fredag 13 mars 2009

Folkhemmet släpper sin fasta fadershand om våra nackar och vi stapplar ut i alliansernas kalla land som fria medborgare - vi kan välja vilket liv/bank/kanal vi vill ha, vi har eget ansvar. Vi är äntligen vuxna. Hurra! Men är vi det? Varje film har numera en siffra innan själva recensionen. En fyra, tvåa eller trea, om - ifall man inte skulle fatta vad recensenten tycker. Varje nyutsläppt musik förses antingen med en siffra eller en symbol som "gurka" eller nåt annat adekvat innan själva recensionen. Som ju i sej är ett slags ställföreträdande tyckande. Men en reecensent måste i alla fall motivera sej och formulera sej på ett tänkvärt sätt. Betygssättarna sätter bara betyg. Efter att ha läst igenom DN en helg så känns det verkligen inte som om jag skulle kunna klara att åka in till Stockholm på egen hand. Vid tullarna står en samling välkammade ordningsmän med sidbena och klassbok. Dom jagar mej genom stan med sina stjärnor, hjärtan, getingar, fåglar, fyrar, prickar, plus och siffror. Jag tänkte gå och se en fransk filn men den fick inga poäng alls i rikspressen. Fyra stegrande hästar av Sydsvenskan ocvh ett diffust "Bäst på bio" av något okänt Magasin. Jag åker hem i gen med P2:s CD-revyn i repris på bilradion där juryn just samlar sig till att ge betyg på veckans skörd - "Radioapparater"! förstås- kommer hem, sätter på tv-en, ett program från Gotland där nån lagat mat åt tre andra som håller upp små plaketter med siffror på.
Jag tänker på Ivar Lo Johansson som skrev hur statarrna inte fick egen gravsten med sitt namn utan bara en skylt med ett nummer på.
Det blev en åtta för kocken och jag fick inte ens smaka.