Leverera.
Jag stegrar mej inför ordet som häst som inte vill hoppa.
Vi ska leverera numera, och lite ointressant vad. Huvudsaken att vi kommer till skott med nåt.
I högtalarna spelar Marta Argerich piano, gudabenådat, varje dag sen jag hörde henne på Nobelkonserten och bröt ihop i andra satsen av Ravels pianokonsert. Alla host upphörde. Victoria tittade upp ur sitt programhäfte, jag tror att jorden stod still ett tag.
Det blev ett före och ett efter den kvart det tog för Marta Argerich att plocka ner himlen på jorden.
Nu är frågan - levererade hon? Var det det hon gjorde? Eller vad var det hon gjorde?
Jag är så less på den här tiden och dess politiker, jag såg inga där på Konserthuset den kvällen och det var kanske inget för dom, tyckte dom. Politik är ju det möjligas konst när det borde vara det omöjligas.
Jag har gått in i det ena politiska sammanhanget efter det andra för att med stor iver försöka förbättra världen - Kvinnoligan i Lund - jag var till och med och startade den men rusade ut efter en månad när en åsikt vann över alla dom andra och tog död på entusiasmen. VPK, ett år eller två, tills dom fördömde polackerna! - inte Sovjet - när pansarvagnarna rullade in för att krossa Solidaritet. Och nu har vi alliansen och kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt med sina kulturcheckar och bonusar som vill sätta press på kulturen och få den att uppföra sig och leverera.
Byt ut mot ordet skapa och livet blir större
För stort för en politiker.

slöjor

Visst ska kvinnor få bära slöjor om dom vill. Kvinnor har genom århundradena burit värre saker på huvudet. Pillerburkar, melittapåsar, murklor, toppluvor, baskrar, hucklen, fågelbon, kvarnhjul och nu den så populära kepsen som ska visa att man
inte tänker tyna bort som pensionär utan lägger all sin fritid på golfbanan. Den stora frågan är VARFör kvinnor frivilligt tar på sej dessa löjets huvudbonader. Ingen tvingar ens dom slöjbärande att i vårt land täcka sitt huvud. Vi är kanske det frisörtätaste landet i världen. Våra kapuschonger är varma när det blåser kallt. Låt huvudet vara ifred. Min mamma växte upp med min mormor som alltid bar ett blårutigt huckle, hemma, på dop, på julafton, kanske även när hon sov. Mamma är därför motståndare till allt vad slöjor heter, hon bar ingen när hon gifte sig med pappa, inte heller när han dog. Hon har velat gå barhuvad genom livet och det är naturligtvis därför hon straffas för sitt högmod med minst tre beslöjade tjejer i hemtjänstpatrullen. "Varför har du slöja, har du inget hår?" får dom höra när dom kommer dit och hon godtar inga förklaringar, som oftast är att deras man vill ha det så. Men låt oss vända blicken mot oss själva. Det är lika tragiskt att vi svenska, jämställda kvinnor går i jeans som man inte kan andas i, i skor som vi inte kan gå i, i kjolar vi inte kan sitta i. Så snart ett självplågande mode är ute infinner sig genast ett nytt. Varför? Mamma bar själv en blank, heltäckande korsett i större delen av sitt liv, den hette Graciella eller nåt annat förföriskt och var lika fruktansvärd att ta på sig som underbar att ta av sig. Alla kvinnor över trettio bar sådana korsetter, hade man i ett debattprogram i tv-s ungdom krävt att dom skulle av, hade ingen lytt. Vi kvinnor gör frivilligt underliga val när det gäller vårt yttre och ingen förstår varför. Så låt slöjorna vara. En svart niqab är en helt annan sak. Den döljer ansiktet och skrämmer slag på både dagisbarn och äldreboende och gör den omöjlig som plagg annat än på halloween.

hundar...

Jag är inte rädd för hundar. Min första kontakt var som fyraåring med den släthåriga taxen Donna. Hon ägdes av en familj som vi umgicks med och besöken började alltid med att Donna anföll redan i dörren med morr, gläfs och skäll samtidigt som hennes husse och matte försökte överrösta med försäkringar om att hon bara ville hälsa. I familjen fanns också min lekkamrat Berne och han gjorde allt för att reta upp Donna ytterligare - antagligen för att skapa spänning i en ganska tam tillvaro. Det slutade med att Donna bet mej i handen. Husses analys var att jag hade försökt klappa henne när hon åt.
Min analys var att Donna var ett frustrerat odjur som anföll snälla människor istället för att bita sin egentliga plågoande - Berne.
Det var en skarp analys som står sig än i dag. Jag har mött Lassie. Jag har blivit vän med Kenzo, Nisse, Barbro. Jag har övervägt om man ändå inte skulle ha hund, bläddrat i hundboken, valt ut en hund med vackra ögon och svans, ringt en kennel som undrat om jag jagar. Nej, det gör jag ju inte. Efter beskrivning av min läggning tycker expertisen att jag ska satsa på en labrador och det vill jag inte. Jag har sett hundägare som förgäves försökt orsaka en liten tillstymmelse till reaktion hos sin labrador som varken vill gå fram eller bak eller överhuvudtaget och till slut fått bära hem den. Om man själv tycker att en weimaranen skulle passa och blir rekommenderad en labrador, så har man nog fel självbild som hundägare. Men - det är inte bara jag som har det. I stort sett samtliga hundägare som bor i mitt område lider av samma självöverskattning. När jag flyttade hit fanns det tre hundar här. Nu är antalet fyrdubblat. Hela området är förvandlat till rastgård för hundar med hussar eller mattar som tror att dom har koll. Det är rotweilrar och boxrar och terriar och schnausrar som rusar runt och jagar allt dom ser.
Bakom dom - alltför långt bakom enligt min smak - står nån husse och tror att han har koll samtidigt som hunden kastar sig ut i dammen för att jaga en anka utan att kunna simma. "Fido- kom hit!" hörs det helt meningslösa kommandot eftersom Fido redan är halvvägs mot dammens botten. Jag möter ständigt hundägare med tre lösa hundar som påstår att "dom vill bara hälsa" samtidigt som dom försöker hoppa ner mej och min nya dunkappa mot marken. Eller "den här hunden är van vid katter, han vill bara jaga dom" och sen måste plocka fram långa stegen och arbetshandskarna för att försöka få ner katten ur granen.
Eller "han är snäll!" när en svart bjässe rusar in i din trädgård och morrar vid din dörr. Eller "han vill bara leka" när hunden har käftarna om din nya skinnstövel .Eller "det är bara att köra ut honom" när deras terrier står i ditt badrum.
Vid det här laget har jag lärt mej att dom hundägare som tror att deras hundar lyder deras minst vink och därför kan gå utan koppel är dom som vet allra minst om sin hund. Dom vet dessutom ingenting om vad vi tycker som dagligen måste möta dom och deras lössläppta drifter. Vi vill varken hälsa, leka, inte ens vara snälla längre. Jag är som sagt inte rädd för hundar.
Bara för dom i andra änden av det obefintliga kopplet.

norén igen

Noréns projekt 7:3 granskas i Elisabeth Åsbrinks nya bok Smärtgränsen och det är bra att projektet diskuteras igen. Det är en av de svåraste utflykter i verkligheten som svensk teater någonsin gjort med katastrof och tragik som följd. I centrum står en regissör och dramatiker som kunde gett Shakespeare uppslag till Kung Lear. Han vill undersöka verkligheten men när den väl står där på scenen i gestalt av några tungt kriminella män med nazistsympatier då flyr han fältet. Åsbrink menar att han bara vill ta ansvar för själva konstverket, inte dess konsekvenser. Men teater är inte bara en regiidé eller en bunt papper med skriven dialog. Teater är ett konstverk som förutsätter alla sina delar och som får sin slutgiltiga fullbordan i publikens svar. Kan konsten verkligen lyftas ur sitt sammanhang? Ska den få flyga fritt, som någon tyckte i ett musikprogram i P2, eller ska Leni Riefenstahls foto och Wagners musik alltid filtreras genom det faktum att dom ställde sig i Tredje Rikets tjänst? På sjuttiotalet ville man att teatern skulle stå klasskampens tjänst, vilket gjorde den blodlös och helt ointressant som konst betraktat. Idag blir det lika absurt att dra gränsen vid scenkanten och säja hit men inte längre går mitt ansvar som konstnär. Det blir för futtigt, Konsten är ett uttryck för liv, men också en del av det i ett evigt pågående samtal med frågor som ur svaren föder nya frågor. Konstnären är inte nån gud med rätt att utropa sig som skapare - den som gör så straffas som Kung Lear för sin hybris - utan en del i skapelsen. En skapande del. Det är stort nog.

Det var tändspolen, säjer han och sticker en kostnadskalkyl under näsan på mej. Jag skriver under utan att titta vad det kostar.
Man tittar inte efter vad det kostar eftersom man är på Express Service och med nöd och näppe rullat dit med en kö av irriterade stadssjeepar och budbilar efter sej. Man skriver under för annars kommer man inte därifrån. Han tänker ta fyrahundra spänn för tändspolen och lika mycket för att sätta dit den vilken gör en timkostnad på 2.400 kronor. Före mej står en stor karl med röda kinder och trampar nervöst. Han har fibblat med katalysatorn själv och det var inte bra. Han har också ställt sej för nära den unge mekanikern och försökt förklara och det skulle han inte heller ha gjort. -Han har mycket kort stubin, akta er för att prata med honom, säjer han nervöst till oss andra. -Varför är det alltid så på mekar, kunde dom inte gå en kurs i social kompe..Tissssst!!, säjer den nervöse eftersom det är hans bil som är på schavotten.. -Han kan höra vad du säjer. Det är sant. Det finns vissa ställen där man bara ska kräla i stoftet och sätta tejp över truten. När det blir min tur börjar den, ser jag nu, mycket unge mekanikern att felsöka motorn samtidigt som han ringer upp en kompis och analyserar kvällen som varit, också det ett slags felsök hör jag. Det handlar om att han sen inte kunnat sova utan vaknat tio gånger och ja, skratt, du vet hur det blir...Jag blir otroligt intresserad av varför han är så avig. Är han stressad? Nej, han har bara två kunder innan lunch och det är nästan två timmar dit. Då har han tjänat in minst femtusen pix. Han har ett jobb, han har tydligen en tjej på gång. Så vad är det som är fel?
Vad var det för fel. undrar jag. -Tändspolen. -Jaha, vad är det för nåt? -En tändspole är - han tänker, - en tändspole.
Jaha, vad gör en sån? undrar jag. -Den går till cylindrarna, säjer han och visar tydligt att han inte tänker svara på fler frågor.
Jag har tusen frågor men sväljer dom medan han snäser av en dam som skulle behöva byta en lampa. Hon undrar hur lång väntetid det är och det kan han absolut inte säja trots att han nu inte har fler kunder och sen vänder han henne ryggen och börjar prata med en kollega om vem av dom som ska bjuda den andre på lunch. Hon går därifrån och jag kör hem och lovar mej själv att aldrig mer åka dit. Varför Express och framförallt - varför Service? Vem kom på att kalla det så? Jag kan inte upptäckas ens unset av ansats till servicevilja. Framsidan av bilbranschen är en bunt glansiga broschyrer i brevlådan med Din Bil som skapats för just mej. Baksidan av branschen är en mobbingstund på Express Service.
Någon borde göra ett noggrant felsök på varför den branschen går neråt.

Sommaren är en underlig tid. Rosorna som fyllde himlen hänger nu som tomma snusdosor. .Jag går med saxen och klipper bort. Det tar dubbelt så lång tid som det tog att plantera dom. Månader av möda, tränga sig fram till en frölåda på älvsjömässan, släpa hem jord i jättelika påsar, tömma gamla lådor, gå till kiropraktorn.
peta ner frön utan att dom fastnar på tummen, vattna utan att fröna rinner bort, fiberduk som fladdrar bort, vattna, skola, värmeljus om det blir för kallt, lådor överallt under skrivbordslampor, man glömmer att vattna en dag, vattnar för mycket nästa dag och vattnet rinner ner i fläktsystemet. En vecka av fantastisk ruccola, sen går det i blom två dar och sen äter jordlopporna upp den.
Jag förstår mej inte på växtkraften
En rosbuske som jag beskurit enligt alla konstens regler med svår stigmatisering i pannan som följd går i blom - Maidens Blush.
Regnet kommer och rosen går utan att rodna i spagat. Där blir den liggande och jag måste klättra för att komma ut och in. Det är väl det som menas med klätterros.
Gräsmattan bara växer utan att veta varför. Jag klipper och klipper. -Vad ska jag göra? klagar jag, det bara växer hela tiden, allting blir tre gånger så stort som det skulle. -Mexikanare!, säjer kiropraktorn. Såna hyrde vi när vi bodde over there.
Det är så nära mellan uppgång och fall i en trädgård. Pionerna skjuter upp med svällande knoppar och slår ut tre timmar innan hagelskuren pepprar sönder alltihop. Vad vill trädgården egentligen säja?
Att livet är fantastiskt, kort och brutalt och att ingen vet om nästa dag?
Lars von Trier har sagt att trädgårdsskötsel är till för fascister. Man går omkring och utövar makt över vad som ska få överleva.
Han har inte sett hur sibiriska vallmon radar upp sig på ett helt annat ställe än där den sattes ner, inte hur brunnävan flyttade över till grannen, inte eken som skjuter skott ur honungsrosen eller den småskog av vide som växer i grannarnas gräsmattor efter att jag beskurit min vide för hårt. Jag går omkring med min sekatör. Jag klipper lite här och lite där. Nästa dag har det växt ut igen och det fortsätter att växa.
Jag ska nog inte se Antichrist.

Michael Jackson

Idag är jag glad att jag inte är Nils Hansson. Eller nån annan musikskribent, eller journalist överhvudtaget. Jag slipper sitta framför datan och svettas fram några kyliga sarkasmer om Michael Jackson. Jag kan sörja en fenomenal sång och dansman
rakt av, sörja hans öde och förbanna dom krafter som alltid vinner över människor som han. Eller Jesus, Martin Luther King, Lennon, Diana - vi kan kalla dom krafterna för ondska. När en människa med sällsamt engagemang eller talang blir älskad av alltför många människor blir det så frestande lätt att vända allt detta emot honom eller henne. Ett samtal till en skvallertidning, ett rykte som sprids i rätta kretsar och utan att någon egentligen behöver träda fram och visa sitt ansikte har man störtat den älskade på en bråkdel av den tid det tog för honom att forma sitt artisteri och bygga sitt förtroende. Träder han sen fram för att försöka rentvå sig blir han sjufalt stenad. Så håller det på tills han dör. Och inget av dom starka och vackra ord och sånger vid hans bår kom i rättan tid för hade dom gjort det hade ingen lyssnat.
Nu är Michael Jackson död och han sörjs av en hel värld av unga och gamla som inte hade nånting att sätta emot när ondskans krafter härjade. Vad ska en liten tonårskille i Rumänien tro när amerikansk och övrig vulgopress klistrar ner världen med löpsedlar om pedofilen Jackson? Vem sitter inne med sanningen? Ja, inte massmedia i alla fall, för dom är inte ute efter den.
En gång ville jag blir journalist för att jag ville bidra till att göra världen bättre. Nu inser jag att massmedias egentliga syfte är att göra den sämre. Läs Aftonbladets löpsedlar under en vecka och du förstår att människan är ett avskum.
Ville Michael Jackson göra världen bättre? Ja, jag tror det. Oavsett vad han hade för avsikter med sitt Neverland, kläder, frisyr, hudfärg, giftermål så fick han miljoner av barn och ungdomar över hela världen att tro samma.
Som artist var han ett naturenomen. Jag ser dokumentären The dangerous Tour medan blixtarna ljungar över sommarnattshimlen.
På scenen blixtrar Jackson, fötterna virvlar, stampar, upp på tå, stannar, benen hamrar som trumpinnar i den där konstiga baddräkten, armen far ut, fingret, hatten, håret - och så sjunger han samtidigt! Fred Astaire steppade upp och ner för väggar och trappor och sjöng men var för sej, trots att han ju på sitt unika sätt upphävde tyngdlagen
Michael Jacksons föder sina sånger ur sina fötter och skapar ett allkonstverk som är helt eget och oförutsägbart. Scenen vibrerar av ren elektricitet. Vem sa att han var könlös? Vem vill ta på sej att könsbestämma en blixt?
Katten sitter svartvit och lurvig på golvet. Han sitter still som katter gör. Så hoppar han en och en halvmeter upp i luften och fångar en fluga. När jag tittar på teven igen är rutan svart och Michael Jackson borta.

Barnen från Irak

Dom samlas utanför teatern, femton småttingar med föräldrar. Det blåser en frisk vårvind över Marenplan och dom står där i en liten klunga och tittar mot entrén, dom tänker gå in tillsammans - nu väntar dom på en mamma med barn som kommer springande med barnvagn. Om jag hade sett dom utan att veta att dom är flyktingar från Irak hade jag ändå förstått att det här var människor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Vilsenheten. Försiktigheten. Halva snabba handslag, blyga leenden, fummel med kameran för att fästa åtminstone några ögonblick. Barnen är knappt en meter höga, pojkarna är kammade, rena jeans, rena skjortor, håller sin mamma i handen, hon vill fotografera och ber om ett leende men pojken kan inte släppa sitt allvar. Flickorna har små blomspännen i håret, hästsvansarna vippar och dom är lite kaxigare men släpper inte mamma med blicken. Dom ska se teater hos oss - "Inga rövare finns i skogen" - av Astrid Lindgren och vi har varit hos dom och läst sagan så att dom ska kunna hänga med i handlingen. "Och det är bra om barnen får sitta på första raden så att dom kan se" säjer Annika, producenten. Alla barnen sätter sej lydigt på första raden och ser fullständigt livrädda ut. Mammorna sätter sej på raden bakom sina barn och håller dom i handen, säjer antagligen att dom kan få krypa upp i famnen om det blir läskligt. Det går väldigt bra, efter nån ängslig minut kommer det första skrattet från en liten pojke och jag tror att Astrid Lindgren ler i sin himmel.
Många av hennes berättelser handlar om rädda små barn som har förlorat något men ändå har sin fantasi att ta till när världen blir för hård. Just denna dag är vår salong fylld av små Skorpor och Käraste Systrar. Efteråt vill mammorna fotografera igen.
Barnen står på scenen och ler blygt in i kameran. Jag tittar på dom och ögonen tåras. Deras framtid är osäker, många kommer inte att få uppehållstillstånd, andra kommer att förpassas till andra delar av landet. Hoppas dom inte kommer till Vännäs. Eller Sjöbo. Eller Landskrona. Eller Irak igen. Svensk flyktingpolitik - vad är det annat än en skamfläck? Vem ger oss rätten att bestämma att just dom här barnen inte hör hemma nånstans?
Jag hör Tobias Billströms torra skånska, det är välformulerat och rationellt och fullkomligt skonngslöst. Där finns inte en gnutta empati eller humanism, bara iskalla resonemang som bygger på att vi är välfärdslandet som inte ska behöva dela med oss.
Barnen går ut i vårsolen, vi vinkar och skäms.
Astrid, vad gör vi?

Jag kan inte låta bli att tänka på den man som köpt en lägenhet nära St. Görans kyrka. Han störs av klockorna när han sitter på sin terass. Jag tror t.o.m. att han har fått nån att komma och mäta decibel, vilket resulterat i att kyrkan gått med på att inte ringa fullt så ofta. Mina tankar snurrar kring det här. Han har bjudit upp en date till sin våning, hällt upp vin på terassen, dom skålar - kyrkklockor! Dom drar sig in, det börjar bli kyligt därute, timmen är sen, han öppnar till sovrummet för att visa sin nya säng - klockorna dånar. Hon sover över, på morronen ska han överraska med frukostbricka, ställer ner den på sängkanten - bingbång/bingbång. Han blir stressad. Han hade inte tänkt så långt när han bjöd upp henne. Han hade egentligen inte tänkt nånting alls. Nu skenade framtiden mot honom.
-Jajaja, jag säjer väl ja då, säjer hon. -Till vadå? -Skämta inte, agendan är klockren. -Vilken jävla agenda? - Jag fattar grejen.
-Vilken jävla grej? - Du vågar inte fria, men har gjort en deal med Gud. Det är ok. Jag tycker det är originellt och jag har ändå inget annat för mej så jag säjer ja.
Så har han en date på halsen, dom gifter sej, till klockors klang, det blir ett stentorrt äktenskap, dom bråkar varje dag och efter en tid börjar dom önska livet av varann.
Dom sitter framför teven och tittar på åttonde deltävlingen av melodifestivalen och stänger av när Lettlands bidrag kommer.
-Jag står inte ut, tänker han. Går ut på terassen, hon kommer efter. Klockorna dånar. Därnere ett begravningsfölje. -Jag önskar att det vore...
Ja, här brukar jag sluta tänka på den stackars mannen och övergå till att fantisera om han som köpte en lägenhet strax intill lutande tornet i Pisa.

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.

Sigge heter min nya katt. Jag fick överta honom av några vänliga grannar som läst alla mina desperata lappar - i skogen, i soprummet, i affären - om min bortsprungna, vi kan kalla honom livskamrat - Tassen, 13 år. Efter tre hemska månader utan mjau och spinn träffade jag Sigge. Han är mycket skogkatt, svartvit och lurvig med vita tofsar i öronen och en svans som är större än han själv, han nästan ramlar omkull när han sätter den i vädret. Han gjorde en lov i närområdet, spanade på några blåmesar, jagade ett löv och besökte grannarna. Där bor Sixten. Redan samma kväll stirrade ett argt kattansikte utanför fönstret. En slags jam och krafsdans utbröt med Sigge innanför och Sixten utanför. Plötsligt tar Sixten sats och hoppar med full kraft rakt in i fönstret. Det är ett treglasfönster som så modernt går ända ner till golvet. Det small i hela huset. Utanför satt Sixten och man såg stjärnorna dansa runt hans huvud. "Vad håller ni på med? " undrade jag. Dom tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Nästa morron rök dom ihop nästan innan jag öppnade dörren. Ett nystan av klor, svansar och arga öron, tussarna rök. Jag försökte gå emellan. Jag vädjade. Jag skrek.
Sixten prang hem och Sigge låg och morrade under en gammal rottingstol med en svans så stor att han nästan inte kunde resa sej. Jag bar in honom och skällde lite. Om man är ett halvår gammal, knappt torr bakom öronen, ska man inte ge sej på en fem år äldre Sixten som har så stort självförtroende att han varje försommar tror sej kunna fånga en kanadagås.
Sigge verkade inte intresserad av mina synpunkter. Nästa morron satt han i fönstret och jamade och krafsade. Utanför satt Sixten och tittade stelt på hans konster. Jag försökte äta frukost och tycka at det var roligt med en ny katt. Kattvibbarna for över morronkaffet, till slut skakade jag på handen. Jag gick ut. Gick fram till Sixten, jag menar, vi känner ju varann sen gammalt. "Gå hem", sa jag. Han bet mej i foten. Vårdcentralen. Stelkrampspruta.
Det var dags för grannsamverkan. Sixtens matte ringde runt till kattpsykologer, jag ringde veterinären. Alla förklarade och var pedagogiska.. Det handlade om revir och positionering. Testosteron och adrenalin. Det handlade om uttittning, veckolång förestående fight och kanske t.om avrivna öron. Det handlade också om att en ängsligt lagd kattmamma inte skulle gå emellan. Jag tittade på min vrist och mina ställföreträdande sår. Hur många såna har man inte skaffat sej under åren, inte bara som kattmamma utan som mamma överhuvudtaget. Eftersom det är mammorna som får ta smällarna är det också dom som får lösa det. Sixtens matte och jag bestämde oss för att intervenera. Det finns ett litet spray med feromon, ett slags doftämne som katter har i ansiktet och avger när dom stryker sej mot ben och stolpar. Man blir vänlig, trygg och harmonisk vid inandning, katten alltså.
Sigge åkte till djursjukhuset för kastrering - ett tyvärr måste - och en ung djurvårdare hade en lektion om hur Sigge måste fatta att han är i underläge. Sprayet Feliway skulle underlätta. Efter en vecka skulle läget vara lugnt.
Jag åker hem med en helspeedad katt och sprejar lite här och där.
Sixtens matte och jag gör en deal - Sigge är ute på förmiddagen, Sixten på eftermiddagen och vapenvila råder.
På Gazaremsan sprutar dom vit fosfor.
Här på Agnet sprejar vi med Feliway.
Om det här fungerar ser jag en tvåstatslösning.
Åtminstone för Sixten och Sigge.

Väninnan

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.

nytt år

Så är 2008 över. Jag lägger det gärna bakom mej, sa en väninna som drabbats hårt av finanskris och annat. Inför ett nytt år ska det gamla summeras och det har mycket på sitt samvete av krig, ondska och krossade drömmar. Som om det inte vore nog försvann min katt i snöstormen veckorna innan jul.
Det kan tyckas futtigt att dra upp detta samtidigt som helvetet på jorden nu slutligen visat sig ligga där Jesusbarnet en gång föddes. Men vår relation till honom är bara tvåtusenåtta år gammal. Vår relation till katten är kanske cirka 15.000 år. Så länge har människa och katt levt sida vid sida i någorlunda ömsesidig respekt. Har den brustit någon gång är det människan som gjort övertramp och katten som förblivit överseende. Jag hyser respekt för katten men även för husspindeln somn just nu spinner en lång tråd mellan två lampor i taket. Jag vet inte vad den vill med tråden, den kanske inte ens vet det själv, men den spinner ändå. Jag respekterar detta arbete av tunna trådar som ska bära livets alla häftiga kast. En relation är ju bara en liten tunn tråd mellan den ena och det andra. Ibland orkar den bära daggens alla droppar och skimra som det vackraste av nätverk. Ibland slits den sönder i missriktad städmani. Sen går en tid, kanske bara nån minut. Nätet är lagat och återspunnet.
Med den nya katten Sigge vid min sida och med den lille skaparen däruppe i taket - tillsammans ska vi nog få ordning på det nya året.