tisdag 21 september 2010

Bjuv

Efter valet har jag hört flera förslag om att Skåne borde återlämnas till Danmark. Enligt kartan över röstsympatisörer bor dom flesta sd-anhängarna där och det inget som förvånar en skåning. I Tomelilla och Sjöbo ha nynazismen legat och pyrt mellan betorna sen före andra världskriget. Klippan är en välkänd hemort, liksom Vellinge. Längs golfbanorna runt Skanör, Falsterbo, Glumslöv, Båstad kan man också finna dom.. Det är inte ett folk i s.k. utanförskap och utan jobb som bor där. Det är folk som vill hålla Skåne rent. Från dansken, tysken, tattaren, zigenaren, negern, nollåttan, blatten och alla andra som har det tvivelaktiga förflutna att dom inte är skåningar. Det enda utanförskapet dessa människor har upplevt är att dom i hela sitt liv levt i ett innanförskap - ett slags reservat av likasinnade där man inte behöver ta in världen utanför. En gång släppte jag av en färgad liftare i Sjöbo och när jag såg honom gå in mot torget bad jag en stilla bön att ingen skulle göra honom illa. Idag vet jag inte om man hade vågat släppa av honom där, jag tror inte ens att han hade velat lifta dit.
Flest sd-are har Bjuv.
Jag tänker på Bjuvsen. Han var rödhårig, fräkning, vänlig och alltid lite tröttare än alla andra. Det berodde på att han fick ta bussen hemifrån redan klockan sex för att komma till H1A, som vår klass hette på realskolan. Han var flitig och duktig och fick bra betyg. När andra gick ut och tjuvrökte på frukostrasten satt han kvar och läste. Jag fick för mej att hans största dröm var att ta sej från Bjuv, in till stan och hamna på ett ställe där det inte luktade gödsel. Undrar hur det gick för Bjuvsen.
Nej, han lyckades nog ta sej ut ur den håla som är Bjuv och ut till det dagens samhälle som är Sverige.

söndag 19 september 2010

valdagen

Innan jag somnade la jag röstkortet på bordet. Det har varit så mycket val hela hösten att jag var rädd att jag skulle tro att jag redan hade röstat. I morse blev det bekräftat i min morrontidning - valet var redan över.En tung sosse och poet analyserade Monas nedgång och fall och hade redan inlett sin sorgeprocess över socialdemokratins förvittring. Det var som när jag var journalist på en tidning i Helsingborg och kung Frederik av Danmark fick sin död förkunnad i ett stort uppslag med sorgkantade bilder en vecka för tidigt, tills en vaken typograf slet ut sidorna i sista stund.
Varför ska man gå och rösta när allting redan är klart? Dom blå staplarna har sakta växt från dag till dag och det har blivit allt svårare att förstå att det där bara är gissningar om hur vi väljare tänker rösta, inte en bild av hur det faktisk är.
Om nån opinionsmätning skulle försöka registrera hur mina tankar gått den senaste tiden hade det blivit en förvirrad dans över höstens daggiga gräsmattor, likt trollsländan som inte kan bestämma sej för vilket grässtrå som ska bli hennes sista fäste i tillvaron. Varför inte helt enkelt rösta bort dom partier man inte vill ha och låta dom som blir kvar få samsas om hur dom ska styra.
Precis som i Robinson eller brännboll eller andra utslagstävlingar.
Ingen vill ha med Maud men alla vill vara med Maria.
Eller också får man ta sitt röstkort och sakta vandra bort till vallokalen och vara glad att man i alla fall lever i en demokrati.
Man får försöka glädjas åt att man lever i ett fritt land och inte behöver bli stenad till döds på vägen dit.
Man får försöka intala sej att vägen dit är en handling i sej och att det trots allt spelar en roll vad jag tycker.
Även om det i morron skulle visa sej att man hade fel.

måndag 13 september 2010

Mona

På kafferasten cirklar diskussionerna. Är Mona värdelös eller är hon bara utsatt för häxjakt? Varför får inte Fredrik utstå spott och spe för sin trista arrogans, och är inte Maud ett bakslag för feminismen och synd på Gudrun som eldade upp sina chanser och tillbaks till Mona, vad vill hon, vem är hon och framför allt varför?
Ett större sällskap lämnar restaurangen bredvid teatern och vi står och ser på dom. Dom stannar upp och vet inte vilken väg dom ska ta. Nån pekar in mot Slussgränd medan nån annan pekar upp mot Olof Palmes plats. Dit går vi. Nej dit.
I mitten ser vi Mona. Bakom henne två livvakter med hökblickar åt alla håll.
Vi står tysta på trappan utanför entrén, plötsligt är vi i händelsernas centrum. Kanske är det vi som ska peka ut rätta vägen åt dom, kanske är detta vårt historiska tillfälle.
Tystnaden är ödesmättad. Nu tar dom snart ett beslut. Nu gäller det att handla snabbt.
-Mona! säjer Dennis. Han river fram sin mobil. Livvakterna stelnar.
-Kan jag få ta ett kort på mej och dej?
Mona ler. "Jamen, självklart" säjer hon och dom lägger armen om varandra och Dennis säjer att han vill att hon ska bli hans nya statsminister och hon säjer att det vill hon också.
Jag fumlar med mobilen och lämnar över till Jonas som tar en mycket bild på ett ögonblick i valrörelsen.
Sen går gruppen upp i Slussgränd, ja, det var väl den vägen vi också tyckte att dom skulle gå.
Vi sa till och med "Lycka Till" om jag minns rätt.