lördag 24 januari 2009

Jag kämpar med mina tv-kvällar. Många program är på gränsen till uthärdliga men jag ser dom ändå - som Debatt.tex. Sen mår jag lite illa. Man ser nån programmakare som står med piskan och driver sitt hundspann över tundran och täten springer Janne Josefsson med fradgande mun och häcken full av avbrutna samtal. Nu har norske Skavlan fått en talkshow i svensk tv och måtte han inte drabbas av samma öde. Jag följde hans norska serie och undrade varför inte svensk tv kunde göra ett sånt program, ett enkelt koncept som byggde på en tro att intressanta människor kunde föra intressanta samtal med varann, ledda av en nyfiken, påläst Skavlan. Och så blev det en svensk variant. Det började så bra. Skavlan fick Lukas Moodysson att tina upp och börja prata, en prestation. Det var blygt och intressant och handlade om film och livshållning. Sen flaxade Filip och Fredrik in. Jag vet inte. Så fort jag slår på tv-n är dom där. Dom är som skatorna på taket härutanför. Överallt och ändå liksom ingenstans. Båda låter som två snabbspolade elevrådsordförande som försöker snacka sig till ett högre betyg, pratar i munnen på varann, helt upptagna av sin egen dialog. Sen kommer Petra Mede in och pratar så snabbt att hon inte ens kan hinna med sej själv. Nu ser Skavlan desperat ut. Svensk tv snackar på och han får inte en syl i vädret, In kommer nu en professor med skägg som forskat på lycka och han är så speedad att när han säjer att " enda sättet att behålla en lyckokänsla är att tända på" så tror man att han vet vad han talar om. Kjerstin Dellert gör entré. Hon bär guldlamé och nu är förvirringen total - såg jag inte göra entré henne precis? Då hade hon nattmössa och gick omkring i en slottsrabatt i Ystad med en påse kräftor som ingen annan skulle få smaka och sen blev det bråk med Jonas Gardell för att han höll för öronen när hon sjöng och nu får vi se tre knäbörjningar som hon gör varje morron och här kommer The Priests och sjunger Pie Jesus och Tack för i kväll.
Det är som om nån på tv bestämt sej för att ingen program ska få bli riktigt bra..
Men jag kämpar på- tack för att du betalar din tv-avgift.

torsdag 15 januari 2009

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.

fredag 2 januari 2009

nytt år

Så är 2008 över. Jag lägger det gärna bakom mej, sa en väninna som drabbats hårt av finanskris och annat. Inför ett nytt år ska det gamla summeras och det har mycket på sitt samvete av krig, ondska och krossade drömmar. Som om det inte vore nog försvann min katt i snöstormen veckorna innan jul.
Det kan tyckas futtigt att dra upp detta samtidigt som helvetet på jorden nu slutligen visat sig ligga där Jesusbarnet en gång föddes. Men vår relation till honom är bara tvåtusenåtta år gammal. Vår relation till katten är kanske cirka 15.000 år. Så länge har människa och katt levt sida vid sida i någorlunda ömsesidig respekt. Har den brustit någon gång är det människan som gjort övertramp och katten som förblivit överseende. Jag hyser respekt för katten men även för husspindeln somn just nu spinner en lång tråd mellan två lampor i taket. Jag vet inte vad den vill med tråden, den kanske inte ens vet det själv, men den spinner ändå. Jag respekterar detta arbete av tunna trådar som ska bära livets alla häftiga kast. En relation är ju bara en liten tunn tråd mellan den ena och det andra. Ibland orkar den bära daggens alla droppar och skimra som det vackraste av nätverk. Ibland slits den sönder i missriktad städmani. Sen går en tid, kanske bara nån minut. Nätet är lagat och återspunnet.
Med den nya katten Sigge vid min sida och med den lille skaparen däruppe i taket - tillsammans ska vi nog få ordning på det nya året.