Ninnes blogg

Det var längesen jag skrattade åt något på tv. Jag minns förra gången det var för två år sen. Hanna Hellquist satt hos Skavlan och lyssnade på nyutnämnde förbundskaptenen Hamrén. Hans utläggning gällde en bollstrategi mot Danmark och var lika djuplodande obegriplig för en utomstående som när en skådespelare börjar prata scennärvaro. Hanna satt med rynkade ögonbryn och lyssnade och när Hamrén till slut sa att då får Lindgren bollen och ska passa genom kedjan men den är inte där och när Leffe sen bryter igenom försvaret så är Lund helt ensam och hela offensiven spricker på att mittbacken är inte i mitten utan vid sidan om och då passar Leffe bakåt!!.. säjer Hanna blixtsnabbt: Ja, det har jag också undrat, varför gjorde ni så?
Jag hörde nån skratta högt i rummet och det var jag .Jag skrattade i flera dar.
I veckan hände det igen. En man vid namn Pilkington är utsänd av två polare (bla Ricky Gervais) för att beskåda världens sju underverk.
Nu var han i öknen och skulle rida kamel tillsammans med en äkta beduin. Dom guppade iväg på något som skulle bli en 48 timmarsresa men redan efter åtta timmar började kamelerna lägga sej ner. Dom ville inte gå längre. Man fick tillkalla två pickuper och lasta upp kamelerna på flaken. När kamelerna åkte iväg mot solnedgången körde man ledmotivet ut Lawrence of Arabia.
Jag trodde att jag skulle dö, jag skrattade så att jag ramlade ur soffan
Humor i tv är annars ett mycket svårt kapitel. det hjälper inte hur många komiker man stoppar in i rutan, det blir inte roligt ändå om inte producenten har humor. Skämt är inte detsamma som komik och komik är inte detsamma som spiritualitet.
Det sista är så sällsynt så när det nån gång blänker till i tvrutan så är det ofta av misstag.
Som en överrumplande replik i ett annars intill döden planerat soffprogram.
Eller ett udda program från BBC på sämsta sändningstid.
Repris idag 16.05

¨¨¨¨¨