söndag 19 juni 2011

Jag har varit på Parkteaterns frigruppsfestval i Galärparken på Djurgården och är glad, stolt, rörd och stärkt.
Dom fria grupperna är fortfarande fria, både i tanke och i tro.
Det handlar om Livet och Döden som i Brunnsgatan 4:as underbart poetiska gestaltning av Allan Edwalls visor och Kristina Lugns poesi, om bultande, förbjuden kärlek som i Fria teaterns gripande Kamratstödjaren eller vår Iamjustagirl, om Sveriges usla moral när det gäller vapenexport (Orionteatern) - det handlar om att människovärdet inte kan reduceras till kronor och ören och att den viktigaste tillväxten måste ske inuti varje människa, som i Stina Oscarsons vackra och vassa slutord i manifestdebatten.
Jag förstår att kulturstrategerna i Stockholms kulturnämnd är rädda för det här. En teater som vågar tala om livets mening
är ett hot mot det meningslösa jagandet på publiksiffror som alliansens kulturpolitik just nu går ut på.
När jag lämnar festivalområdet sitter publiken fortfarande kvar, åttahundra personer i skiftande åldrar har suttit där på gräsmattan i över åtta timmar.
Ingen kulturpolitiker syntes och mediaintresset var nån annanstans.
Men vi som var där vet att den fria gruppteatern finns, lever och är omistligare än nånsin.