torsdag 18 mars 2010

män med maskiner

Det handlar om en alldeles speciell maskin. En otrolig uppfinning, avsedd att hjälpa människor i nöd.
Trappklättrarmaskinen. Min vän och arbetskamrat har hamnat i en knivig situation denna vinter. En isigt trappsteg blev hans fall och främre lårmuskeln gick av. Det blev operation och gips och rehabilitering och det låter ju ändå ganska överkomligt.
Men addera då att han har haft en stroke, vilket gör det andra benet svagt och en arm som inte är till någon större hjälp i den här situationen. Han bor tre trappor upp i ett hus utan hiss.
Sjukvården idag är rationell och effektiv. Allting är organiserat och uttänkt enligt principen minsta möjliga möda för sjukvården och största möjliga ansvar på patienten. Det är den sjuke, halte, lytte, döve, blinde som ska se till att glappet mellan teori och praktik, tanke och gärning, fungerar.
Min vän och arbetskamrat har under sin konvalenscens blivit sittande åtskilliga timmar utomhus i väntan på färdtjänst denna vinter. Och då handlar det inte om resor till nåt varmare land utan fram och tillbaka till lasarett. Färdtjänsten kommer men utan trappklättrarmaskin. Man måste ringa till en annan färdtjänst som har en sådan maskin.
För dagen en man med hög stresshalt som öppnar dörren till trapphuset, ser dom tre trapporna och skriker "Jävlar!!" så det ekar i hela kvarteret. Detta är inte vad han hade tänkt sej. Han har ett annat jobb om en halvtimme, det går ju fan inte. Eller hur? Vi som är med som moraliskt stöd åt vår vän och arbetskamrat, jag och Kandidaten, han kallas så för att han håller på att läsa in prov för att söka till scenskolan och vill samla ihop alla meriter som går, tittar ängsligt på varann.
Vår vän sitter i rullstol och fryser medan trappklättrarmaskinisten går omkring med mobil inne i trapphuset och försöker hitta ett sätt att bli av med nästa gig. Så kommer han ut, spänner fast vår vän i trappklättrarmaskinen, beklagar sej över att han själv är ganska skadad, och det känns om om han vill ha vårt deltagande för att vinna litet tid, ja, det känns som om han vill att vi ska säja att åk du hem och ta en öl, vi klarar det här, men det gör vi ju inte.
Så det finns ingen återvändo. Jo, ett litet skämt "tänk att mitt ansikte är det sista du får se"...Ingen mer än maskinisten skrattar.
Vi är alldeles för nervösa. Klättringen börjar. Det låter som en jättelik slåttermaskin. Steg för steg, jämmer och stön, från maskinisten.
Vi andra tre, som alla är lagda åt det dramatiska hållet, känner att det ändå är vi som måste upprätthålla ett slags lugn. Vi håller nerverna under kontroll och det funkar ända fram till första trappkröken. Maskinisten kommer då på att ena fotstödet är i vägen. Han stannar maskinen och vår vän sitter med ett nysytt ben och ett förlamat rakt ut i luften. Enda fästet i tillvaron är två små hjul på ett smalt trappsteg. Kandidaten får order om att lyfta bort ett stöd. "Dra rakt upp vetja! Nej, inte där, I kröken!. Inte den kröken! Den!"
Kandidaten är likblek och undrar hur han hamnade här. Han vill ju bara in på scenskolan,.. Med ett fotstöd i handen vandrar han efter sin läromästare steg för steg. Kanske är ändå detta också ett steg till teatern.
I andra trappan börjar maskinisten ropa att det blinkar. Blinkar det? Ja, batteriet håller på att ta slut. Han vet fan inte hur många trappsteg till det håller. Fan. Han måste nog ladda batteriet. Man det går ju inte. Fan. Måste nog ringa efter en annan maskin. Stressen vibrerar i trappan. Vår vän sitter återigen mitt i trappan med benen i vädret. Hans liv hänger nu på en tråd mellan olika beslut som försöker ta form i klättermaskinistens hjärna.
Kandidaten och jag vågar helt enkelt inte titta. Vi viskar olika förslag till varandra men vågar inte säja något högt som skulle störa den kreativa processen. Maskinisten beslutar sej för att försöka återuppta klättringen uppför resten av trappan och nu blinkar det plötsligt inte längre, vilket utlöser en ny kreativ process hos vår bergsbestigare.
Han andas till och med lite framtidstro - det skulle kanske gå att ta sej ända upp med litet tur.
Men då har vår vän fått nog. -Jag går upp sista trappan. -Men du har ju bara klarat åtta trappsteg, det är tjugotvå trappste..
-Jag går upp.
Han går upp. På två ben som praktiskt taget inte går att gå på.
Kandidaten och jag väntar däruppe med vatten.
Klättermaskinisten klättrar fort nerför trapporna och turligt nog höll batteriet hela vägen ner.