Ninnes blogg

Tröst till Juholt

2012-01-23T03:10:00.000-08:00

Man har ändå mycket att vara glad för en måndag i mitten av januari.
Det blir t.ex. inte värre.
Dagarna blir inte mörkare, man blir inte fattigare, om två dar kommer lönen. Man kan öppna DN igen utan att tro att det är krig i landet. Man kan gå till sitt arbete och vara glad att man inte är journalist och slipper stå och frysa på Sveavägen utan att egentligen veta varför.
Tankarna går förstås ändå till dej som nu sitter vid ett köksbord i Oskarshamn och undrar va fan det var som hände.

Det är nu allting börjar. Den riktiga utmaningen ligger framför dej.

Du kan bli den första partiledare genom tiderna som avstod från att bli statsminister och valde att gå dit ditt hjärta hela tiden innerst inne ville. Du kan bli kulturminister i stället.

Du kan bli en kulturminister som tycker att kulturen i ett land är lika viktig som vilka energikällor som helst och som gör den tillgänglig för alla, oavsett inkomst eller härkomst.
En politiker som läser böcker, lyssnar på musik, går på teater och kanske har en och annan oskriven dikt eller omålad tavla i garderoben. Nån som reser runt i landet och säjer förlåt när han förstår hur människor hungrar efter riktiga upplevelser som kan ge dom kraft att gå till jobbet en måndag i mitten av januari.
Släng tidningarna. Stäng av radio och teven, Stryk smulorna ur mustaschen, ta fram tavlan och måla den.
Skriv din dikt om våren som kommer.
Nu kan det bara bli bättre.

Tavlor på en utställning.

2012-01-16T04:48:00.001-08:00

Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseet kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.

Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande, bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.

Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.

Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.

Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen.. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.

Tredje man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna tittar rakt på oss. I hans blick finns en vrede som förebådar det uppror som ska komma.

Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar, frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.

Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar, dom talar med varann – dom talar om sitt land.

Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott - en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.

Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.

Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.

Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.

Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.

Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa en storartad kultur som sakna motstycke– men omfamnade den med en björnkram.

När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning - och en grupp lågmält pratande ryska turister.

Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…

Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?

Benke och kulturvänstern.

2012-01-16T04:47:00.000-08:00

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN, gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till. Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen, där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar, former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet. Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.

Wiehe

2011-12-12T02:49:00.000-08:00

Jag har blivit ombedd av närmsta vänskapskretsen att förklara min kärlek till Mikael Wiehe.
Det är mycket lätt. Redan l970, i en liten lya i Lund där golvet lutade och vi som satt på golvet fick hålla hårt i rödvinspavorna för att dom inte skulle välta, hörde jag en röst - ljus och intensiv - som genast alla lyssnade till. Han satt inklämd mot en spånplattebokhylla med en plaststrängad gitarr och sjöng en beatleslåt. Det är nåt underligt med röster. En del kan sjunga hur skolat och länge som helst utan att man hör nånting. Andra behöver bara öppna näbben så är man fast. Under studenttiden i Lund hörde jag många trubadurer, kanske alltför många. Det var unga män i skägg med fredåkerströmkomplex som aldrig ville sluta spela, kanske med drömmen att till slut lyckas överträffa originalet. Den här killen sjöng beatles men det hade inte spelat nån roll vad han sjöng. Han sjöng. Alla lyssnade.
Efter nåt år kom den första plattan ut och det blev samling på parketten i vårt kollektiv. Vi lyssnade till Hemmet, Burrhuve´t, Garanterat (individuell, springer hon omkring och tänker på sej själv..), Filosofen från Cuenca, Vävare Lasse, Måndåren och slutligen Fred - 12,43 minuter lång. Det här var ingen proggplatta för proggen fanns ännu inte. Det var Beatles fast på svenska med texter om kompisar utan kompass i det svenska välståndet. Sista låten - Fred - satte myror i huvudet i vårt kollektiv.
"Är det verkligen fred vi vill ha. till varje tänkbart pris?" sköt in en kil mellan mellan de pacifistiskt lagda och de mera våldsbenägna kamraterna. För hemfridens skull drog vi inte diskussionen för långt men frågan hängde kvar.
Förstamajfesten i Folkets Park i Lund var jag ansvarig för. Studentaftonutskottet hade bestämt att årets första maj skulle bli en folkfest.
Artister var övertalade att ställa upp gratis. Trots att många knorrade var det till slut ändå alltför många artister backstage. Men stämningen var hög tack vare den milda rök som spred sej över parken och som ordningspolisen ännu inte hade lärt sej att identifiera. Först kom några artister som jag nu inte kommer ihåg, sen Thomas Wiehe, skitbra, var blev det av honom?
Därefter Hoola Bandola och backstage satt Peps Perssons och väntade med stigande goda humör. "Vi är tre kvart försenade i programmet, är det ok?" Visst. Peps nickade vänligt. En timme senare - "vi är en och en halv timme back - ok?" Visst. Peps nickade ännu vänligare.
Därute satt nu publiken över hela dansgolvet. Majsolen skickade in en ljummen strimma över röken. Barnen låg i sina pappors knä. Folk höll om varandra. Det var love och lyssning. Sista numret var Fred. Det är möjligt att den blev dubbelt så lång som på skivan, tiden flöt ut i majsolen, folk gungade, grät lite, ställde sej upp, vaggade med tändare, nån fick riktig feeling och började klä av sej. Jag såg honom dansa omkring - naken och glad - och tänkte att här tar nog festen slut. Ordningspolisen hade vaknat och fått korn på honom, grep honom i båda armarna och tänkte dra honom därifrån. Då ropade Mikael Wiehe från scenen: Om ni inte släpper honom kommer jag också att ta av mej kläderna! Och inte bara jag utan hela bandet - hela publiken!! Publiken var på, en del började knäppa upp.
Peps Persson var nästa artist, jag såg framför mej en folkfest som skulle gå till historien
Men polisen släppte sitt grepp och retirerade, killen klädde på sej och festen fortsatte.
I lördags, 40 år senare, gjorde Laleh sin version av Fred i programmet "Så mycket bättre"
Minnet kom tillbaka, och jag måste sätta på Hoola Bandolas skivan och lyssna igen. Jag hör en ung, ljus röst som redan då ställer en fråga som idag borde göra vissa utrikesministrar sömnlösa.
Afganistan, Irak, Egypten, Syrien, LIbyen...
Hur ska det gå?
Vem i hela världen kan man lita på?
Jo, en sångare som genom decennierna sjungit allt klarare och allt vackrare om väsentligheterna. Mikael Wiehe.

.

Inside job

2011-12-07T02:06:00.000-08:00

Det var svårt att sova i natt, efter att ha sett Dox - Inside job om vad och vem som skapade finanskrisen i USA.
Fram tonade bilden av en grupp män i övre medelåldern som spelat med hela världen som insats. Dom mäter sig med varann, får kickar av att ta risker och går ständigt fria med sjudubblad förmögenhet som dom satsar på nytt. A-personlighet kallas dom och deras risktagande stimulerar samma njutningscentra i hjärnan som ett intag av heroin,
vilket kan förklara att dom skiter totalt i konskvenserna, för sina närmaste, för sina anställda, för samhället i övrigt.
I levnadssättet ingår köp av prostituerade, vanligt knark och ett omåttligt liv i sus och dus, vilket kanske kan vara enda sättet att så småningom sätta dit dom. Dom kallas finansvärldens ingenjörer men som en röst sa "en riktig ingenjör bygger broar". Vad dom här killarna bygger är oklart men det inget man kan gå eller stå på.
I sena Rapport kommer sen upgifter om att tre direktörer från Carema tjänat 120 miljoner på att driva vård.
Den ene dirren menar att det var förenat med stor risk och att det därför var ett lyckligt utfall för hans del.
Vad är det som dessa A-typer riskerar?
Dom flesta som var med och byggde upp finansbubblan under Reagan, Clinton och Bush återfinns nu som Obamas närmaste ekonomiska rådgivare. Dom har köpt hela Harvard och dom blivande nationalekonomiska gurus som ska utexamineras därifrån
Dom har inte åtalats, dom har inte fått betala, tvärtom - dom har blivit rikare och gett sej själv ännu bättre förutsättningar.
Det är svårt att somna.
Snart kommer skatteverkets besked om slutlig restskatt.
Det kommer alltid i perfekt timing till julhandeln.
Jag tycker inte att det sexigt att betala skatt men jag gör det ändå.
Det känns som om det är det enda sättet att bevara sin mänsklighet i denna ynkliga tid.

Drevet

2011-10-13T01:29:00.000-07:00

Knappt är en partiledardebatt i Agenda över förrän två expertkommentatorer är på plats för att analysera vad som sagts. Det som analyseras är yttre ting som hur den eller den klarade sej plus hur själva debatten gick, nu när två partiledare inte ville ställa upp.
Ingen analys utan en recension alltså. Som regissör och dramatiker skulle jag bli helt förtvivlad om premiärpubliken mötte två expertkommentatorer uppe i foajén som pepprade dom fulla med åsikter innan dom fått ytterkläderna på sej.
Men mediernas bevakning av politiken är inte längre en bevakning i syfte att få folk att intressera sej för politik. Medierna väljer pjäs, huvudaktörer, spelplats och regisserar sen föreställningen enligt gammal dramaturgimodell - konflikt, upptrappning - där den gode visar sej vara den onde och tvärtom , klimax, tragisk ironi (då hjälten inte inser att allt är förlorat, typ kungen utanför jaktstugan), vändpunkt och fall. Syftet är förstås att höja upplagan. Folk vill ha spänning och dramatik och politik kan ju vara tråkigt. Grejen är att själva drevet, när det upprepas enligt samma mönster, kan bli alltför mekaniskt. Hollywoodfilmen fick en sån utveckling. Kravet på final-cut ledde till en mängd sockersöta slut som fick publiken att tröttna och längta efter independent film istället. Dokusåporna i TV lockar visserligen tittare, men antagligen i brist på annat. Fotbollsmatchen mot Holland berör mer, med sin äkta dramaturgi, dvs. den som sätter fotbollen i fokus och skiter i Zlatan.
Drevet mot Juholt löper på. I DN är rubrikerna idag, på den sjunde dagen.: ":Kravet: Avgå frivilligt", "Juholts ord utan kraft", "Affärerna dränker varandra", Konflikter och kaos i partiet" , "Socialdemokrater vittnar om inre strider" Vi tittar nu om det är frågan om brott", "Hur de än gör är inget av valen bra" osv. Sen, på sid 10, en knapp halvsida om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, där rubriken handlar om hur Annie Lööf kommenterat Juholtdrevet.
Mitt förtroende för media är inte speciellt stort. När vi som ung. fri teatergrupp kom till Södertälje blev vi under flera år utsatta för drev med löpsedlar svarta och stora som om det gällde krig. Det kunde röra sej om att vi inte repeterade på gästspelsscenen enligt schema utan var ute och pratade med dagisbarn istället. På löpsedeln gapade ett foto på en tom scen och därunder "såhär mycket kostar det teljeborna!" Det gick så långt att vår producent en natt drömde om en löpsedel där det stod "Oktobermedlem gick mot röd gubbe!"
Maria Wetterstrand berättade i sitt sommarprogram hur hon blivit paranoid efter att media jagat runt henne, hennes vänner, hennes släktingar, hennes grannar i syfte att rota fram nåt litet felaktigt kvitto för att få henne fälld. Dom hittade inget men fortsatte ändå. Till slut tyckte hon att det var svårt att gå ut. Varför skulle hon jagas? För att hon var en engagerad politiker som ville göra världen lite bättre?
Jag vill inte att min morrontidning - min vän vid frukostbordet - ska utöva sin mediamakt till att driva politik med teatrala medel. Teatern står i sanningens tjänst. Det borde min morrontidning också göra. Bevaka politiken, driv inte ut den i ödemarken.

Kanadagäss

2011-10-10T03:10:00.000-07:00

Ute på fjärden flyter kanadagässen omkring och peppar varandra inför den stora resan. Dom cirklar runt som i ett startfält, värmer upp, provflyger en formation, landar, utvärderar, gör om. Det är ett intrikat lagarbete, så mycket kan jag förstå från min utkik på torra land. Två gäss börjar bråka, genast ingriper dom andra tjugo och lugnar ner. Man har inte tid med tjafs. Nu gäller det att få ner hela gänget till andra breddgrader och helst ska alla vara vid liv när man kommer fram.
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.
Sen kommer vintern.
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.

Driving Miles

2011-10-05T04:33:00.000-07:00

En resa är över, en premiär har ägt rum. Som alltid vemodigt och tomt, ungefär som chauffören Sven Åke måste känt sej när han öppnade dörren till sin Cadillac och såg den lille, store trumpetaren gå till planet och försvinna ut till nya platser. Det lilla samhället Molde i Norge har skapat en av världens viktigaste jazzfestivaler och vecka 29 varje år blir platsen en brännpunkt för alla som drabbats av jazz. Sven Åke kör världsstjärnorna från flygplan till hotell.
Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".
Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.
I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.
"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.
"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.
Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.

Driving Miles

2011-09-06T13:25:00.000-07:00

En tv-kväll utan några vidare program leder till att jag hamnar i en repris av Minnenas television. Det handlar om dragspel.
Enradiga, tvåradiga, femradiga. En leende man spelar jazz på dragspel och tror att elgitarren bara är en kort parentes i musikhistorien. Därefter upptar gamle musikexperten Sten Broman hela rutan och pepprar dragspelet som instrument sönder och samman med elakheter. Det är fula toner, det är förfärrliga låtar, det är så erbarmligt lågt det som kommer ut ur ett dragspel att det inte går att kalla för musik. Jag sneglar på mitt femradiga italienska dragspel som står i hörnet.
I tio år gick jag i dragspelsskola och lärde mej spela både det ena och det andra. Min erfarenhet är att nästan alla människor blir glada när dom ser ett dragspel. Dom har också förslag på vilka låtar dom vill höra, Drömmen om Elin för det mesta. Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Backsjöbottingen, Månsken över Ångermanälven - musik som alltid möts av kärlek.
Jag antar att det var det som retade Sten Broman. Själv har jag svårt för klarinett. Ljudet låter mycket nära det som hörs när man skrapar med en nagel på en griffeltavla. En alltför ambitiös jazzsaxofonist kan också låta för jävlig om han kör fast i skalövningar. Ett dragspel däremot låter alltid varmt och sinnligt, ibland t.o.m erotiskt om Astor Piazzola drar i bälgen.
Min musiklärarinna sa att om man ville ha högsta betyg måste man kunna spela ett instrument. Jag sa att jag kunde ta med mitt dragspel. Hon svarade att det inte var något instrument, för det hade hon hört av Sten Broman.
Jag tycker att det är rättvist att Sten Broman gått till historien som en trumpen musikhatare istället för den musikälskare som han nog själv ville.
Man har inte rätt att hata musik. Det är egentligen lika dumt som att hata moln eller luft eller stjärnor.
Musikläraren har ändå blivit kvar i mitt minne av en helt annan anledning. Efter en lektion frågade hon om det var nån som ville stanna kvar och lyssna på en ny skiva som hon hade köpt. Hon hade inte kunnat lyssna hemma eftersom hennes grammofon var sönder men den riktiga anledningen var att hon inte ville lyssna ensam.
Vi var tre stycken som stannade kvar. Hon tog fram grammofonen ur ett skåp, tog upp LP-skivan ur sin väska, drog försiktigt
ut den ur sitt fodral och satte på. Hon satt vid katedern, vi satt i våra bänkar.
Vi hörde "Sketches of Spain" med Miles Davis.
Det klapprande ljudet av kastanjetter, en glödande ton ur en trumpet som for genom våra hjärtan där i klassrummet.
Jag släppte in musiken i min själ och lät mitt fortsatta liv vägledas av den tonen.
Den 2 oktober berättar en skrothandlare från Molde om exakt samma upplevelse.
Driving Miles heter pjäsen.
Kom!

2011-06-19T06:55:00.001-07:00

Jag har varit på Parkteaterns frigruppsfestval i Galärparken på Djurgården och är glad, stolt, rörd och stärkt.
Dom fria grupperna är fortfarande fria, både i tanke och i tro.
Det handlar om Livet och Döden som i Brunnsgatan 4:as underbart poetiska gestaltning av Allan Edwalls visor och Kristina Lugns poesi, om bultande, förbjuden kärlek som i Fria teaterns gripande Kamratstödjaren eller vår Iamjustagirl, om Sveriges usla moral när det gäller vapenexport (Orionteatern) - det handlar om att människovärdet inte kan reduceras till kronor och ören och att den viktigaste tillväxten måste ske inuti varje människa, som i Stina Oscarsons vackra och vassa slutord i manifestdebatten.
Jag förstår att kulturstrategerna i Stockholms kulturnämnd är rädda för det här. En teater som vågar tala om livets mening
är ett hot mot det meningslösa jagandet på publiksiffror som alliansens kulturpolitik just nu går ut på.
När jag lämnar festivalområdet sitter publiken fortfarande kvar, åttahundra personer i skiftande åldrar har suttit där på gräsmattan i över åtta timmar.
Ingen kulturpolitiker syntes och mediaintresset var nån annanstans.
Men vi som var där vet att den fria gruppteatern finns, lever och är omistligare än nånsin.

Konsten att säja u

2011-04-07T04:03:00.000-07:00

Man går längs Järnagatan i Södertälje och ser hur alla butiker öppnas och slås igen med vindens hastighet, läser löpsedlarnas bild av vår kommun som ett vilda western i fritt fall. Man anar fiffel i varje nyöppnad restaurang, tycker sej se sopranos överallt. Det är mord, det är bränder, det skottlossning på ljusan dag. För mej som är kroniskt positivt inställd till integration och mångfald är detta en hård tid. Jag vill inte försvara kriminalitet, varken i Ronna eller på Vattenfall. Jag vill att våra politiker ska vilja oss väl, att företagsledare ska hålla sin girighet under kontroll, att våra invandrare ska känna sej välkomna och att dom ska värdesätta vår öppna famn. Jag vill att alla ska skärpa sej och ta sej i kragen och njuta av den korta tid vi har på vår jord utan att ha ihjäl eller lura skjortan av den som går bredvid.. Full av frustration går jag in på ett café och tar en kopp. efter ett tag märker jag att jag numera knappt ens noterar att här sitter vi, från säkert fyra olika kulturer, i olika åldrar, och tar en paus tillsammans.
Det småpratas om ditt och datt kring borden. En väninna går förboi, slår sej ner och vill att jag ska skriva om en grej hon upplevde på pendeltåget. En man från Irak satt bredvid en man från Libanon. Den ene försökte lära den andre att säja "u..".
Nej inte "y.." Inte "öu.." utan "u": Till slut lät det bra. "Nu du säjer "u" till den och till den och till den, till alla. Sen får du jobb!
Integration betyder helhet och då borde integrationsarbete betyda strävan efter helhet. Jag ser det som ett vävande av trådar mellan människor av olika sorter, vid olika tidpunkter, av olika skäl. En man lär en annan att säja u. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, men det är stort nog.

Elises salong

2011-03-20T03:08:00.000-07:00

I skuggan av stora tragedier i Japan och Libyen försöker vi samla oss till att planera Elises salong, en tillställning som jag alltid ser fram mot med stor glädje. Ljusen brinner, blå blommor lyser på den nystrukna duken, block och pennor ligger framme.
Men tankarna far omkring som vilsna flugor. Hur ska det gå med allt? Varenda fråga verkar för stor för våra vita A4 som ligger tomma på bordet och väntar. Det blir inte bättre av att vi tittat på Skavlan kvällen innan och sett ännu en av våra internationellt kända operastjärnor mer eller mindre ursäkta det hon håller på med.. Detsamma hände med Malena Ernman för några veckor sen. Dom har offrat hela sitt vuxna liv åt operakonsten men vågar inte stå för det. Medan en förbundskapten i skavlanstolen tar fotbollen på största allvar så jamsar en storsångerska bort sitt livsverk av rädsla för att stöta bort melodifestivalspubliken.
På stadsteatern rusar narren i Trettondagsafton runt med håven bland publiken och i uppsättningen av Hair är publikmagneten en naken trumpetare. Publiksiffror är det enda om räknas i alliansens kulturpolitiska agenda men ingen skådespelare eller konstnär kan springa efter den moroten utan att förlora. Den enda drivkraften för en konstnär är att hålla sig tätt intill den flämtade låga som brunnit sen människans tillblivelse och enda sättet att hålla lågan vid liv är att tro på den.
Om inte vi tar kulturen på allvar så kommer ingen annan heller att göra det.
Det känns som om hela tillvaron just nu är en parentes där det bortre tecknet inte syns, än mindre det som ska komma efter. Hur länge ska vi vänta på en hållbar miljöteknik som inte förstör jorden? Hur länge ska en galning kunna klamra sig kvar vid makten ?
Flugorna surrar och våra A4-ark som lyser fortfarande vita och tomma på bordet.
Nej, vi kan inte rädda världen med musik. Nej, det går väl inte.
Men det är ju ändå just det vi tror innerst inne.
Det kommer att bli en bra salong.

2011-02-05T02:27:00.000-08:00

Det var längesen jag skrattade åt något på tv. Jag minns förra gången det var för två år sen. Hanna Hellquist satt hos Skavlan och lyssnade på nyutnämnde förbundskaptenen Hamrén. Hans utläggning gällde en bollstrategi mot Danmark och var lika djuplodande obegriplig för en utomstående som när en skådespelare börjar prata scennärvaro. Hanna satt med rynkade ögonbryn och lyssnade och när Hamrén till slut sa att då får Lindgren bollen och ska passa genom kedjan men den är inte där och när Leffe sen bryter igenom försvaret så är Lund helt ensam och hela offensiven spricker på att mittbacken är inte i mitten utan vid sidan om och då passar Leffe bakåt!!.. säjer Hanna blixtsnabbt: Ja, det har jag också undrat, varför gjorde ni så?
Jag hörde nån skratta högt i rummet och det var jag .Jag skrattade i flera dar.
I veckan hände det igen. En man vid namn Pilkington är utsänd av två polare (bla Ricky Gervais) för att beskåda världens sju underverk.
Nu var han i öknen och skulle rida kamel tillsammans med en äkta beduin. Dom guppade iväg på något som skulle bli en 48 timmarsresa men redan efter åtta timmar började kamelerna lägga sej ner. Dom ville inte gå längre. Man fick tillkalla två pickuper och lasta upp kamelerna på flaken. När kamelerna åkte iväg mot solnedgången körde man ledmotivet ut Lawrence of Arabia.
Jag trodde att jag skulle dö, jag skrattade så att jag ramlade ur soffan
Humor i tv är annars ett mycket svårt kapitel. det hjälper inte hur många komiker man stoppar in i rutan, det blir inte roligt ändå om inte producenten har humor. Skämt är inte detsamma som komik och komik är inte detsamma som spiritualitet.
Det sista är så sällsynt så när det nån gång blänker till i tvrutan så är det ofta av misstag.
Som en överrumplande replik i ett annars intill döden planerat soffprogram.
Eller ett udda program från BBC på sämsta sändningstid.
Repris idag 16.05

¨¨¨¨¨

hasse alfredson

2011-01-10T02:05:00.000-08:00

Det är ett nytt år.
Man kan titta ut över snövidderna och reflektera över det liv som hittills varit. Tre ljus har lyst min väg. Jag föddes på en söndag och det lär vara bra. Det hade just blivit fred, folkhemmet var under uppbyggnad och framtiden var ljus. Något årtionde senare fick vi tv och en kväll satt Hasse Alfredson i rutan tillsammans med Martin Ljung i pyjamas och skulle dela sovkupé på tåget. Efter den kvällen sa man "gube" och "lådda" och "kuppe" och sen skrattade man hysteriskt tillsammans med resten av Sveriges befolkning.
Stora delar av mitt liv har jag levt med Hasse Alfredson i fickan, han har varit min lekkamrat och kompis. Hans blommiga falukorvar och äckliga grådor och präster som tycker att livet är som en påse och som hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hans humor letar sig in i vardagens allra innersta hjärtevrår och gör livet bättre. Det går änglar över dom inpyrda fälten på Österlen och den harmynte, misshandlade förståndshandikappade får sin upprättelse på torget i Tomelilla i form av en smal kokt med senap.
Hasse Alfredson har aldrig byggt några stora monument över sin gärning - det ligger ett litet ägg på en sten i Tomelilla som minne av filmen Ägget är löst. Det är i folks hjärtan han har sin rätta plats och jag kan såhär på det nya året vara så innerligt tacksam att jag fick växa upp tillsammans med honom, Tage, Povel och dom andra genierna.
Om man ska tala om kulturrarv så är det - en humor så djupt rotad i det mänskliga och med en vrede mot den inskränkta ondskan - så uppfordrande att änglarna sluter upp vid din sida.

2010-12-07T01:14:00.000-08:00

Är man kvinna i Iran och dessutom skrattlysten åker man på en smäll. Det är bara männen som får skratta där, berättar komikern Zinat Pirzadeh. Åt vad, undrar man. Det verkar inte finnas så mycket att glädjas åt i ett land där hälften av befolkningen går omkring i blåa svepningar där man inte ser vare sej kropp eller ansikte på dem. Hon flyr till Sverige och får skratta igen men hamnar i en relation med en känd svensk popsångare och får återigen ta en del smällar,enligt löpsedlarna. Efter en glad intervju ska hon fotograferas av DN-fotografen och får då en smäll igen! av en berusad man som slår henne på foten med en flaska.
Kombinationen kvinna och skratt är tydligen en provokation även i vårt land, där ståupkomiken står som spön i backen och humorprogrammen rinner ut över tv-sofforna. I en sån soffa blev Sigrid Combuchen nyligen utfrågad om hur hon, kvinna, akademiker,medelålder - kan skriva såna sexscener som i hennes augustprisbok Spill (sid 330 ff). Hon svarar med ett skratt att det var bara att skriva. Jag vet inte vad Vargas Llosa hade svarat på en sån fråga men han hade nog inte skrattat.
Barmet föds med ett skrik. Sen går de oroliga föräldrarna i en månad och väntar på det första riktiga livstecknet.
Skrattet. Barnet ser dom. Förlåter dom. Vill vara med dom. Älska dom även om dom gör bort sej.
Det är skrattets källa.
Ett livstecken.
Katten spinner, fågeln sjunger, hunden viftar på svansen.
Allt är en bekräftelse på att livet trots allt är underbart.
Men det tycks som om vi människor inte klarar av vår egen mänsklighet. Krig, våld, terror, förtryck - alla omänskliga uttryck tycks leva ett mycket säkrare liv.
En regim som förbjuder kvinnorna att skratta - och samtidigt har burkatvång - det är väldigt svårt att hålla sej för skra..

.

2010-12-03T02:17:00.000-08:00

Det gäller att ha ett riktigt jobb. Annars är man inte med på tåget, då får man sitta i Flen i sju timmar och frysa medan dom med riktiga jobb försöker lura ut hur man ska få fram ett ersättningståg.
Vad är ett riktigt jobb? Varför talar ingen om att vi måste ha bra jobb. Jobb som är bra för människor, bra för landet, bra för klotet. Ett bra jobb som gör att den människan som får ta del av det blir starkare, gladare, lyckligare, friskare, modigare, godare.
För att ställa det på sin spets skulle ett hemtjänstjobb som gör att min mamma får två droppar i sina ögon och ser litet bättre den dan vara ett bra jobb, medan ett vd- jobb som gör att jag måste kränga fler kärnkraftverk till östeuropa kanske i vissas ögon är ett riktigt jobb, men är det ett bra jobb? Ska man bli glad om ens ende son åker till Afganistan? för att han i alla fall inte är arbetslös längre? Om man är yrkesfiskare, hur tänker man då? Fisken är snart slut men jag fortsätter fiska tills i alla fall fisken dör ut.
Om man frågar sig vad tillväxten egentligen ska ha för innehåll och mål för mänskligheten så skulle en hel del riktiga jobb visa sig vara totalt kontraproduktiva. För målsättningen måste väl ändå vara att vi som människor ska kunna fortsätta att leva på det här klotet. Om man ur den aspekten började prata om dom viktiga jobben istället för dom "riktiga" så skulle det betyda mycket för livet här på jorden.

Bjuv

2010-09-21T01:17:00.000-07:00

Efter valet har jag hört flera förslag om att Skåne borde återlämnas till Danmark. Enligt kartan över röstsympatisörer bor dom flesta sd-anhängarna där och det inget som förvånar en skåning. I Tomelilla och Sjöbo ha nynazismen legat och pyrt mellan betorna sen före andra världskriget. Klippan är en välkänd hemort, liksom Vellinge. Längs golfbanorna runt Skanör, Falsterbo, Glumslöv, Båstad kan man också finna dom.. Det är inte ett folk i s.k. utanförskap och utan jobb som bor där. Det är folk som vill hålla Skåne rent. Från dansken, tysken, tattaren, zigenaren, negern, nollåttan, blatten och alla andra som har det tvivelaktiga förflutna att dom inte är skåningar. Det enda utanförskapet dessa människor har upplevt är att dom i hela sitt liv levt i ett innanförskap - ett slags reservat av likasinnade där man inte behöver ta in världen utanför. En gång släppte jag av en färgad liftare i Sjöbo och när jag såg honom gå in mot torget bad jag en stilla bön att ingen skulle göra honom illa. Idag vet jag inte om man hade vågat släppa av honom där, jag tror inte ens att han hade velat lifta dit.
Flest sd-are har Bjuv.
Jag tänker på Bjuvsen. Han var rödhårig, fräkning, vänlig och alltid lite tröttare än alla andra. Det berodde på att han fick ta bussen hemifrån redan klockan sex för att komma till H1A, som vår klass hette på realskolan. Han var flitig och duktig och fick bra betyg. När andra gick ut och tjuvrökte på frukostrasten satt han kvar och läste. Jag fick för mej att hans största dröm var att ta sej från Bjuv, in till stan och hamna på ett ställe där det inte luktade gödsel. Undrar hur det gick för Bjuvsen.
Nej, han lyckades nog ta sej ut ur den håla som är Bjuv och ut till det dagens samhälle som är Sverige.

valdagen

2010-09-19T01:18:00.000-07:00

Innan jag somnade la jag röstkortet på bordet. Det har varit så mycket val hela hösten att jag var rädd att jag skulle tro att jag redan hade röstat. I morse blev det bekräftat i min morrontidning - valet var redan över.En tung sosse och poet analyserade Monas nedgång och fall och hade redan inlett sin sorgeprocess över socialdemokratins förvittring. Det var som när jag var journalist på en tidning i Helsingborg och kung Frederik av Danmark fick sin död förkunnad i ett stort uppslag med sorgkantade bilder en vecka för tidigt, tills en vaken typograf slet ut sidorna i sista stund.
Varför ska man gå och rösta när allting redan är klart? Dom blå staplarna har sakta växt från dag till dag och det har blivit allt svårare att förstå att det där bara är gissningar om hur vi väljare tänker rösta, inte en bild av hur det faktisk är.
Om nån opinionsmätning skulle försöka registrera hur mina tankar gått den senaste tiden hade det blivit en förvirrad dans över höstens daggiga gräsmattor, likt trollsländan som inte kan bestämma sej för vilket grässtrå som ska bli hennes sista fäste i tillvaron. Varför inte helt enkelt rösta bort dom partier man inte vill ha och låta dom som blir kvar få samsas om hur dom ska styra.
Precis som i Robinson eller brännboll eller andra utslagstävlingar.
Ingen vill ha med Maud men alla vill vara med Maria.
Eller också får man ta sitt röstkort och sakta vandra bort till vallokalen och vara glad att man i alla fall lever i en demokrati.
Man får försöka glädjas åt att man lever i ett fritt land och inte behöver bli stenad till döds på vägen dit.
Man får försöka intala sej att vägen dit är en handling i sej och att det trots allt spelar en roll vad jag tycker.
Även om det i morron skulle visa sej att man hade fel.

Mona

2010-09-13T01:12:00.000-07:00

På kafferasten cirklar diskussionerna. Är Mona värdelös eller är hon bara utsatt för häxjakt? Varför får inte Fredrik utstå spott och spe för sin trista arrogans, och är inte Maud ett bakslag för feminismen och synd på Gudrun som eldade upp sina chanser och tillbaks till Mona, vad vill hon, vem är hon och framför allt varför?
Ett större sällskap lämnar restaurangen bredvid teatern och vi står och ser på dom. Dom stannar upp och vet inte vilken väg dom ska ta. Nån pekar in mot Slussgränd medan nån annan pekar upp mot Olof Palmes plats. Dit går vi. Nej dit.
I mitten ser vi Mona. Bakom henne två livvakter med hökblickar åt alla håll.
Vi står tysta på trappan utanför entrén, plötsligt är vi i händelsernas centrum. Kanske är det vi som ska peka ut rätta vägen åt dom, kanske är detta vårt historiska tillfälle.
Tystnaden är ödesmättad. Nu tar dom snart ett beslut. Nu gäller det att handla snabbt.
-Mona! säjer Dennis. Han river fram sin mobil. Livvakterna stelnar.
-Kan jag få ta ett kort på mej och dej?
Mona ler. "Jamen, självklart" säjer hon och dom lägger armen om varandra och Dennis säjer att han vill att hon ska bli hans nya statsminister och hon säjer att det vill hon också.
Jag fumlar med mobilen och lämnar över till Jonas som tar en mycket bild på ett ögonblick i valrörelsen.
Sen går gruppen upp i Slussgränd, ja, det var väl den vägen vi också tyckte att dom skulle gå.
Vi sa till och med "Lycka Till" om jag minns rätt.

2010-08-01T09:28:00.000-07:00

Jag är på besök i min hemstad Helsingborg. För varje gång är det än mer som ett besök. Pappas födelsehus ligger kvar vid en spårväg som inte längre finns och min mammas födelsehus som låg vid det gamla kappridningsfältet är det enda gamla huset vid ett dystert landskap av lågprisaffärer som ligger fult utplacerade på mina gamla jaktmarker. Där cyklade jag till skolan med andan i halsen, där hängde jag i knävecken i ett träd, ramlade ner och stukade armen, tog mitt första tjuvbloss på ett torrt grässtrå, vallade grannens hund som rymde, tittade på fula gubbar som spelade kort, såg mina första zigenare. Fältet var farligt, förbjudet, underbart. Igår köpte vi en ny tvättmaskin till min mamma där. Mitt eget födelsehus ligger på en gata som i mitt minne var prydlig och välskött. Idag växer ogräset högt på dom breda trottoarerna. Huset är i och för sej på väg mot en ny framtid, skinande vita fasader, jättealtan och stensättningar i trädgården. Jag vill inte säja att det var bättre förr men det var det.
Då låg huset i en trädgård med stora fruktträd där jag byggde kojor, bärbuskar, damm med näckrosor och guldfiskar, växthus med tomater, gurkor, meloner och vindruvor. På kvällarna lekte vi Påven Bannlyser och Pjätt och Tåget är tio minuter försenat - en lek som borde vara ständigt aktuell - och Kurragömma mellan krusbärsbuskarna. Man behövde aldrig vara hungrig i en sådan trädgård, aldrig ha tråkigt. Nu är trädgården på väg att bli ett av dom där stenrikena som är så poppis. Olika fyrkantiga stenar i olika grå nyanser med en och annan grästuva som spretar upp som dekoration. Det ska vara lättskött. Men det är tråkigt.
Jag är i alla fall glad att mitt gamla hus har fått en fin fasad. Fasader är viktiga i min gamla hemstad. Dom ska helst vara vita eller kanske rentav svarta med gigantiska fönster, inte i brunt ramlösategel som förr.
Om man vill undersöka om det finns nån sanning i det rödgröna mantrat att klyftorna mellan rika och fattiga växer, kan man besöka min gamla hemstad. Förr gick det att avläsa vilken samhällsklass man tillhörde i dom olika stadsdelarna. Ju rikare, ju
längre norrut. Men något riktigt fattigt område fanns inte, inte heller några riktigt dåliga kvarter. Ett och annat hus var uselt men det revs kvickt. I mitt minne var det inte så stor skillnad mellan hus som låg nära vattnet och dom som låg längre upp på
landbacken. Det fanns en stadsträdgårdsmästare som utjämnade skillnader genom att åstadkomma fantastiska parker och
oaser överallt i stan.
I dag har dom mycket, mycket rika lagt beslag på hela den två mil långa strandremsan. Där tävlar arkitekturen och designen med varann, ofta i tomma hus eftersom ägarna sommartid är nån annanstans. Dom flesta kör därför stensatt. I fiskeläget Råå
hade jag klasskompisar vars föräldrar hade med sjön att göra. Dom var vanliga människor precis som vi andra,men utan anlag för sjösjuka. Idag vallar sommargästerna sina hundar längs stranden och hälsar på varann i ansträngt avspänd ton, som om
dom inte drömt om nåt annat i sina våta drömmar än ett liv ombord på en fiskebåt i kraftig sjö. Nej, jag vill vara en sån som
gnäller om det var bättre förr. Men det var det. Två kvarter från min mammas HSB -hus har Bandidos fått en lokal! Kiosken där
mamma kunde gå och köpa en kvällstidning när hon kunde gå är nu igenbommad, nerklottrad och helt igenväxt av ogräs. I ett
vanligt kvarter, där hederliga människor bor i sina dyrt betalda små bostadsrätter!
Området som kallades Söder och var ett typiskt sosseområde där ett pittoreskt Folkets Hus låg ser idag ut som i Harlem. Överallt, mitt i stan - bortglömda, förslummade, igenvuxna stadsdelar för människor som ändå betalar skatt. Medan stränderna bebyggs och bebos av människor som kanske inte gör det. Nej - så var det inte förr.
När jag kommer hem tittar jag ut över dom nyklippta gräsmattor och häckarna. Överallt små barn men ingen leker längre kurragömma eller bygger kojor i träden Dom studsar upp och ner, upp och ner, upp och ner - på sina studsmattor. Timme ut och timme in. Sommaren lång.
Visst fan var det bättre förr!

män med maskiner

2010-03-18T09:48:00.000-07:00

Det handlar om en alldeles speciell maskin. En otrolig uppfinning, avsedd att hjälpa människor i nöd.
Trappklättrarmaskinen. Min vän och arbetskamrat har hamnat i en knivig situation denna vinter. En isigt trappsteg blev hans fall och främre lårmuskeln gick av. Det blev operation och gips och rehabilitering och det låter ju ändå ganska överkomligt.
Men addera då att han har haft en stroke, vilket gör det andra benet svagt och en arm som inte är till någon större hjälp i den här situationen. Han bor tre trappor upp i ett hus utan hiss.
Sjukvården idag är rationell och effektiv. Allting är organiserat och uttänkt enligt principen minsta möjliga möda för sjukvården och största möjliga ansvar på patienten. Det är den sjuke, halte, lytte, döve, blinde som ska se till att glappet mellan teori och praktik, tanke och gärning, fungerar.
Min vän och arbetskamrat har under sin konvalenscens blivit sittande åtskilliga timmar utomhus i väntan på färdtjänst denna vinter. Och då handlar det inte om resor till nåt varmare land utan fram och tillbaka till lasarett. Färdtjänsten kommer men utan trappklättrarmaskin. Man måste ringa till en annan färdtjänst som har en sådan maskin.
För dagen en man med hög stresshalt som öppnar dörren till trapphuset, ser dom tre trapporna och skriker "Jävlar!!" så det ekar i hela kvarteret. Detta är inte vad han hade tänkt sej. Han har ett annat jobb om en halvtimme, det går ju fan inte. Eller hur? Vi som är med som moraliskt stöd åt vår vän och arbetskamrat, jag och Kandidaten, han kallas så för att han håller på att läsa in prov för att söka till scenskolan och vill samla ihop alla meriter som går, tittar ängsligt på varann.
Vår vän sitter i rullstol och fryser medan trappklättrarmaskinisten går omkring med mobil inne i trapphuset och försöker hitta ett sätt att bli av med nästa gig. Så kommer han ut, spänner fast vår vän i trappklättrarmaskinen, beklagar sej över att han själv är ganska skadad, och det känns om om han vill ha vårt deltagande för att vinna litet tid, ja, det känns som om han vill att vi ska säja att åk du hem och ta en öl, vi klarar det här, men det gör vi ju inte.
Så det finns ingen återvändo. Jo, ett litet skämt "tänk att mitt ansikte är det sista du får se"...Ingen mer än maskinisten skrattar.
Vi är alldeles för nervösa. Klättringen börjar. Det låter som en jättelik slåttermaskin. Steg för steg, jämmer och stön, från maskinisten.
Vi andra tre, som alla är lagda åt det dramatiska hållet, känner att det ändå är vi som måste upprätthålla ett slags lugn. Vi håller nerverna under kontroll och det funkar ända fram till första trappkröken. Maskinisten kommer då på att ena fotstödet är i vägen. Han stannar maskinen och vår vän sitter med ett nysytt ben och ett förlamat rakt ut i luften. Enda fästet i tillvaron är två små hjul på ett smalt trappsteg. Kandidaten får order om att lyfta bort ett stöd. "Dra rakt upp vetja! Nej, inte där, I kröken!. Inte den kröken! Den!"
Kandidaten är likblek och undrar hur han hamnade här. Han vill ju bara in på scenskolan,.. Med ett fotstöd i handen vandrar han efter sin läromästare steg för steg. Kanske är ändå detta också ett steg till teatern.
I andra trappan börjar maskinisten ropa att det blinkar. Blinkar det? Ja, batteriet håller på att ta slut. Han vet fan inte hur många trappsteg till det håller. Fan. Han måste nog ladda batteriet. Man det går ju inte. Fan. Måste nog ringa efter en annan maskin. Stressen vibrerar i trappan. Vår vän sitter återigen mitt i trappan med benen i vädret. Hans liv hänger nu på en tråd mellan olika beslut som försöker ta form i klättermaskinistens hjärna.
Kandidaten och jag vågar helt enkelt inte titta. Vi viskar olika förslag till varandra men vågar inte säja något högt som skulle störa den kreativa processen. Maskinisten beslutar sej för att försöka återuppta klättringen uppför resten av trappan och nu blinkar det plötsligt inte längre, vilket utlöser en ny kreativ process hos vår bergsbestigare.
Han andas till och med lite framtidstro - det skulle kanske gå att ta sej ända upp med litet tur.
Men då har vår vän fått nog. -Jag går upp sista trappan. -Men du har ju bara klarat åtta trappsteg, det är tjugotvå trappste..
-Jag går upp.
Han går upp. På två ben som praktiskt taget inte går att gå på.
Kandidaten och jag väntar däruppe med vatten.
Klättermaskinisten klättrar fort nerför trapporna och turligt nog höll batteriet hela vägen ner.

2010-02-22T01:31:00.001-08:00

Ego-eran är slut

2010-02-21T09:45:00.000-08:00

När Marcus Hellner bestämde sej för att hjälpa sin kompis att ta guldet blev det han själv som fick det. Han åkte med tanke på nån annan, glömde bort sej själv och fick oanad kraft i slutspurten. Det som inom idrotten så länge tillämpats - laganda istället för stjärnuppvisning - fick igår alla som såg loppet att gråta av lycka.
Hur önskar man inte att det här skulle få tränga in i den teatervärld som nu står med byxorna nere.
Sextrakasserier, mansgriseri, förtryck av simplaste slag mot nya, osäkra tjejer och killar som vill in på dom storas scen och revir.
Dom krympande anslagen, kraven på lönsamhet och jakten på publik, för jävliga arbetsvillkor utan tid för utveckling och nytänkande - allt detta skapar grogrund för missförhållandena. Publikmagneterna, divorna, får hållas. Dom andra får tiga om dom vill ha jobb.
Det tycks vara en himmelsvid skillnad mellan idrottens värld och teaterns. Flera århundranden tycks ligga emellan. Demonerna fladdrar fortfarande omkring i teaterns kulisser och viskar i öronen på den nyanställde vad som skiljer ett geni från en vanlig dödlig skådis. Egentligen handlar det bara om att skaffa sej makt som dom sedan missbrukar. Man flummar om att teaterns värld är så magisk och speciell att gränserna mellan rätt och orätt är svåra att dra.
Vad är egentligen skillnaden mellan att kasta sej ut i ett Super G-lopp och gå ut på scenen och köra en föreställning?
Månader av uppladdning, ett enda avgörande stort NU, ett risktagande utan gränser där du ger allt du lärt, vet, kan och lite till.
Prestationsångesten är lika stor liksom viljan och laddningen. Men på teatern ställer sej egot i vägen och suger upp att syre, både för skådespelaren, medspelaren och pjäsen. Bekräftelsebehovet tar över och man tror att alla är där för MIN skull.
Man tappar fokus och glömmer teaterns uppgift - att berätta något för någon.
Inom idrotten har man tränat etik, moral och laganda i flera decennier. Man försöker lyfta varann istället för att trycka ner.
Ett guld är resultatet av mångas ansträngningar mot samma mål och blir till glädje för alla. Därför är Idrottsgalan så mycket roligare att titta på än Guldbaggegalan - där avundsjukan gör tillställningen så fadd och fånig.
Jag skulle önska att Marcus Hellner, Johan Olsson och dom andra i skidlaget igår fick alla konstutövare att inse att
egoismen inte är nån vidare ledstjärna. . "När jag glömde bort mej själv och hjälpte Johan fick jag krafter".
Teatern är också ett lagarbete. Ett av dom äldsta och finaste som finns och som nu återigen måste återerövras.

2010-02-13T07:39:00.000-08:00

Den hårdkokte författaren James Ellroy är på säljarturné för sin nya, våldsamma roman "Oroligt blod", står det att läsa i Dagens Nyheter under rubriken "Den hårde moralisten". Han bekänner i samma veva att han har en tro. Men - "jag gillar också kvinnor, sprit och droger". Det finns alltså en motsättning här. Mellan att gilla kvinnor och ha en tro. Han är kluven, säjer han, dras åt två motsatta håll, ett slags krig råder i författaren. Självklart har man alltid misstänkt detta. Trosutövning är en manlig sysselsättning. Kvinnorna ligger likt Maria Magdalena vid hans fötter för att tillsammans med spriten och drogerna locka honom i fördärvet.
Det är mycket som är en manlig sysselsättning i dessa dagar. I tv-programmet "Mästarnas mästare" antydde Ulrika Knape strax innan hon åkte ut att tävlingen var upplagd på killarnas villkor. I det avsnitt jag såg, fick dom tävlande genomgå olika slags militära övningar som om det gällde att kvala in som elitsoldater i nån framtida fredsbevarande styrka. I P1 uttryckte kompositören Karin Rehnquist sin irritation över att ideligen bli kallad "kvinnlig" tonsättare efter att i flera decennier tålmodigt ha skrivit musik för båda könen. Tv-licensbetalande förväntas svälja att under årets två långtråkigast och kallaste innesittarveckor veckor se sina favoritprogram försvinna och ersättas med idrott.
För mej som redan har sett Plusjenkas ultimata VM-åk i konståkning finns intet mer att hämta. Man borde få tillbaka en del av licensen under den här ransoneringstiden.
Det finns dagar då jag känner mig så avvikande att jag kanske inte borde få gå ut.
Jag är kvinna. Jag är från Skåne. Jag har katt. Jag tycker om trädgårdsprogram. Om jag öppnar dörren känner jag oset från häxbålet.
Men jag kan ändå inte hålla inne med att hårdkokta män som har en tro är något man ska passa sig för.
Dom tror att dom styr världen så pass att dom inte vill ta sin blivande arbetsgivare i hand - för att hon är kvinna - och ändå utgår dom från att dom får jobbet.
Ellroy klämmer i slutet av intervjun fram att hans senaste bok i grunden är ett försök att få träffa sin förra kvinna ännu en gång, trots att det är slut. Han tror inte att hon nappar. Hon kommer bara att tolka det faktum att han dedicerat hela boken till henne som något typiskt manligt, tror han.
Man ska kanske läsa boken i alla fall?

2009-12-21T10:58:00.000-08:00

Leverera.
Jag stegrar mej inför ordet som häst som inte vill hoppa.
Vi ska leverera numera, och lite ointressant vad. Huvudsaken att vi kommer till skott med nåt.
I högtalarna spelar Marta Argerich piano, gudabenådat, varje dag sen jag hörde henne på Nobelkonserten och bröt ihop i andra satsen av Ravels pianokonsert. Alla host upphörde. Victoria tittade upp ur sitt programhäfte, jag tror att jorden stod still ett tag.
Det blev ett före och ett efter den kvart det tog för Marta Argerich att plocka ner himlen på jorden.
Nu är frågan - levererade hon? Var det det hon gjorde? Eller vad var det hon gjorde?
Jag är så less på den här tiden och dess politiker, jag såg inga där på Konserthuset den kvällen och det var kanske inget för dom, tyckte dom. Politik är ju det möjligas konst när det borde vara det omöjligas.
Jag har gått in i det ena politiska sammanhanget efter det andra för att med stor iver försöka förbättra världen - Kvinnoligan i Lund - jag var till och med och startade den men rusade ut efter en månad när en åsikt vann över alla dom andra och tog död på entusiasmen. VPK, ett år eller två, tills dom fördömde polackerna! - inte Sovjet - när pansarvagnarna rullade in för att krossa Solidaritet. Och nu har vi alliansen och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt med sina kulturcheckar och bonusar som vill sätta press på kulturen och få den att uppföra sig och leverera.
Byt ut mot ordet skapa och livet blir större
För stort för en politiker.

slöjor

2009-10-16T07:35:00.000-07:00

Visst ska kvinnor få bära slöjor om dom vill. Kvinnor har genom århundradena burit värre saker på huvudet. Pillerburkar, melittapåsar, murklor, toppluvor, baskrar, hucklen, fågelbon, kvarnhjul och nu den så populära kepsen som ska visa att man
inte tänker tyna bort som pensionär utan lägger all sin fritid på golfbanan. Den stora frågan är VARFör kvinnor frivilligt tar på sej dessa löjets huvudbonader. Ingen tvingar ens dom slöjbärande att i vårt land täcka sitt huvud. Vi är kanske det frisörtätaste landet i världen. Våra kapuschonger är varma när det blåser kallt. Låt huvudet vara ifred. Min mamma växte upp med min mormor som alltid bar ett blårutigt huckle, hemma, på dop, på julafton, kanske även när hon sov. Mamma är därför motståndare till allt vad slöjor heter, hon bar ingen när hon gifte sig med pappa, inte heller när han dog. Hon har velat gå barhuvad genom livet och det är naturligtvis därför hon straffas för sitt högmod med minst tre beslöjade tjejer i hemtjänstpatrullen. "Varför har du slöja, har du inget hår?" får dom höra när dom kommer dit och hon godtar inga förklaringar, som oftast är att deras man vill ha det så. Men låt oss vända blicken mot oss själva. Det är lika tragiskt att vi svenska, jämställda kvinnor går i jeans som man inte kan andas i, i skor som vi inte kan gå i, i kjolar vi inte kan sitta i. Så snart ett självplågande mode är ute infinner sig genast ett nytt. Varför? Mamma bar själv en blank, heltäckande korsett i större delen av sitt liv, den hette Graciella eller nåt annat förföriskt och var lika fruktansvärd att ta på sig som underbar att ta av sig. Alla kvinnor över trettio bar sådana korsetter, hade man i ett debattprogram i tv-s ungdom krävt att dom skulle av, hade ingen lytt. Vi kvinnor gör frivilligt underliga val när det gäller vårt yttre och ingen förstår varför. Så låt slöjorna vara. En svart niqab är en helt annan sak. Den döljer ansiktet och skrämmer slag på både dagisbarn och äldreboende och gör den omöjlig som plagg annat än på halloween.

hundar...

2009-10-15T02:03:00.000-07:00

Jag är inte rädd för hundar. Min första kontakt var som fyraåring med den släthåriga taxen Donna. Hon ägdes av en familj som vi umgicks med och besöken började alltid med att Donna anföll redan i dörren med morr, gläfs och skäll samtidigt som hennes husse och matte försökte överrösta med försäkringar om att hon bara ville hälsa. I familjen fanns också min lekkamrat Berne och han gjorde allt för att reta upp Donna ytterligare - antagligen för att skapa spänning i en ganska tam tillvaro. Det slutade med att Donna bet mej i handen. Husses analys var att jag hade försökt klappa henne när hon åt.
Min analys var att Donna var ett frustrerat odjur som anföll snälla människor istället för att bita sin egentliga plågoande - Berne.
Det var en skarp analys som står sig än i dag. Jag har mött Lassie. Jag har blivit vän med Kenzo, Nisse, Barbro. Jag har övervägt om man ändå inte skulle ha hund, bläddrat i hundboken, valt ut en hund med vackra ögon och svans, ringt en kennel som undrat om jag jagar. Nej, det gör jag ju inte. Efter beskrivning av min läggning tycker expertisen att jag ska satsa på en labrador och det vill jag inte. Jag har sett hundägare som förgäves försökt orsaka en liten tillstymmelse till reaktion hos sin labrador som varken vill gå fram eller bak eller överhuvudtaget och till slut fått bära hem den. Om man själv tycker att en weimaranen skulle passa och blir rekommenderad en labrador, så har man nog fel självbild som hundägare. Men - det är inte bara jag som har det. I stort sett samtliga hundägare som bor i mitt område lider av samma självöverskattning. När jag flyttade hit fanns det tre hundar här. Nu är antalet fyrdubblat. Hela området är förvandlat till rastgård för hundar med hussar eller mattar som tror att dom har koll. Det är rotweilrar och boxrar och terriar och schnausrar som rusar runt och jagar allt dom ser.
Bakom dom - alltför långt bakom enligt min smak - står nån husse och tror att han har koll samtidigt som hunden kastar sig ut i dammen för att jaga en anka utan att kunna simma. "Fido- kom hit!" hörs det helt meningslösa kommandot eftersom Fido redan är halvvägs mot dammens botten. Jag möter ständigt hundägare med tre lösa hundar som påstår att "dom vill bara hälsa" samtidigt som dom försöker hoppa ner mej och min nya dunkappa mot marken. Eller "den här hunden är van vid katter, han vill bara jaga dom" och sen måste plocka fram långa stegen och arbetshandskarna för att försöka få ner katten ur granen.
Eller "han är snäll!" när en svart bjässe rusar in i din trädgård och morrar vid din dörr. Eller "han vill bara leka" när hunden har käftarna om din nya skinnstövel .Eller "det är bara att köra ut honom" när deras terrier står i ditt badrum.
Vid det här laget har jag lärt mej att dom hundägare som tror att deras hundar lyder deras minst vink och därför kan gå utan koppel är dom som vet allra minst om sin hund. Dom vet dessutom ingenting om vad vi tycker som dagligen måste möta dom och deras lössläppta drifter. Vi vill varken hälsa, leka, inte ens vara snälla längre. Jag är som sagt inte rädd för hundar.
Bara för dom i andra änden av det obefintliga kopplet.

norén igen

2009-08-29T03:09:00.000-07:00

Noréns projekt 7:3 granskas i Elisabeth Åsbrinks nya bok Smärtgränsen och det är bra att projektet diskuteras igen. Det är en av de svåraste utflykter i verkligheten som svensk teater någonsin gjort med katastrof och tragik som följd. I centrum står en regissör och dramatiker som kunde gett Shakespeare uppslag till Kung Lear. Han vill undersöka verkligheten men när den väl står där på scenen i gestalt av några tungt kriminella män med nazistsympatier då flyr han fältet. Åsbrink menar att han bara vill ta ansvar för själva konstverket, inte dess konsekvenser. Men teater är inte bara en regiidé eller en bunt papper med skriven dialog. Teater är ett konstverk som förutsätter alla sina delar och som får sin slutgiltiga fullbordan i publikens svar. Kan konsten verkligen lyftas ur sitt sammanhang? Ska den få flyga fritt, som någon tyckte i ett musikprogram i P2, eller ska Leni Riefenstahls foto och Wagners musik alltid filtreras genom det faktum att dom ställde sig i Tredje Rikets tjänst? På sjuttiotalet ville man att teatern skulle stå klasskampens tjänst, vilket gjorde den blodlös och helt ointressant som konst betraktat. Idag blir det lika absurt att dra gränsen vid scenkanten och säja hit men inte längre går mitt ansvar som konstnär. Det blir för futtigt, Konsten är ett uttryck för liv, men också en del av det i ett evigt pågående samtal med frågor som ur svaren föder nya frågor. Konstnären är inte nån gud med rätt att utropa sig som skapare - den som gör så straffas som Kung Lear för sin hybris - utan en del i skapelsen. En skapande del. Det är stort nog.

2009-08-04T10:02:00.000-07:00

Det var tändspolen, säjer han och sticker en kostnadskalkyl under näsan på mej. Jag skriver under utan att titta vad det kostar.
Man tittar inte efter vad det kostar eftersom man är på Express Service och med nöd och näppe rullat dit med en kö av irriterade stadssjeepar och budbilar efter sej. Man skriver under för annars kommer man inte därifrån. Han tänker ta fyrahundra spänn för tändspolen och lika mycket för att sätta dit den vilken gör en timkostnad på 2.400 kronor. Före mej står en stor karl med röda kinder och trampar nervöst. Han har fibblat med katalysatorn själv och det var inte bra. Han har också ställt sej för nära den unge mekanikern och försökt förklara och det skulle han inte heller ha gjort. -Han har mycket kort stubin, akta er för att prata med honom, säjer han nervöst till oss andra. -Varför är det alltid så på mekar, kunde dom inte gå en kurs i social kompe..Tissssst!!, säjer den nervöse eftersom det är hans bil som är på schavotten.. -Han kan höra vad du säjer. Det är sant. Det finns vissa ställen där man bara ska kräla i stoftet och sätta tejp över truten. När det blir min tur börjar den, ser jag nu, mycket unge mekanikern att felsöka motorn samtidigt som han ringer upp en kompis och analyserar kvällen som varit, också det ett slags felsök hör jag. Det handlar om att han sen inte kunnat sova utan vaknat tio gånger och ja, skratt, du vet hur det blir...Jag blir otroligt intresserad av varför han är så avig. Är han stressad? Nej, han har bara två kunder innan lunch och det är nästan två timmar dit. Då har han tjänat in minst femtusen pix. Han har ett jobb, han har tydligen en tjej på gång. Så vad är det som är fel?
Vad var det för fel. undrar jag. -Tändspolen. -Jaha, vad är det för nåt? -En tändspole är - han tänker, - en tändspole.
Jaha, vad gör en sån? undrar jag. -Den går till cylindrarna, säjer han och visar tydligt att han inte tänker svara på fler frågor.
Jag har tusen frågor men sväljer dom medan han snäser av en dam som skulle behöva byta en lampa. Hon undrar hur lång väntetid det är och det kan han absolut inte säja trots att han nu inte har fler kunder och sen vänder han henne ryggen och börjar prata med en kollega om vem av dom som ska bjuda den andre på lunch. Hon går därifrån och jag kör hem och lovar mej själv att aldrig mer åka dit. Varför Express och framförallt - varför Service? Vem kom på att kalla det så? Jag kan inte upptäckas ens unset av ansats till servicevilja. Framsidan av bilbranschen är en bunt glansiga broschyrer i brevlådan med Din Bil som skapats för just mej. Baksidan av branschen är en mobbingstund på Express Service.
Någon borde göra ett noggrant felsök på varför den branschen går neråt.

2009-08-02T04:13:00.000-07:00

Sommaren är en underlig tid. Rosorna som fyllde himlen hänger nu som tomma snusdosor. .Jag går med saxen och klipper bort. Det tar dubbelt så lång tid som det tog att plantera dom. Månader av möda, tränga sig fram till en frölåda på älvsjömässan, släpa hem jord i jättelika påsar, tömma gamla lådor, gå till kiropraktorn.
peta ner frön utan att dom fastnar på tummen, vattna utan att fröna rinner bort, fiberduk som fladdrar bort, vattna, skola, värmeljus om det blir för kallt, lådor överallt under skrivbordslampor, man glömmer att vattna en dag, vattnar för mycket nästa dag och vattnet rinner ner i fläktsystemet. En vecka av fantastisk ruccola, sen går det i blom två dar och sen äter jordlopporna upp den.
Jag förstår mej inte på växtkraften
En rosbuske som jag beskurit enligt alla konstens regler med svår stigmatisering i pannan som följd går i blom - Maidens Blush.
Regnet kommer och rosen går utan att rodna i spagat. Där blir den liggande och jag måste klättra för att komma ut och in. Det är väl det som menas med klätterros.
Gräsmattan bara växer utan att veta varför. Jag klipper och klipper. -Vad ska jag göra? klagar jag, det bara växer hela tiden, allting blir tre gånger så stort som det skulle. -Mexikanare!, säjer kiropraktorn. Såna hyrde vi när vi bodde over there.
Det är så nära mellan uppgång och fall i en trädgård. Pionerna skjuter upp med svällande knoppar och slår ut tre timmar innan hagelskuren pepprar sönder alltihop. Vad vill trädgården egentligen säja?
Att livet är fantastiskt, kort och brutalt och att ingen vet om nästa dag?
Lars von Trier har sagt att trädgårdsskötsel är till för fascister. Man går omkring och utövar makt över vad som ska få överleva.
Han har inte sett hur sibiriska vallmon radar upp sig på ett helt annat ställe än där den sattes ner, inte hur brunnävan flyttade över till grannen, inte eken som skjuter skott ur honungsrosen eller den småskog av vide som växer i grannarnas gräsmattor efter att jag beskurit min vide för hårt. Jag går omkring med min sekatör. Jag klipper lite här och lite där. Nästa dag har det växt ut igen och det fortsätter att växa.
Jag ska nog inte se Antichrist.

Michael Jackson

2009-07-08T02:46:00.000-07:00

Idag är jag glad att jag inte är Nils Hansson. Eller nån annan musikskribent, eller journalist överhvudtaget. Jag slipper sitta framför datan och svettas fram några kyliga sarkasmer om Michael Jackson. Jag kan sörja en fenomenal sång och dansman
rakt av, sörja hans öde och förbanna dom krafter som alltid vinner över människor som han. Eller Jesus, Martin Luther King, Lennon, Diana - vi kan kalla dom krafterna för ondska. När en människa med sällsamt engagemang eller talang blir älskad av alltför många människor blir det så frestande lätt att vända allt detta emot honom eller henne. Ett samtal till en skvallertidning, ett rykte som sprids i rätta kretsar och utan att någon egentligen behöver träda fram och visa sitt ansikte har man störtat den älskade på en bråkdel av den tid det tog för honom att forma sitt artisteri och bygga sitt förtroende. Träder han sen fram för att försöka rentvå sig blir han sjufalt stenad. Så håller det på tills han dör. Och inget av dom starka och vackra ord och sånger vid hans bår kom i rättan tid för hade dom gjort det hade ingen lyssnat.
Nu är Michael Jackson död och han sörjs av en hel värld av unga och gamla som inte hade nånting att sätta emot när ondskans krafter härjade. Vad ska en liten tonårskille i Rumänien tro när amerikansk och övrig vulgopress klistrar ner världen med löpsedlar om pedofilen Jackson? Vem sitter inne med sanningen? Ja, inte massmedia i alla fall, för dom är inte ute efter den.
En gång ville jag blir journalist för att jag ville bidra till att göra världen bättre. Nu inser jag att massmedias egentliga syfte är att göra den sämre. Läs Aftonbladets löpsedlar under en vecka och du förstår att människan är ett avskum.
Ville Michael Jackson göra världen bättre? Ja, jag tror det. Oavsett vad han hade för avsikter med sitt Neverland, kläder, frisyr, hudfärg, giftermål så fick han miljoner av barn och ungdomar över hela världen att tro samma.
Som artist var han ett naturenomen. Jag ser dokumentären The dangerous Tour medan blixtarna ljungar över sommarnattshimlen.
På scenen blixtrar Jackson, fötterna virvlar, stampar, upp på tå, stannar, benen hamrar som trumpinnar i den där konstiga baddräkten, armen far ut, fingret, hatten, håret - och så sjunger han samtidigt! Fred Astaire steppade upp och ner för väggar och trappor och sjöng men var för sej, trots att han ju på sitt unika sätt upphävde tyngdlagen
Michael Jacksons föder sina sånger ur sina fötter och skapar ett allkonstverk som är helt eget och oförutsägbart. Scenen vibrerar av ren elektricitet. Vem sa att han var könlös? Vem vill ta på sej att könsbestämma en blixt?
Katten sitter svartvit och lurvig på golvet. Han sitter still som katter gör. Så hoppar han en och en halvmeter upp i luften och fångar en fluga. När jag tittar på teven igen är rutan svart och Michael Jackson borta.

Barnen från Irak

2009-05-21T01:38:00.000-07:00

Dom samlas utanför teatern, femton småttingar med föräldrar. Det blåser en frisk vårvind över Marenplan och dom står där i en liten klunga och tittar mot entrén, dom tänker gå in tillsammans - nu väntar dom på en mamma med barn som kommer springande med barnvagn. Om jag hade sett dom utan att veta att dom är flyktingar från Irak hade jag ändå förstått att det här var människor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Vilsenheten. Försiktigheten. Halva snabba handslag, blyga leenden, fummel med kameran för att fästa åtminstone några ögonblick. Barnen är knappt en meter höga, pojkarna är kammade, rena jeans, rena skjortor, håller sin mamma i handen, hon vill fotografera och ber om ett leende men pojken kan inte släppa sitt allvar. Flickorna har små blomspännen i håret, hästsvansarna vippar och dom är lite kaxigare men släpper inte mamma med blicken. Dom ska se teater hos oss - "Inga rövare finns i skogen" - av Astrid Lindgren och vi har varit hos dom och läst sagan så att dom ska kunna hänga med i handlingen. "Och det är bra om barnen får sitta på första raden så att dom kan se" säjer Annika, producenten. Alla barnen sätter sej lydigt på första raden och ser fullständigt livrädda ut. Mammorna sätter sej på raden bakom sina barn och håller dom i handen, säjer antagligen att dom kan få krypa upp i famnen om det blir läskligt. Det går väldigt bra, efter nån ängslig minut kommer det första skrattet från en liten pojke och jag tror att Astrid Lindgren ler i sin himmel.
Många av hennes berättelser handlar om rädda små barn som har förlorat något men ändå har sin fantasi att ta till när världen blir för hård. Just denna dag är vår salong fylld av små Skorpor och Käraste Systrar. Efteråt vill mammorna fotografera igen.
Barnen står på scenen och ler blygt in i kameran. Jag tittar på dom och ögonen tåras. Deras framtid är osäker, många kommer inte att få uppehållstillstånd, andra kommer att förpassas till andra delar av landet. Hoppas dom inte kommer till Vännäs. Eller Sjöbo. Eller Landskrona. Eller Irak igen. Svensk flyktingpolitik - vad är det annat än en skamfläck? Vem ger oss rätten att bestämma att just dom här barnen inte hör hemma nånstans?
Jag hör Tobias Billströms torra skånska, det är välformulerat och rationellt och fullkomligt skonngslöst. Där finns inte en gnutta empati eller humanism, bara iskalla resonemang som bygger på att vi är välfärdslandet som inte ska behöva dela med oss.
Barnen går ut i vårsolen, vi vinkar och skäms.
Astrid, vad gör vi?

2009-05-17T10:13:00.000-07:00

Jag kan inte låta bli att tänka på den man som köpt en lägenhet nära St. Görans kyrka. Han störs av klockorna när han sitter på sin terass. Jag tror t.o.m. att han har fått nån att komma och mäta decibel, vilket resulterat i att kyrkan gått med på att inte ringa fullt så ofta. Mina tankar snurrar kring det här. Han har bjudit upp en date till sin våning, hällt upp vin på terassen, dom skålar - kyrkklockor! Dom drar sig in, det börjar bli kyligt därute, timmen är sen, han öppnar till sovrummet för att visa sin nya säng - klockorna dånar. Hon sover över, på morronen ska han överraska med frukostbricka, ställer ner den på sängkanten - bingbång/bingbång. Han blir stressad. Han hade inte tänkt så långt när han bjöd upp henne. Han hade egentligen inte tänkt nånting alls. Nu skenade framtiden mot honom.
-Jajaja, jag säjer väl ja då, säjer hon. -Till vadå? -Skämta inte, agendan är klockren. -Vilken jävla agenda? - Jag fattar grejen.
-Vilken jävla grej? - Du vågar inte fria, men har gjort en deal med Gud. Det är ok. Jag tycker det är originellt och jag har ändå inget annat för mej så jag säjer ja.
Så har han en date på halsen, dom gifter sej, till klockors klang, det blir ett stentorrt äktenskap, dom bråkar varje dag och efter en tid börjar dom önska livet av varann.
Dom sitter framför teven och tittar på åttonde deltävlingen av melodifestivalen och stänger av när Lettlands bidrag kommer.
-Jag står inte ut, tänker han. Går ut på terassen, hon kommer efter. Klockorna dånar. Därnere ett begravningsfölje. -Jag önskar att det vore...
Ja, här brukar jag sluta tänka på den stackars mannen och övergå till att fantisera om han som köpte en lägenhet strax intill lutande tornet i Pisa.

2009-03-13T04:10:00.001-07:00

2009-03-13T03:10:00.000-07:00

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.

2009-02-15T04:33:00.000-08:00

Sigge heter min nya katt. Jag fick överta honom av några vänliga grannar som läst alla mina desperata lappar - i skogen, i soprummet, i affären - om min bortsprungna, vi kan kalla honom livskamrat - Tassen, 13 år. Efter tre hemska månader utan mjau och spinn träffade jag Sigge. Han är mycket skogkatt, svartvit och lurvig med vita tofsar i öronen och en svans som är större än han själv, han nästan ramlar omkull när han sätter den i vädret. Han gjorde en lov i närområdet, spanade på några blåmesar, jagade ett löv och besökte grannarna. Där bor Sixten. Redan samma kväll stirrade ett argt kattansikte utanför fönstret. En slags jam och krafsdans utbröt med Sigge innanför och Sixten utanför. Plötsligt tar Sixten sats och hoppar med full kraft rakt in i fönstret. Det är ett treglasfönster som så modernt går ända ner till golvet. Det small i hela huset. Utanför satt Sixten och man såg stjärnorna dansa runt hans huvud. "Vad håller ni på med? " undrade jag. Dom tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Nästa morron rök dom ihop nästan innan jag öppnade dörren. Ett nystan av klor, svansar och arga öron, tussarna rök. Jag försökte gå emellan. Jag vädjade. Jag skrek.
Sixten prang hem och Sigge låg och morrade under en gammal rottingstol med en svans så stor att han nästan inte kunde resa sej. Jag bar in honom och skällde lite. Om man är ett halvår gammal, knappt torr bakom öronen, ska man inte ge sej på en fem år äldre Sixten som har så stort självförtroende att han varje försommar tror sej kunna fånga en kanadagås.
Sigge verkade inte intresserad av mina synpunkter. Nästa morron satt han i fönstret och jamade och krafsade. Utanför satt Sixten och tittade stelt på hans konster. Jag försökte äta frukost och tycka at det var roligt med en ny katt. Kattvibbarna for över morronkaffet, till slut skakade jag på handen. Jag gick ut. Gick fram till Sixten, jag menar, vi känner ju varann sen gammalt. "Gå hem", sa jag. Han bet mej i foten. Vårdcentralen. Stelkrampspruta.
Det var dags för grannsamverkan. Sixtens matte ringde runt till kattpsykologer, jag ringde veterinären. Alla förklarade och var pedagogiska.. Det handlade om revir och positionering. Testosteron och adrenalin. Det handlade om uttittning, veckolång förestående fight och kanske t.om avrivna öron. Det handlade också om att en ängsligt lagd kattmamma inte skulle gå emellan. Jag tittade på min vrist och mina ställföreträdande sår. Hur många såna har man inte skaffat sej under åren, inte bara som kattmamma utan som mamma överhuvudtaget. Eftersom det är mammorna som får ta smällarna är det också dom som får lösa det. Sixtens matte och jag bestämde oss för att intervenera. Det finns ett litet spray med feromon, ett slags doftämne som katter har i ansiktet och avger när dom stryker sej mot ben och stolpar. Man blir vänlig, trygg och harmonisk vid inandning, katten alltså.
Sigge åkte till djursjukhuset för kastrering - ett tyvärr måste - och en ung djurvårdare hade en lektion om hur Sigge måste fatta att han är i underläge. Sprayet Feliway skulle underlätta. Efter en vecka skulle läget vara lugnt.
Jag åker hem med en helspeedad katt och sprejar lite här och där.
Sixtens matte och jag gör en deal - Sigge är ute på förmiddagen, Sixten på eftermiddagen och vapenvila råder.
På Gazaremsan sprutar dom vit fosfor.
Här på Agnet sprejar vi med Feliway.
Om det här fungerar ser jag en tvåstatslösning.
Åtminstone för Sixten och Sigge.

Väninnan

2009-02-04T11:02:00.000-08:00

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.

2009-01-24T02:27:00.000-08:00

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.

2009-01-15T02:03:00.000-08:00

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.

nytt år

2009-01-02T02:26:00.000-08:00

Så är 2008 över. Jag lägger det gärna bakom mej, sa en väninna som drabbats hårt av finanskris och annat. Inför ett nytt år ska det gamla summeras och det har mycket på sitt samvete av krig, ondska och krossade drömmar. Som om det inte vore nog försvann min katt i snöstormen veckorna innan jul.
Det kan tyckas futtigt att dra upp detta samtidigt som helvetet på jorden nu slutligen visat sig ligga där Jesusbarnet en gång föddes. Men vår relation till honom är bara tvåtusenåtta år gammal. Vår relation till katten är kanske cirka 15.000 år. Så länge har människa och katt levt sida vid sida i någorlunda ömsesidig respekt. Har den brustit någon gång är det människan som gjort övertramp och katten som förblivit överseende. Jag hyser respekt för katten men även för husspindeln somn just nu spinner en lång tråd mellan två lampor i taket. Jag vet inte vad den vill med tråden, den kanske inte ens vet det själv, men den spinner ändå. Jag respekterar detta arbete av tunna trådar som ska bära livets alla häftiga kast. En relation är ju bara en liten tunn tråd mellan den ena och det andra. Ibland orkar den bära daggens alla droppar och skimra som det vackraste av nätverk. Ibland slits den sönder i missriktad städmani. Sen går en tid, kanske bara nån minut. Nätet är lagat och återspunnet.
Med den nya katten Sigge vid min sida och med den lille skaparen däruppe i taket - tillsammans ska vi nog få ordning på det nya året.

2008-12-27T14:48:00.000-08:00

Det händer under mina promenader i skogen. Jag går med mina stavar och uppnår en viss känsla av frihet och så kommer det en hundägare med hund. Hund och hundägare tittar på mej från tjugo meters håll. Sen hörs olika kommandon och jag förstår att hussen säjer åt sin hund att inte rusa fram och slita mej i stycken utan gå fint. Jag går också fint. Jag tittar rakt fram och försöker vara kvar i känslan att jag är ute och går en promenad och känner en viss frihet. När husse och hund går förbi hör ett lågt men tydligt beröm - inte till mej utan till hunden som lät bli att göra vissa saker. Efter fem meters promenad i total frihet dyker nästa hund och husse upp. Så håller det på. Jag kan träffa drygt tiotalet hundar under min runda från små bjäbbar till dreglande boxrar, schäfrar och rotweilrar - alla med sammanbitna hussar eller mattar som är ute på grundkurs i hundskolan med mej som objekt. Det största elddopet för såväl husse som hund är tydligen att passera mej utan koppel och då blir det extra guldsjtärna för hunden. "Fint" hör man mellan hussens sammanbitna käkar. Rktigt nervös blir jag när husse med två lösa rotweilrar först uttalar sina kommandon på tio meters håll och sen tar upp mobilen. Att möta en hund är numera för mej detsamma som att möta en potentiell före detta varg. Utan husses stenhårda dressyr skulle allt gå åt helvete. Jag är objektet, prövningen, på vilken hundens lydnadskapacitet ska prövas och via den ska husses koll demonstreras och hans ego stärkas. Jag har sett när kollen inte fungerade. Det var när två lösa bestar gick fot runt sin husse tills dom såg en stackars korean komma med sin collie. I koppel.
En sekund senare virlvlade koreanen i luften medan hundarna försökte bita käftarna av varann. Själv stod jag bakom en gran utan att veta hur jag kommit dit. Hussen avslutade sitt mobilsamtal och gick emellan med livet som insats. Hans förklaring till gruffet var att koreanen sett rädd ut. Det ska man inte göra. Offret ska inte visa rädsla. Då går det som det går tydligen och man får skylla sej själv.
Själv är jag kattägare, sorgligt nog utan katt. Han blev rädd - av hundar? - sprang upp i skogen, snöstormen kom och sen dess har jag inte sett honom. När jag letar på blocket efter en eventuell ny katt hittar jag rådet att katter ska hållas inomhus och ska dom vistas ute ska det vara i bur om man inte inhägnar sin trädgård! Samtidigt hittar jag på samma sidor Punjab, MIsse, Max och Kurre och många många fler som måste omplaceras eftersom dom inte trivs att vara innekatter i lägenhet.
Det här året har varit angriparens år. Det har varit okej att gå till anfall. Dom starkare har jagat skinnet av dom svagare och låtit dom betala. Nu har bubblan spruckit och valparna gnyr.
Inför nästa år - koppla hundarna. Led dom åter med fast hand till kojorna och säj Plats.
Släpp katterna fria och låt dom ströva som dom vill.
I enlighet med sin natur.

Transparent

2008-11-23T01:45:00.000-08:00

-Vi vill få mer transparens i avtalstexten, sa man vid vårt första möte med kulturchef&co i nya Stadshuset i Södertälje.
Bygget är transparent, verkligen. Ytterdörrar av glas, väggar av glas, alla kan se alla hela tiden, insyn, överblick. Ändå en svår prövning för en klaustrofobiker. Entrédörrarna är såna där man måste gå runt i ett månvarv innan man blir insläppt. Sen väntar en än värre pärs. För att ta sig upp i själva huset måste ännu en svängrumsdörr passeras som bara släpper in en person i taget, långsamt, tveksamt, liksom lite motvilligt. Tillräckligt för att några tankar ska hinna fram som "vad gör jag här egentligen? och "det gamla avtalet var väl rätt bra ändå, jag skiter i att begära mer ". Ja sen är man ändå inne i huset som med sina ljusgröna mellanväggar i glas ger en känsla av vi egentligen alla är fiskar i Skaparens stora akvarium. Jag vet hur det brukar gå till i akvarium. Granngrabben Andreas, som fick ett efterlängtat akvarium i födelsedagspresent kunde berätta hur vissa guppies åt upp sina egna barn. Det var en kamp på liv och död hela tiden tills han slutligen glömde mata dom och en liten civilisation gick under och fick hällas ut i toaletten. Inne i huset väntar stålblanka hissar, hermetiska dörrar som öppnas och där står Bruce Willis i blodig undertröja och ska försvara demokratin mot albinotyska terrorister, nej det gör han inte, dörrarna öppnas inte överhuvudtaget för jag tar trapporna, mötet ska tack och lov vara på tredje våningen, inte åttonde om vi haft otur. På väg in står en kaffeautomat med en vattenkran. Jag trycker. Inget händer. Jag håller muggen under kranen och hoppas att den ska kunna känna själv att jag vill ha vatten. Inget händer . Jacques Tati skrattar i mitt öra. Man ska vrida på kranen som man ju gör på kranar. Det kommer lite vatten i muggen som jag skvimpar ut över den heltäckande mattan när jag snubblar på tröskeln in i mötesrummet.
Sammantaget en ganska spröd entré till förhandlingarna. Det går bra. Alla är trevliga, öppna, vill väl, stolarna är sköna, en liten utsikt över en bakgård med plastbubblor som sticker upp ur gruset därute.
"Verksamhetsmålen" säjer man. "Jag vet inte riktigt vad det betyder?" säjer jag ärligt.. Förr sa man målsättning. Det kan vara samma sak i bästa fall. Vårt första avtal skrevs med kommunen 1978 i gemensam andra, och det var så genommanglat att det i stort sett fungerat tills nu. Sen kom en tillfällig kulturchef och förenklade lite formuleringar .Nu vill man förtydliga igen. Jag förstår det. Men "det är för att få mer transparens" förstår jag inte. Vad betyder det? Jag vill inte fråga en gång till om ord jag inte förstår, Jag får gå hem och gå ut på nätet istället, något som jag inte heller hade förstått innebörden av för två år sen, jag hade trott att det var något religiöst. Ord singlar runt som snöflingor.Vissa flingor fastnar och bygger drivor, andra smälter bort. Avtal är ett bra ord men Överenskommelse är ännu bättre. Att komma överens. Det kändes som om vi gjorde det. Vi skildes som vänner, gick ner för att gå ut. Där väntade ett slags rör i glas . Man skulle trycka på en knapp, en halva av röret öppnades, man skulle gå in, ensam, i röret, känna hur dörrhalvan slöts bakom en, stå där en väldigt lång sekund och ångra alla sina synder plus att man fanns till, innan glashalvan framför en öppnades och släppte ut en till livet igen.
Prövad, återfödd och transparent.

Ensamvargen

2008-11-02T12:14:00.000-08:00

är titeln på en monolog som framförs av skådespelaren Johan Rabaeús på Orionteatern. Den handlar om Reinfeldt, är skriven av honom, varje ord är hans, hämtat ur en bok med samma namn. Det finns inte ett uns likhet mellan Reinfeldt och Rabaéus. Den ene är politiker, den andre skådis. Den ene är moderat, den andre förmodligen inte. Den ene är lågintensiv och strategisk, den andre verkar gå på impuls. En av dom kan sjunga och gestalta den andre.Han har förmodligen lägst lön. Det intressanta är att Reinfeldt i Rabaéus gestaltning framträder tydligare än sej själv, en människa som blir mer och mer fånge i sin egen taktiska återhållsamhet. Ju mer man får ta del av ord och uttryck från en person så utan kontakt med engagemang och känslor, desto mer klaustrofobisk blir det - och så här är det alltså i Sverige just nu. Riksnormen är moderat intill intighet. Mej veterligt har teaterhistorien inget exempel på att man gestaltat en nationell makthavare under hans eget namn i en pjäs som han ju skrivit själv. Det blir svindlande. Vem är mest verklig - Reinfeldt eller Rabaéus? Finns Mc Cain och Obama på riktigt? Är Sarah Palin bara ett skämt? Är det Lars Ohly eller Ken vi ser? Hur många konsulter/regissörer ligger bakom en tv-debatt, vilken dramaturg iscensatte bråket bakom Monas rygg? Vem ska man tro på, lita på? Man ska lita på Johan Rabaéus såklart. Och Bjarne Löwdin, pianisten. Dom är av kött och blod, dom tänder glöd under dom torra utgjutelserna och det blir äntligen på riktigt alltihop. Ensamvargen slår ut med armarna som blir hängande i tomma luften." Det nya arbetarpartiet. Det är klart att det måste finnas folk som arbetar." ( Åt oss.)

Restnoja

2008-10-30T12:11:00.001-07:00

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.

Premiär på Guds Vessla

2008-10-25T01:59:00.000-07:00

Nasdaq faller. Dow Jones faller. Figge flyttar ner ljusbordet till rad tre. Han monterar upp videokameran och lägger påsen med Cox orangeäpplen vid sidan av kaffekoppen. Betraktar himlen i Helsingfors som just nu är en gråvit ridå. Hur gör man en gryning? Hur gör man? En ljusslinga längs golvet kanske? Nasdaq drar London med sig i fallet, börsen stänger på minus 5,0. Gordon Brown föreslår räddningspaket. Merkel kallas till krismöte. Bush talar med tomma ögon till tomma öron. Dow Jones fortsätter att falla. Figge hänger upp en lampa med grönt filter. Det vore fint med ett bladverk i Björlings trädgård. Ska det skifta i grönt? Hur gör man en sommarmorgon? Hur gör man? Figge tar ett äpple. Stockholmsbörsen rasar med - 8, Island rasar, Tokyo stängde på - 9,6. Sommaren är för grön. Himlen är för blå, Väggen till Björlings tvättstuga är för gul. Men framförallt. himlen är definitivt för blå. Bollywoodblå. Det måste upp en vit lampa bakom fonden. Island är borta. Anders Borg säjer att vi har välfyllda lador. Volvo tappar 100% i Europa , Scania tappar, londonbörsen nere på -5, Bush lyckas inte övertyga om åtgärdspaket, Nasdaq och Dow Jones faller fritt. Figge installerar ett vitt ljus och tar ett äpple. Nu syns det att fonden är rynkig. Det måste nog lättas upp med lite rött. Nej! Åhnej! Inte rött. Då faller ju hela tanken med att det ska vara stumfilm! Figge tittar tomt. Vill man verkligen ha en svart himmel? Ja! Okej, okej, men då måste man göra om allting. När kommer kulturministern? Klockan 13 prick. Sen bubbar vi om och har ett genomdrag. Men då blir det med blågrön himmel som vi måste försöka tänka bort. Går det att tänka bort en grönblå himmel? Går det inte att släcka ner 57:an. Eller 68:an? Eller båda? Figge tar ett äpple till. Vid genomdraget har Figge flyttat upp ljusbordet och himlen ligger gråvit och hotfull över Helsingfors. Vi har välfyllda lador.
vi är väl rustade, vi får låna ett tennisracket av trä på Bollhallen, tomatlådan patineras, vem fixar kartonger till napoleonbakelser, ska Ami ha pälsmössa i slutet, är inte mina ärmar för långa, ska en mittbena vara precis i mitten, låter det inte för mycket om mina klackar, ska Aint misbehavin ligga kvar och hur länge och var fimpar Björling? .London faller, Tokyo faller, Euronext faller och stockholmsbörsen stängde på -6.
Men himlen är kvar.
Och ikväll är det premiär på Guds Vessla.

bokmässa

2008-10-04T01:28:00.000-07:00

Förra helgen var jag på bokmässa i Götet för första gången i mitt liv. Jag har årlig erfarenhet av Trädgårdsmässan och Designmässan i Älvsjö och framförallt är jag ju barn av H55-mässan i Helsingborg då Lasse Lönndahl debuterade och Hillevi Rombin visade upp sej efter att ha blivit vald till Miss Universum. Min mamma i sin tur är barn av den Baltiska Mässan i Malmö l915 då mormor mötte morfar. En bokmässa i dessa tider, då 6000 gubbar i övre medelåldern håller på att leka bort världens tillgångar! Man måste ju bara dit.
Det började helt enastående. Hasse Alfredsson satt på en uteservering utanför Hotel Eggers och åt en stilla löjrom. Jag gick fram med bultande hjärta och bad - inte om hans autograf - men att få trycka hans hand. Han är min idol sen den tid då livet gick ut på att invänta Owe Thörnqvists senaste hit. Innan Owe fannsThory Bernhard och innan Thory fanns i stort sett bara Gustaf Torrestad och hans autograf har jag faktiskt. Med Hasse Alfredsson föll hela landet i skratt i sketchen i tågkupén - "Det var en liten gube som bodde i en lådda" . Efter det försvann ordet låda ur svenskan och ersattes av lådda. Jag ville tacka honom för detta och för alla andra skratt han gett mej under åren. Den goda barnslighetens fader tittade upp, förvånad, medan jag stammade fram min beundran. Tackade vänligt och förstrött och fortsatte med löjrommen. Jag gick iväg på moln, utan autograf men med värmen från den stores handslag kvar i handen. Bokmässan präglade hela stan. Recenscenter gick omkring på Avenyn, författare satt och fikade överallt, nästan alla stod i baren på Park Aveny och på själva mässan satt dom i vartenda hörn och blev djupintervjuade - poeter, deckarförfattare, romanförfattare, novellister, essäyister och Suzanne Broegger. Hon var klädd i stupsmala svarta skinnbrallor, svart skinnjacka, leopardstövlar och svart keps. Hon var snyggare än Hillevi Rombin och hon sa klokare saker. Utläggningen om ordet "tacksamhet" rev ner applåder. Hennes ljusa och respektfulla livssyn stod i bra kontrast till den svarta skinnstyrseln och hon skrev autografer efteråt. Hela mässan var vänlig och respektfull. Människor som skriver och läser böcker är helt enkelt värda att få ta över och besitta jorden, eller åtminstone Götet, en dag om året.

2008-09-12T09:16:00.000-07:00

Dom var mellan tjugo och tjugofem tonårskillar. Dom nöjde sig inte med att skrika "hora!" efter henne utan sparkade henne medvetslös. När hon låg medvetslös på marken lyfte dom upp hennes huvud för att kunna fortsätta sparka. Sex hockeykillar från Gnesta körde förbi och insåg att hennes liv hängde på dom. Flera av dom hamnade på sjukhus med sönderslagna käkar, näsben och okben men dom menar att hade dom inte ingripit hade dom mått ännu sämre.
Det här hände i lördagsnatt, mitt i centrala Södertälje i en liten gångtunnel mellan det nya stadshuset och centralstationen.
När grabbarna ropat "hora" efter henne hade hon svarat nånting med "jävla svartskallar".
Mer behöver inte säjas för att utlösa ett av dom vidrigaste övergrepp som nånsin ägt rum i Södertälje.
Tjugofem killar mot en tjej. Sparka på en som redan ligger. Fortsätta sparka fast hon är medvetslös. Det känns som om botten gått ur det vi kallar samhälle.
En talesman för polisen säjer i Rapport att man dock ska kunna fortsätta att känna sig trygg i Södertälje, eftersom situationen blivit mycket bättre sen skottlossningen mot polishuset för tre år sen. Jag tror att ett sådant uttalande skapar riktigt stor otrygghet. Om man inte kan gå hem utan att riskera att bli dödad är man inte i trygga händer.
Polismannen slutar med att säja att det här kunde ha hänt var som helst.
Det kunde det inte.
Eftersom det var här det hände.

mama Mia!

2008-08-19T02:51:00.000-07:00

Jag har sett filmen två gånger. Det är så bedövande bra gjort, så musikaliskt genomarbetat in i minsta sceneri och så fyllt av humor. Nån nobelpristagare i litteratur fick frågan om det var något mer han önskade att han hade gjort i sitt liv?- Skrivit librettot till Guys and Dolls, sa han. Om jag fick önska något trots att jag inte fått nobelpriset i litteratur, så var det att ha fått skriva och regissera Mama Mia. Inte för stålarnas skull. Men för att ha gjort en film så får så många människor att gråta äkta tårar och känna stor livsglädje. Någon har också sagt att filmen återdemokratiserar kvinnors sexualitet och sensualism. Det gör den nog. När Meryl Streep står på en hög klippa i Egeiska havet och sjunger "The winners take it all" så förmedlar hon under några få intensiva minuter all den smärta, sorg och vrede som det tagit århundraden för kvinnorrörelser att formulera. Under den sången är det knäpptyst i salongen på Heron City. Jag menar, det är så. The winner takes it all. Se bara på DNs exponering av konflikten mellan Suzanne Osten och hennes chef vid Stockholms Stadsteater, Benny Fredriksson.
Den ene vill lägga under sig den andras verksamhet och ta ifrån henne scen och budget. DN ger Suzanne en knapp fjärdedels ruta på kultursidan. Benny får nästa dag hela förstasidan och två helsidor samt nästa dag ytterligare en helsida. Man kan säja att hon får 5% och han 95% av utrymmet i landets tyngsta kulturdel. Om man skulle låta allting handla om vilken betydelse dom två har haft, har, och kommer att ha för teatern i Sverige skulle procenten bli det omvända. The winner takes it all. Men i sagorna är det loosern som vinner till sist. När Meryl Streep springer upp till sitt dotters bröllop har hon sina tre ex i hälarna. Dom har lämnat sina projekt och positioner ute i vida världen och tagit sig den lilla grekiska ön. Bara det är uppseendeväckande. Tre frånvarande fäder bestämmer sig plötsligt för att bli närvarande .En av dom bestämmer sig dessutom för att ta ansvar för sina känslor för ön, mama Mia och hennes dotter. Han står där på klippan och tar emot all ilska.. Samlar sej. Skiter i att han är Pierce Brosnan. Tar ett djupt andetag. Sjunger! Det är som att se en svan klappra iväg över vattnet och äntligen lyfta. Handlar inte filmen inte egentligen om män ? Som ger fan i om dom är winners eller looser, som befriar sig från sina gamla trånga kostymer och kommer ut som människor? Jag vill tro så, för han är fin, Pierce Brosnan. Han hade ställt upp för Suzanne Osten också om hon hade frågat.

est

2008-06-15T12:50:00.000-07:00

Någonstans på havsbotten fastnade han. Han som aldrig fastnade, utan alltid befann sig mitt i flödet. Han som skapade virvelströmmar ur ingenting. Som en vindil, som en ring på vattnet, ständigt på väg från det som just uppstått till något som ska bli. Ett regn som aldrig upphör att förvåna sej själv. Seven days of falling. "Till Ninne! från Esbjörn Svensson" står det på konvolutet som jag köpte på NK: s skivavdelning när hans trio spelade där. Jag hörde honom första gången på en jazzkväll i Folkets Hus i Södertälje och blev helt knockad av trions samspel, dom drev upp en energi, dom alstrade den, skapade den ur varandra. Inom teatern pratar vi om samspel, att man måste hämta den ur medspelaren, inte ställa sig i vägen med sitt ego och hindra flödet. Esbjörn Svensson Trio var ett sånt samspel. Efteråt gick tandläkare Halldin, hans son Svante som spelade trumpet och jag fram och sa nåt i stil med. Ni är bäst!! eller nåt. Han blev glad och tyckte att vi kunde komma in och höra när han spelade i Stockholm, på ett litet ställe, jag har glömt vad det hette. Jag köpte en cd . From Gagarins point of view och spelade den hela vintern. Sen Winter in Venice, Layers of LIght, Monk-cdn, Good Morning Susie Soho - det blev inalles tretton album, ett för varje år, sönderspelade.
Dom här albumen blev som en lång, innerlig vänskap. Trion kom och spelade på vår teater och vi beslöt tillsammans med kulturförvaltningen och ta ner en flygel - Bösendorffern från hörsalen på biblioteket, den var i ganska gott skick, Hans Pålsson hade spelat på den för tio år sedan, och, ja, det var den enda flygeln i kommunen, För att göra flytten billig anlitades flytthjälp från Arbetsmarknadscentrum. Kultursekreteraren, som var vikarie, och jag, stod upp i foajé´n och hörde när flygeln bars in. Det hördes ett ihåligt knak och en serie saftiga svordomar. Vi sjönk ner bakom biljettdisken och vågade inte titta upp igen förrän vi hörde att flygeln stod på plats.
En av flyttkarlarna slog ner en tangent, det kom en ton. Det var bräderna som knäcks, som dom rullade flygeln på.
Nerför trappan. En flyttkarl från AMC bär inte, han rullar. Konserten blev knökutsåld och trion satt i logen och laddade med Ramlösa. Dom hade ingen låtordning, dom gick in på scenen och körde det som kändes rätt. Efteråt satt dom kvar och drack lite öl och var helnöjda. Vi var i sjunde himlen och förstod kanske litet innan dom själva att dom redan var världsberömda.
Nästa gång vi ville boka dom till teatern blev det en agent som förklarade att det var Globen som gällde.
Strax därpå spelade dom på NK, ännu tightare men med samma lätthet som när en fiskmås lägger sig på en vindil och glidflyger över himlen. Långt därnere på botten av havet fastnade Esbjörn Svensson och blev kvar. Jag står med Seven days of falling i handen.
Jag fattar ingenting.

koltrasten

2008-06-06T11:59:00.000-07:00

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.

2008-05-28T13:18:00.000-07:00

Maskiner. Dom kommer ut nu, efter en kall vinter. Dom är överallt, i varenda gata och framförallt är dom utanför mitt hus. Sen jag flyttade hit, till en sjönära hyresrätt för att njuta lugn och ro, har jag fått en överdrivet känslig inställning till män och maskiner. Förra pingsten slipade en granne sin altan från 8.30 till 20.30 i tre hela molnfria dagar, och han gjorde det med en handslip för att vara säker på att processen skulle vara lång och grundlig. Övriga söndagar när havet ligger blankt och björken lyser i skir grönska kan vi förutom koltrasten och göken höra granne tvås nya högtryckstvätt, granne tres nya trimmer, granne fyras nya motordrivna häcksax, granne fems gamla gräsklippare som först inte går igång till allas lättnad, men sen tar revansch i ett moln av rök över frukostbordet. Som ju ska vara ute, hade ,man tänkt.
När dom små maskinerna äntligen tystnat flyger en konstflygare i sin flygmaskin över den fjäderlätta himlen fram och tillbaka, upp och ner i ändlösa åttor timme ut och timme. Han avlöses av vattenscoootern som far som en galen anka fram och tillbaka över vattnet och när kvällen är inne ligger en tung bensindoft över altanerna lagom till grillen. Då kommer motorcykeln fram. Den ska testas. Om och om igen. När den äntligen drar ut on the road är natten inne och månen går upp.
tystnad. Tills 7.20 nästa morron.Då kommer grävskopan, åtföljd av lastbil med, vi snackar sten, som ska vältras ut vid stranden i tre veckors tid. Det är stor sten, lite mindre sten, ännu lite mindre sten, sen grus, sen ännu lite mindre grus och det är framförallt maskiner som ska fram till varje pris. Priset är mina sex ompysslade, praktfulla rosenbuskar som just har fått blad och knopp plus havtornsbusken Julia.. Dom står i vägen för maskinen, dom lyfts upp och trycks in i en häck för att sen, när alla stenarna är på plats, "återställas". Ja, inte Julia, för hon har kastats på backen för att en gren hängde ut över vägen. Jag svär en del, ringer en del samtal, diskuterar en aning för mycket med mannen i grävskopan. Han har keps. Under kepsen två ögon, näsa och mun ungefär som man ritade i teckningen i skolan. Jag ser honom åka fram och tillbaka längs vattenbrynet varje morron med sina stenar. Plötsligt en dag ringer han på. Han vill ha vatten. Det ska återställas nu. Grannens slang dras fram, gropar grävs, alldeles för grunda tycker jag, det vattnas, alldeles för litet, tycker jag och det hela ska framförallt vara klart innan fyra och klockan är kvart i. I tre veckor har maskiner kört fram och tillbaka och donat med stenar, minutiöst har hög på hög placerats med förträfflig noggranhet, med tanke på att nästa höststorm kommer att föra upp ett högvatten som rör om allting igen. Därefter tjugo minuter för att återställa sex rosenbuskar med meterlånga rotsystem som stått och torkat i en häck i tre veckor. En av killarna måste dra. Jag tar över slanger och vattnar i gropen. Det räcker! ropar kepsen. Jag får inte stopp på vattnen, munstycket är sönder. Sluta! skriker kepsen. Jag tar slangen för att gå mot till husväggen och stänga av och strålen går av alldeles fri vilja i en vid båge rakt in i grävmaskinen, in under kepsen. Han flyger ut som en geting, har sån fart att han hänger ett tag i luften innan han landar och då är han bindgalen. Jag vill inte föra vidare vad han skriker men jag har aldrig hört nån vara så arg på mej. Jag uppfattar att han försöker undvika ordet "kärring" utan det blir "människa!" istället samt att han vrålar "släpp slangen!" Jag antar att han tror att jag ska fortsätta spruta på honom och det tänker jag inte göra, jag hade inte tänkt spruta på honom alls, så jag släpper slangen och den far i vilda cirklar genom luften och sprutar ner allt som finns där. Själv springer jag in i mitt hus och låser dörren. Jag behöver vila mej känner jag. Inga män, inga i keps, inga maskiner, inga arga män i keps och maskiner, det är ingen bra kombination.
Dan därpå kör han fatt mej med sin grävskopa och ber om ursäkt, ja, om förlåtelse faktiskt. Sen kör han iväg och det blir tyst.
Det är så tyst att jag inte ens vill använda fönen.

2008-05-24T10:00:00.000-07:00

Det är dags för Perrelli ikväll. Det är en svår tillställning och jag vill inte se, inte delta i nånting som är så lång ifrån äkta sångarglädje som det går. Jag kommer ihåg Brita Borg och Augustin. Det var inte roligt det heller .Perrelli har utseendet emot sig, åtminstone i sina egna ögon, tycks det. Varje försök att bättra på förvärrar. Alla konstgjorda grejer över hela kroppen gör att hon ser ut som en dataanimerad docka. Det är så sorgligt att det måste vara så, även nu. Brita Borg var i svartvit tv, stel som en docka hon också och hon sjöng sången som Siw Malmquist egentligen ledde till seger. Siw visslade och var oemotståndligt charmig men Brita fick framföra den, varför?" Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär." I Britas mun lät som om man fällde en granskog, tungt, obönhörligt fällde hon träd på träd tills hon slutligen stod på ett kalhygge.
Nej, jag ska inte se det, jag tittar på min narciss istället. Den står i en vas på bordet.
Sidentunna kronblad fällda bakåt som på en rädd kanin. Ansiktet inramas av en flortunn, darrig, eldröd strimma.
Klockan in mot pistillen djupnar i grönt och man dras in till en liten själ. Försommarens själ. Två små ögon, en liten näsa, en liten mun. Så älsklig, märkvärdig, anspråkslös. Är Gud på jorden vandrar han förklädd, säjer Hjalmar Gullberg och jag vill tillägga att han/ hon då säkert bor i narcissen. Doften. Den doftar kärlek. Fick jag välja en enda blomma på jorden, valde jag narcissen.
Jaha, det var mormors älsklingsblomma också, säjer min mamma.
Jag sitter vid köksbordet och tittar på blomman och kan inte slita mej ifrån det lilla utseendet med så mycket djup.
Narcissus hette den unge guden som blev så kär i sin egen spegelbild i vattnet att han drunknade, i sej själv.
Man ska kanske sätta på tvn i alla fall.

2008-05-13T12:28:00.000-07:00

Det stora teaterbråket är här. Thommy Berggren sopar scenen ren från Norén. Han kallar honom Lasseliten och tycker att hans pjäser inte är tillräckligt bra, i varje fall inte för honom. Det är roligt med Thommy Berggren. Han kom in på scenen som arbetargrabb, han blev Sveriges James Dean på filmduken - Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Joe Hill - han VAR Jean i Fröken Julie, han kunde blivit Gösta Berling men var för stötig, i alla fall om man får tro den suckande regissören Bengt Lagerkvist och sen, på äldre dar kommer han igen som regissör och gör kanske sitt livs största genombrott. Dessutom gör han ett av SR:s roligaste Sommarprogram och medverkar i en dokumentär om Bo Widerberg där man mest minns hans fantastiska historia om hur han bakfull ska försöka läsa ett manus som Den Store gett honom. När halva teatersverige faller på knä i avgudadyrkan för Ingmar Bergman och Lars Norén står Thommy Berggren pall. Han blir Joe Hill igen. Det är uppfriskande. Bara han kan såga Norén med fotknölarna genom att kalla honom ytlig. Själv blir det nu äntligen klart för mej varför jag inte heller gillar Norén. Hans teveversion av Personkrets, där han skildrade a-laget på Plattan och lät dramatenaktörer hälla filmjölk över sej i jakt på silar, kändes sökt och anstötlig. Hans märkliga inkännande i psykopaterna från Hall i samband med 7:3 fick katastrofala följder för alltför många, utan att han själv tog på sej något ansvar. Så hade inte Thommy gjort. Han tillhör en annan liga, hans engagemang känns äkta och han är fortfarande oppositionell. Jag är glad att det blir motsättningar inom svensk teater igen. Bergmans skugga har legat alltför tung över salongerna alldeles för länge och Norén har gjort allt för att förlänga perioden. Forna kollegor har rusat runt som yra höns och ropat "Det är en gåva att få vara i hans närhet!" och gjort luften svår att andas. Teaterkonsten är nuets konst, ögonblickets.
Det som händer under en barnteaterföreställning i en gympasal i Upplands Väsby kan vara lika storartat som på Den Kungliga Scenen. Inga regissörer i världen kan ensamma skapa det ögonblicket - bara skådespelaren i kontakt med publiken. Detta är teaterns väsen. Den regissör som i förtid utnämner sig själv som geni riskerar att sluta som narr i sin egen pjäs.

2008-05-01T04:19:00.000-07:00

2008-05-01T02:43:00.000-07:00

Medan kultureliten sitter och bläddrar i Lars Noréns 1800 sidor för att se om dom finns med, blottläggs ett mycket allvarligt tillstånd inom svensk teater.
Stadsteatern i Stockholm går back, liksom alla andra teaterinstitutioner i landet och dom drar även det fria teaterlivet med sig.
När Benny Fredriksson tog över chefsskapet för Sthlms Stadsteater gick han ur stenhårt. Premiärerna haglade, publikrekord sattes, stjärnor köptes in, nu senast Persbrandt.
Men det hjälper inte, teatern går back och stora nedskärningar väntar. Och nu visar sig teaterlivets kris på allvar.
Under flera decennier har teatern långsamt svälts ut på grund av stillastående bidrag och ökade krav på produktivitet.Teatrarna ska drivas som företag och industrier. Under samma tid har dom konstnärliga utövarna blivit färre medan anslagsgivande byråkrati har växt. För varje utdelat bidrag har antalet ansökningsblanketter blivit allt fler och villkoren för varje utdelad krona har skärpts Krav på genus och mångfald och miljökrav ställs på varje teater oavsett om den ligger Arjeplog eller på Östermalm och för varje nytt krav kan man ge sej fan på att hundra nya byråkrater får jobb. Det är ett kontrollbehov utan like. Det finns ingen tro på teater, helt enkelt. Bara en djupt grundad, sorglig misstro som kan härledas tillbaka till före antiken då teaterfolk var paria och lösdrivare. Bara tillfälligt - i antikens Grekland, i Elisabeths England, i Kung Sols Frankrike, i Gustav 111: s Sverige fanns en annan inställning hos staten .En tillfällighet som gav oss Euripides, Shakespeare, Moliere m.fl. Men Göran P och Fredrik R tillhör inte dom som tror på teater. Dom tror på stålar och publiksiffror och nu är Stockholms Stadsteater i kris - den största och mest framgångsrika av våra Institutioner.
Samtidigt spelar teatersverige för en större publik än hockeyn och fotbollen tillsammans. Vi spelar fortfarande för barn och ungdom - vi jobbar stenhårt i våra alltför hårt slimmade små enklaver och hoppas att inte kravet på en handikapptoalett ska få till följd att hela ensemblen ryker. En ny kulturutredning smids och om timbrosmederna får igenom sitt så kommer kravet på lönsamhet att slutgiltigt avlossa pannskottet för svensk teater.
Hur är det tänkt? Till slut sitter Robert Wells och lirar vid sin flygel en gång om året på gallerierna.
Och då har vi blivit - trots att vi är ett av världens rikaste länder - ett av de allra fattigaste.

debatt i tv

2008-04-19T09:42:00.000-07:00

Debatt i SVT är en obehaglig tillställning. I veckan skulle man vädra åsikter om vad man skulle göra med Englas mördare.
Två dar efter att hon hittats mördad. Nackskott tyckte nån. Siffror på hur många procent svenskar som vill införa dödstraff kom upp. En man i röd fluga företrädde hårdare tag. En kvinna från Englas hemby ville ha mer kärlek En mamma vars dotter blivit mördad vill ha mer vrede. Då får Jan Jönsson ordet. Han är skådis och har arbetat med Becketts pjäs I väntan på Godot på St. Quentinfängelset och detta blev så omskakande att det har blivit hans livsprojekt .Han vill prata om behandlingen av fångar på anstalter och även om han har rätt så blir det alldeles fel här. Det blir så huvudlöst att konfrontera människor med så olika utgångspunkter. Han klagar över den hårda tonen och ju mer han pratar ju mer fel blir det. Han vill ha större förståelse för dom som begått brott och han vänder sig till mamman, vars dotter mördats och frågar henne om hon nånsin tagit kontakt med han som gjorde det, mördaren. -Är du inte riktigt klok!, säjer hon för vad annat skulle hon kunna säja och här havererar hela programmet och lägger sig som ett vrak på havsbotten, där det hör hemma.
Varför ska en debatt om en sån här sårig fråga hållas i tv överhuvudtaget? Med offren närvarande? Jag blir illamående av sån journalistik, där alla till slut blir offer för en programidé som bara ska snaska och höja tittarsiffror. Jag hatar även skjutjärnsjournalistik, jag gjorde det redan när den kom på sextitalet och jag själv var journalist. Vill man få en människa att blockera sej ska man köra skjutjärn. Vill man få en människa att prata ska man lyssna. Det går att debattera i tv - om programidén är att folk av olika åsikt ska få ha en dialog på ett djupare plan och komma fram till nåt nytt. Det hände när Jan Björklund och Suzanne Osten pratade om flum i skolan. Osten var i högform. "Att lärarna slänger in sin klass på teatern och själv går och fikar på Åhléns, det kallar jag inte flum utan likgiltighet", sa hon. Björklund höll med. Även i hennes slutkläm som löd såhär: "för att avsluta med något riktigt flummigt. Kärlek. Det behövs mer av den i samhällskontraktet".

eva britt!

2008-04-17T10:25:00.000-07:00

rastlöst jagar jag mellan musiken. I förrgår fick jag en biljett bakom en pelare i Konserthuset - jag hamnar alltid där. En gång gick jag ner i pausen och satte mej på en bättre plats på första balkong mitt framför scenen. Det var kungens plats. Men herregud - när var han där? Nu var det Viktoria Mullova som spelade. Hon hade tuffa kängor och skir klänning och såg ut som en som vistas ofta i gymet. Hon spelade likadant - skirt och kraftfullt, inbäddad i London Symphony Orchestra som lät som gammal whisky - femtitvåårig vällagrad. Jag dricker inte malt men det låter fint. Sen folkmusikerna i En Herrgårdssägen i Ytterjärna, så rosad föreställning med en handfull vemodiga temat som vaggade föreställlningen i hamn. Och Mirja förstås, Mirja Thurestedt, som bar upp alltihop och hindrade det från att bli en serie tablåer. Ja, sen igår kören i Järna som ska ha vårkonsert och sjunga Sibelius, en jättevacker sång till en Therese Hahl som fick den av Jean på sin sextiårsdag. "Hur än år på år försvinner blir du evigt den du var.." Olof, körledaren, optimist, sibbanfrälst, sliter med kören. "Ok, endast altarna överlevde men det kommer!" Det är så konstigt. När vi går därifrån kan vi plötsligt alltihop och nynnar över den blekblå järnaslätten .."lärde dig att lindra andras smärta och att själf dock blifva evigt ung.." Bra sång att få när man fyller sexti.
Nu är det torsdag och huvet surrar av musik och jag vaknar av en mås som jag vill skjuta.
Vi samlas hos Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz i deras replokal i radhuset i Västertorp. Vi ska repa för en musikalisk salong
-Elises Salong - och Eva Britt Strandberg ska vara gästartist. Elise möter i dörren med tårarna rinnande. "Vi har börjat repa", förklarar hon och snyter sej. Jag har hört Eva Britt - Brel, Piaf, kabarévisor - men aldrig live och det är en fullständig knockout. Hon sjunger den ena låten efter den andra och vi gråter hela tiden, Elise kan knappt se tangenterna. Det är inte sångerna i sej, jo, det är bra låtar och texter som svider, men det är nåt med rösten. Den är så viljestark, så djup och intensiv. Den har varit med om allting. Fyra timmar rusar iväg och hon blir bara piggare och piggare. Hon lovar att sjunga Hymn pour lámour också på salongen och jag kommer att dö.

2008-04-13T02:55:00.000-07:00

Det händer grejer i stan. Ena dan gör Lago, vårt kommunalråd, Södertälje världsberömt för att ha tagit emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. "We didn´t start the war", sa han och får kongressledamöterna att skämmas. Det är stort.
Nu är Södertälje äntligen satt på kartan, som humanismens och mångkulturens plats på jorden. Det har varit en lång resa.
För många år sedan anlitades en konsult för att höja varumärket Södertälje. Han drog konstigt nog ner en karta - eller diabild var det nog - över Åre. Där fanns diagram över ökande turism och annat - skidåkande kanske. I publken satt ett antal undrande småföretagare och kommunrepresentanter. Vad hade Södertälje och Åre gemensamt - mer än att dom hade råkat anlitat samma konsult? Sen följde år av mödosamt arbete för att få folk och företag med stålar att flytta till skidorten Södertälje. Det trycktes loggor och tröjor.
Istället kom av invandrare från mellanöstern som inte ville åka skidor. Dom ville starta pizzerior. Sen ville dom starta kebaber. Sen kemtvättar. Sen ville dom starta fotbollslag och öppna frisersalonger. Förutom att vi har flest irakfyktingar per capita i världen så har vi också flest frisörer. Inga är så välklippta i hela världen som vi i Södertälje.
Männen bär en lätt encentimetersstubb, lagom kort för att få SSK-kepsen att sitta kvar.
Vi damer har en orientalisk toning med bagdadslingor. Vi är lätta att känna igen i övriga Sweden, vi behöver inga tröjor.
Och vi är äntligen vid målet - vi är från Södertälje, staden i världen med världen i staden.
Samma dag ringer en idiot och hotar en av landets mest massmediala komiker med påföljd att han måste göra sin show med polisbevakning. Det blir den nyheten som kommer på lokaltidningens förstasida.
Så är det ofta. Ett enda samtal kan förstöra så mycket - en vänskap, en kärleksrelation, en teaterföreställning, en vision som under lång tid mödosamt byggts upp.
Det goda snavar alltid på det onda, tycks det. Men. Som Gandhi sa: Om tanken på krig kan födas i människans hjärna så kan tanken på fred också göra. det.
Idag trycker vi upp en tröja där det står "Heja Lago". Han är ändå årets kommunpolitiker.
ps. Hur går det för Åre förresten?

kräver Gud polisbevakning?

2008-04-10T13:14:00.000-07:00

Igår var jag på ambassadörsträff. Stadsdirektören plus kommunstrateg presenterade nya visioner för Södertälje.
För första gången blev jag glad vid en sån träff - man pratade om invandrarstan och mångkulturen och hur man ska kunna göra detta till en positiv image för stan. Jag har suttit på många möten och själv pratat om detta och känt motståndet som en mur. Idag är kommunalrådet i Vita Huset och pratar om Södertälje och Obama har sagt att han skäms över att vår kommun får ta emot fler irakflyktingar än vads USA gör.
Plötsligt är väggen borta - det känns som om Södertälje har en framtid.
Detta varar till 10.47 idag. Då ringer Annika, vår producent, och berättar att det ringt en man och i obehaglig ton frågat efter den konstnärlige ansvarige på teatern. Det gäller kvällens föreställning Mistero Buffo med Özz Nûjen. Pjäsen är av Dario Fo, jag har sett den flera gånger framföras av Björn Granath som också regisserat den här showen. Özz är kurd och muslim. I säljbladet lovar han på standupkomikerns vis att ge kristendomen en omgång. I Södertälje är assyrier/syrianerna kristna och han som ringer är syrian. Annika hänvisar honom till ansvarige arrangör som också får ett otrevligt samtal. Även Özz agent får ett hotfullt samtal som hon polisanmäler.
En bemannad polisbil utanför teatern, två poliser i dörren som kollar upp publiken, två civila i salongen, en civil bakom scenen. En taggad och ganska skärrad Özz med gammal pappa och svensk (kristen!) fru i publiken.
Han gör en helt enastående föreställning, avväpnande, klok och respektfullt respektlös - om alla dom överspända fördomar som snurrar runt religionen och dess utövare idag. Gud - om han/hon har humor - får sej verkligen en underbar omgång.
Efteråt får vi lyssna på samtalet i Özz mobil. Vi förstår varför polisbevakningen behövdes. Hans pappa lämnar teatern under polisbevakning - "han har varit med om det här förr" - liksom Özz och han fru. Han har gjort en fantastisk föreställning
men måste lämna Södertälje under bevakning. Vi är gråtfärdiga och ändå oerhört tacksamma att föreställningen gick att genomföra.
Men händelsen ligger kvar och skaver hål på den glädje jag kände igår.

2008-04-09T06:15:00.000-07:00

Jag såg "Vems lilla mössa flyger" på Orionteatern idag tillsammans med ett surr av låg- och mellanstadieelver. Det var barnteater av högsta kvalitet. Det var himmel och stjärnor över sandlådan i ett stort och vänligt livsrum där fantasin får plats.
Så måste det vara när vi spelar teater för barn. Men så är det oftast inte numera. Vi for omkring med ett ökentält och spelade en saga ur Tusen och en natt förra hösten.. På vår hemmascen fungerade det. Två skådisar lyckades trollbinda barnen och föra in dom i sagan. Ute på turné i länet blev det i gympasalar som inte gick att mörklägga, lärare som travade in och skulle ha lektion, stressade lärare som inte lyckades hålla ett för stort antal barn i schack och arrangörer som pumpade in alldeles för många barn. Till sist orkade inte skådisarna längre, inte för att dom inte ville spela barnteater, men dom orkade inte spela på det viset. När vi en gång i forntiden - sjuttitalet - var med om att bygga upp världens bästa barnteater gällde det i och för sig att komma ut ur institutionerna. Vi spelade i gympasalar och klassrum - för att vi ville nåt nytt. Idag måste vi in i teaterrummen igen - av samma skäl.
Det duger inte att köra barnteater för att fylla statistik i alla nya blanketter som byråkraterna spottar ut.
Barnen ska ha en upplevelse för livet.
En sån fick dom idag på Orionteatern.

apropå Vems lilla mössa flyger?

2008-04-09T04:57:00.001-07:00

forts. följer.

Apropå Irak

2008-04-08T03:56:00.000-07:00

Idag kom cirka fyrtio barn, mammor och pappor och såg vår föreställning "Abul Hassan och Kalifen och vad som hände dom".

Vi har spelat över sjuttio föreställningar men den här var speciell. Publiken var från Irak och hade egna erfarenheter av att "stå på bagdadbron". I föreställningen tonar vemodig arabiskt musik upp samtidigt som ökentältets tak färgas blått och fylls av stjärnor.

Jag vet inte hur det ser ut på bagdadbron idag men det visste dom. En sorgsen glädje fyllde teatern och jag kände mej i det ögonblicket så oändligt tacksam att jag jobbar med teater.

En teaterhändelse kan betyda att några människor från ett krigsdrabbat land kan få en igenkänning som gör rotlösheten uthärdlig. Dennis som spelade Abul Hassan kom själv som flykting en gång, nu spelar han teater för dom.

–Man lever i ett vacuum, säjer han. Man vet inte vad som ska hända, man vågar inte tänka framtid och det finns ingen väg tillbaka.

Bara ett minne av en bro, så som man vill minnas den.