måndag 10 januari 2011

hasse alfredson

Det är ett nytt år.
Man kan titta ut över snövidderna och reflektera över det liv som hittills varit. Tre ljus har lyst min väg. Jag föddes på en söndag och det lär vara bra. Det hade just blivit fred, folkhemmet var under uppbyggnad och framtiden var ljus. Något årtionde senare fick vi tv och en kväll satt Hasse Alfredson i rutan tillsammans med Martin Ljung i pyjamas och skulle dela sovkupé på tåget. Efter den kvällen sa man "gube" och "lådda" och "kuppe" och sen skrattade man hysteriskt tillsammans med resten av Sveriges befolkning.
Stora delar av mitt liv har jag levt med Hasse Alfredson i fickan, han har varit min lekkamrat och kompis. Hans blommiga falukorvar och äckliga grådor och präster som tycker att livet är som en påse och som hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hans humor letar sig in i vardagens allra innersta hjärtevrår och gör livet bättre. Det går änglar över dom inpyrda fälten på Österlen och den harmynte, misshandlade förståndshandikappade får sin upprättelse på torget i Tomelilla i form av en smal kokt med senap.
Hasse Alfredson har aldrig byggt några stora monument över sin gärning - det ligger ett litet ägg på en sten i Tomelilla som minne av filmen Ägget är löst. Det är i folks hjärtan han har sin rätta plats och jag kan såhär på det nya året vara så innerligt tacksam att jag fick växa upp tillsammans med honom, Tage, Povel och dom andra genierna.
Om man ska tala om kulturrarv så är det - en humor så djupt rotad i det mänskliga och med en vrede mot den inskränkta ondskan - så uppfordrande att änglarna sluter upp vid din sida.