Thielska!
Min alldeles privata konstgallerirunda  började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus - krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjälls tak - genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.
Till slut är jag ändå där - Thielska Galleriet - skandalomsusat och mediebevakat - nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket -  en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit.  Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står "Privat".
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen.  Min handväska är 3x2 decimeter.
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak  försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning.  Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop - kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch - på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se  kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön  dan efter att man har sett honom  på TV.
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för  TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt.

När Skavlan igår försökte få Petra Mede att uttala sej om näthat - hon har ju fått utlöst en storm av taskigheter sen hon blev utvald att leda melodifestivalen - svarade hon att hon lärde sej två saker tidigt i karriären.
Att aldrig läsa i kommentatorsfälten.
Att aldrig läsa en recension.
- Annars klarar man inte det här jobbet, sa hon.
Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt sa samma sak - läs aldrig en recension, det förgiftar din hjärna.
Det intressanta är att nätmobbingen i går i Skavlan jämställdes med den mobbing som i århundraden pågått på kultursidorna. Visserligen under signatur och namn men ändå.
Peterson-Berger, Brandes, Böök, Lagercranz, Franzén och den där killen som Ingmar Bergman slog på käften, som jag har glömt namnet på. (Bengt Jansson!) Dom hade ordet i sin makt och dom doppade pennan i galla och skadade sina offer så att vissa aldrig hämtade sig. Harry Martinsson t.ex. Han hade behövt höra Petra Medes och Siri Hustvedts kloka råd och hade kanske då levt och skrivit i  några decennier till.
Victoria Benediktsson hade kanske kunnat kontra och skriva en dåtida Bitterfitta om Brandes och t.o.m. kunnat tjäna lite flis.
Naturligtvis finns det stora recensenter som använder sitt spaltutrymme till att lyfta blicken, förklara djupen och föra ut kulturen till sina läsare.  Jag har haft turen att bli omskriven av dom och deras kritik läser man gärna om och om igen för att förstå vad det är man håller på med. Men vi har också sett en och annan kritiker som varit så berusad att han fått lämna salongen och åka hem.
Och sen klämt ur sej en recension ändå för ordningens skull.
Att man kan jämföra vissa kritiker vid en nätmobbare är att dom inte kan hålla sadismen i styr utan gärna tar chansen att slå undan benen på en skådis, gärna en  ung tjej som ännu inte gjort sej ett namn.
Ord är vapen. Det visste redan Strindberg.Man fasar vid tanken att han inte bilvit författare utan recensent istället. Stackars, stackars Siri.
På min första redaktion, NST, fanns en film- och teaterkritiker som tog sin uppgift på största allvar.
En påse Pripps Blå kyldes under vattenkranen medan han skrev sin recension i källaren. I våningen ovanför gick alla på tå. Han var så påläst och noggrann att det reserverades en helsida för den text som i morrontimman skulle komma ut ur källarnattens mäskdoftande dunkel.
Sen lästes han av bl.a.  min mammas syjunta.
Deras omdöme var alltid detsamma. Det som sågades måste ses.
Det som höjdes till skyarna skulle man passa sej för.
Kanske är det samma fenomen som gör att näthatet idag fått nätkärleken att blomma.