torsdag 1 augusti 2013

Jag har ett persikoträd.
Det heter Frost och är över tio år gammalt. Nu håller det kanske på att dö och jag vet inte varför.
Varje dag står jag och tittar oroligt på dom högst tio persikor som gömmer sej bland dom gröna bladflikar som trädet tycks orka med i år.
Vissa grannar går förbi och undrar om det blir nån frukt i år.
-Jag vet inte, säjer jag med dämpad förtvivlan.
Det liksom torkar ut underifrån och blir å andra sidan både högre och högre tills jag antagligen måste anlita brandkåren för att tag på mina persikor, alternativt klättra upp på taket till carporten som också verkar lite knackigt.
Det är ett otroligt träd. Varje vår kommer små rosa underverk till blommor längst ut på grenarna och dom första spirande bladen är smaragdgröna. Så vackert, vackrare än nånting annat, vackrare än blommande sköna dalar och uti vår hage där. Det är först ut, tidigare än björken, och det står där så optimistiskt och sjunger med sina rosa röster trots att bin och humlor fortfarande ligger och sover.
Jag drar ut lådan och hittar en gammal brödpensel, står sen med ostadiga ben på en stege och duttar och pollinerar och låtsas att jag är del i skapelsen. Den första persikan jag fick gav jag till min mor på hennes åttifemårsdag. "Den smakar ingenting", sa hon och räckte över klenoden till mej. Jag bet lite argt och tyvärr, hon hade rätt.
Året därpå kom tjugofem rödkindade, saftiga, underbara frukter, stora som bouleklot.
Några av mina allra, allra närmaste fick varsin frukt och säjer än idag att dom aldrig glömmer hur dom smakade.
Året därpå dignade trädet. Kanske sexti, sjutti frukter. Grannarna fick, en del gick och köpte träd och jag kan nu lätt räkna att åtminstone tio Frost har kommit i svensk jord tack vare mitt.
Jonas Alströmer introducerade potatisen och jag, ja...hybrisen kuliminerade, liksom trädet som året därpå hade över hundra persikor. Jag gav bort, jag åt, jag tvingade alla som gick förbi att äta, jag frös in, inget vidare, gjorde sylt, mycket bättre men värst av allt, jag hann inte med. Stora, guldröda persikor släppte taget, damp ner och ruttnade, fåglarna hackade i sej en del men jag fick slänga hela korgar med
mögliga föredettingar. När man är mitt i ett överflöd kan man bli dum och övermodig. Få för sej att så här kommer det alltid att vara, nästan beklaga det - ja, du vet, att i år fick jag så mycket frukt så jag vet inte var jag ska göra av det, jobbigt..
Nästa år var festen över. Det kom ett gäng små ynkliga frukter, knappt större än plommon och dom var inte särskilt goda. Det var då jag upptäckte att trädet verkade trött. Kanske på mej, kanske på vintern, På nätet hittade jag andra bekymrade Frost-ägare. Det är kanske inte meningen att vi ska  ha persikor i det här landet. Vi ska kanske äta våra blöta plommon och vara nöjda med det. "Jag sågade ner mitt och satte ett nytt" skrev nån. Nej! Inte såga ner! Det sågas ner alldeles för mycket, visste ni att det äldsta trädet på jorden är 9500 år? Det är en gran som växer på ett fjäll i Härjedalen där terrängen är så svår att ingen kan ta sej fram med sin såg. Det har jag läst i Trädens Tid, Christel Kvants omistliga bok, där man också får veta att almarna håller på att dö ut.
Och ingenting kan ersätta den vackra skugga som persikoträdet ger - ja, skänker! - åt min uteplats på jorden. Jag kommer att stå ut med att inte få nån frukt, men kan inte mista trädet.
Så jag ringde till Lilla Indianen - Anne Marie - som ryckte ut med sekatörer och trädsåg.
Med mycket bävan och ängslan valde vi ut vilka grenar som skulle bort, rev ner lianer av klematis och vindruvsgrenar, kortade in, klämde och petade på barken för att se vad som var friskt och vad som var dött. När Lilla Indianen var klar låg det en hel skog på marken nedanför medan trädet hade blivit sej själv igen, ungefär som om det gått till en bra frisör.
Det blev fint.
Jag har ett persikoträd. Hur länge till vet bara trädet men jag hoppas och önskar det lycka till.