måndag 15 oktober 2012

Försvarstal för Paul McCartney
Efter att ha sett en tre timmar lång film om George Harrison känner jag mej kallad att rycka ut till Paul McChartneys försvar. Annars går han  till historien som den som knäckte Beatles. Jag vill påstå att det var tvärtom. Hade inte han ringt dom andra varje morron och sagt att nu måste dom gå upp,  ta på sej kallingarna, borsta tänderna och komma till studion, hade inte han skrivit tre låtar om dan, stått ut med att George Harrison tjurade i ett hörn när  han inte fick ha ett gitarrriff mellan varje fras i Hey Jude - då hade en av världens bästa låtar inte längre varit det.
Det var inte Paul som drog in sin  tjej in i studion och lät henne lägga sej i - det var John Lennon.
Det var inte Paul som efter att i god gruppanda testat LSD med dom andra gick vidare in i dimman och blev kvar där.
Paul gick ut igen,
John Lennon la sej i en säng med Yoko och blev en installation. George åkte till Indien och flippade ut.
Det var Paul som höll ihop och drev på, var vuxen och hade omdöme.
Han skrev dom bästa låtarna. Jo. Det gjorde han.
Hey Jude som sagt. Yesterday. Let i be. Golden slumbers. Carry that Weight. Because. Blackbird. Vem kom på idén med Sergeant Pepper och la in trumpeten i Penny Lane?
I filmen säjer Yoko Ono att Paul McCartney la beslag på singlarnas förstasidor medan Lennon fick nöja sej med baksidorna. Jag vet bara en av dom - Harrison - som står som ensam kompositör. Annars är det Lennon/McCartney. Troget och tillsammans.
Det är bara Paul som nu i eftermälet beskriver gruppen som en fyrkant med fyra pelare där alla var lika viktiga. Han såg den exceptionella kreativiteten som dom utvann ur varann och som bara kan uppnås om man förmår gå utanför sej själv och skapa ihop. Den kraften är lika gudomlig som den Harrison försökte hitta nån helt annanstans och lika unikt human som Lennon ville vara, fast med nån helt annan.
Om Beatles hade hyrt in en terapeut som Metallica gjorde?
Hade dom då kunna se vad dom hade skapat och vara ödmjuka inför det?
Jag vet inte. Paul McCartney blev förbannad, besviken, tröttnade och drog.
Men det var inte han som spräckte Beatles.