upp. Så håller det på. Jag kan träffa drygt tiotalet hundar under min runda från små bjäbbar till dreglande boxrar, schäfrar och rotweilrar - alla med sammanbitna hussar eller mattar som är ute på grundkurs i hundskolan med mej som objekt. Det största elddopet för såväl husse som hund är tydligen att passera mej utan koppel och då blir det extra guldsjtärna för hunden. "Fint" hör man mellan hussens sammanbitna käkar. Rktigt nervös blir jag när husse med två lösa rotweilrar först uttalar sina kommandon på tio meters håll och sen tar upp mobilen. Att möta en hund är numera för mej detsamma som att möta en potentiell före detta varg. Utan husses stenhårda dressyr skulle allt gå åt helvete. Jag är objektet, prövningen, på vilken hundens lydnadskapacitet ska prövas och via den ska husses koll demonstreras och hans ego stärkas. Jag har sett när kollen inte fungerade. Det var när två lösa bestar gick fot runt sin husse tills dom såg en stackars korean komma med sin collie. I koppel.
En sekund senare virlvlade koreanen i luften medan hundarna försökte bita käftarna av varann. Själv stod jag bakom en gran utan att veta hur jag kommit dit. Hussen avslutade sitt mobilsamtal och gick emellan med livet som insats. Hans förklaring till gruffet var att koreanen sett rädd ut. Det ska man inte göra. Offret ska inte visa rädsla. Då går det som det går tydligen och man får skylla sej själv.
Själv är jag kattägare, sorgligt nog utan katt. Han blev rädd - av hundar? - sprang upp i skogen, snöstormen kom och sen dess har jag inte sett honom. När jag letar på blocket efter en eventuell ny katt hittar jag rådet att katter ska hållas inomhus och ska dom vistas ute ska det vara i bur om man inte inhägnar sin trädgård! Samtidigt hittar jag på samma sidor Punjab, MIsse, Max och Kurre och många många fler som måste omplaceras eftersom dom inte trivs att vara innekatter i lägenhet.
Det här året har varit angriparens år. Det har varit okej att gå till anfall. Dom starkare har jagat skinnet av dom svagare och låtit dom betala. Nu har bubblan spruckit och valparna gnyr.
Inför nästa år - koppla hundarna. Led dom åter med fast hand till kojorna och säj Plats.
Släpp katterna fria och låt dom ströva som dom vill.
I enlighet med sin natur.