tisdag 6 september 2011

Driving Miles

En tv-kväll utan några vidare program leder till att jag hamnar i en repris av Minnenas television. Det handlar om dragspel.
Enradiga, tvåradiga, femradiga. En leende man spelar jazz på dragspel och tror att elgitarren bara är en kort parentes i musikhistorien. Därefter upptar gamle musikexperten Sten Broman hela rutan och pepprar dragspelet som instrument sönder och samman med elakheter. Det är fula toner, det är förfärrliga låtar, det är så erbarmligt lågt det som kommer ut ur ett dragspel att det inte går att kalla för musik. Jag sneglar på mitt femradiga italienska dragspel som står i hörnet.
I tio år gick jag i dragspelsskola och lärde mej spela både det ena och det andra. Min erfarenhet är att nästan alla människor blir glada när dom ser ett dragspel. Dom har också förslag på vilka låtar dom vill höra, Drömmen om Elin för det mesta. Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Backsjöbottingen, Månsken över Ångermanälven - musik som alltid möts av kärlek.
Jag antar att det var det som retade Sten Broman. Själv har jag svårt för klarinett. Ljudet låter mycket nära det som hörs när man skrapar med en nagel på en griffeltavla. En alltför ambitiös jazzsaxofonist kan också låta för jävlig om han kör fast i skalövningar. Ett dragspel däremot låter alltid varmt och sinnligt, ibland t.o.m erotiskt om Astor Piazzola drar i bälgen.
Min musiklärarinna sa att om man ville ha högsta betyg måste man kunna spela ett instrument. Jag sa att jag kunde ta med mitt dragspel. Hon svarade att det inte var något instrument, för det hade hon hört av Sten Broman.
Jag tycker att det är rättvist att Sten Broman gått till historien som en trumpen musikhatare istället för den musikälskare som han nog själv ville.
Man har inte rätt att hata musik. Det är egentligen lika dumt som att hata moln eller luft eller stjärnor.
Musikläraren har ändå blivit kvar i mitt minne av en helt annan anledning. Efter en lektion frågade hon om det var nån som ville stanna kvar och lyssna på en ny skiva som hon hade köpt. Hon hade inte kunnat lyssna hemma eftersom hennes grammofon var sönder men den riktiga anledningen var att hon inte ville lyssna ensam.
Vi var tre stycken som stannade kvar. Hon tog fram grammofonen ur ett skåp, tog upp LP-skivan ur sin väska, drog försiktigt
ut den ur sitt fodral och satte på. Hon satt vid katedern, vi satt i våra bänkar.
Vi hörde "Sketches of Spain" med Miles Davis.
Det klapprande ljudet av kastanjetter, en glödande ton ur en trumpet som for genom våra hjärtan där i klassrummet.
Jag släppte in musiken i min själ och lät mitt fortsatta liv vägledas av den tonen.
Den 2 oktober berättar en skrothandlare från Molde om exakt samma upplevelse.
Driving Miles heter pjäsen.
Kom!