tisdag 7 december 2010

Är man kvinna i Iran och dessutom skrattlysten åker man på en smäll. Det är bara männen som får skratta där, berättar komikern Zinat Pirzadeh. Åt vad, undrar man. Det verkar inte finnas så mycket att glädjas åt i ett land där hälften av befolkningen går omkring i blåa svepningar där man inte ser vare sej kropp eller ansikte på dem. Hon flyr till Sverige och får skratta igen men hamnar i en relation med en känd svensk popsångare och får återigen ta en del smällar,enligt löpsedlarna. Efter en glad intervju ska hon fotograferas av DN-fotografen och får då en smäll igen! av en berusad man som slår henne på foten med en flaska.
Kombinationen kvinna och skratt är tydligen en provokation även i vårt land, där ståupkomiken står som spön i backen och humorprogrammen rinner ut över tv-sofforna. I en sån soffa blev Sigrid Combuchen nyligen utfrågad om hur hon, kvinna, akademiker,medelålder - kan skriva såna sexscener som i hennes augustprisbok Spill (sid 330 ff). Hon svarar med ett skratt att det var bara att skriva. Jag vet inte vad Vargas Llosa hade svarat på en sån fråga men han hade nog inte skrattat.
Barmet föds med ett skrik. Sen går de oroliga föräldrarna i en månad och väntar på det första riktiga livstecknet.
Skrattet. Barnet ser dom. Förlåter dom. Vill vara med dom. Älska dom även om dom gör bort sej.
Det är skrattets källa.
Ett livstecken.
Katten spinner, fågeln sjunger, hunden viftar på svansen.
Allt är en bekräftelse på att livet trots allt är underbart.
Men det tycks som om vi människor inte klarar av vår egen mänsklighet. Krig, våld, terror, förtryck - alla omänskliga uttryck tycks leva ett mycket säkrare liv.
En regim som förbjuder kvinnorna att skratta - och samtidigt har burkatvång - det är väldigt svårt att hålla sej för skra..



.

fredag 3 december 2010

Det gäller att ha ett riktigt jobb. Annars är man inte med på tåget, då får man sitta i Flen i sju timmar och frysa medan dom med riktiga jobb försöker lura ut hur man ska få fram ett ersättningståg.
Vad är ett riktigt jobb? Varför talar ingen om att vi måste ha bra jobb. Jobb som är bra för människor, bra för landet, bra för klotet. Ett bra jobb som gör att den människan som får ta del av det blir starkare, gladare, lyckligare, friskare, modigare, godare.
För att ställa det på sin spets skulle ett hemtjänstjobb som gör att min mamma får två droppar i sina ögon och ser litet bättre den dan vara ett bra jobb, medan ett vd- jobb som gör att jag måste kränga fler kärnkraftverk till östeuropa kanske i vissas ögon är ett riktigt jobb, men är det ett bra jobb? Ska man bli glad om ens ende son åker till Afganistan? för att han i alla fall inte är arbetslös längre? Om man är yrkesfiskare, hur tänker man då? Fisken är snart slut men jag fortsätter fiska tills i alla fall fisken dör ut.
Om man frågar sig vad tillväxten egentligen ska ha för innehåll och mål för mänskligheten så skulle en hel del riktiga jobb visa sig vara totalt kontraproduktiva. För målsättningen måste väl ändå vara att vi som människor ska kunna fortsätta att leva på det här klotet. Om man ur den aspekten började prata om dom viktiga jobben istället för dom "riktiga" så skulle det betyda mycket för livet här på jorden.