måndag 21 december 2009

Leverera.
Jag stegrar mej inför ordet som häst som inte vill hoppa.
Vi ska leverera numera, och lite ointressant vad. Huvudsaken att vi kommer till skott med nåt.
I högtalarna spelar Marta Argerich piano, gudabenådat, varje dag sen jag hörde henne på Nobelkonserten och bröt ihop i andra satsen av Ravels pianokonsert. Alla host upphörde. Victoria tittade upp ur sitt programhäfte, jag tror att jorden stod still ett tag.
Det blev ett före och ett efter den kvart det tog för Marta Argerich att plocka ner himlen på jorden.
Nu är frågan - levererade hon? Var det det hon gjorde? Eller vad var det hon gjorde?
Jag är så less på den här tiden och dess politiker, jag såg inga där på Konserthuset den kvällen och det var kanske inget för dom, tyckte dom. Politik är ju det möjligas konst när det borde vara det omöjligas.
Jag har gått in i det ena politiska sammanhanget efter det andra för att med stor iver försöka förbättra världen - Kvinnoligan i Lund - jag var till och med och startade den men rusade ut efter en månad när en åsikt vann över alla dom andra och tog död på entusiasmen. VPK, ett år eller två, tills dom fördömde polackerna! - inte Sovjet - när pansarvagnarna rullade in för att krossa Solidaritet. Och nu har vi alliansen och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt med sina kulturcheckar och bonusar som vill sätta press på kulturen och få den att uppföra sig och leverera.
Byt ut mot ordet skapa och livet blir större
För stort för en politiker.