onsdag 12 februari 2014

Alice Babs var MIN sångerska, något som jag delade med samtliga småflickor som gick och trallade för sej själv på femtitalet. Jag var i princip nöjd med henne, det behövdes inga andra idoler.
Hon sjöng allting alltid, ungefär som lärkan över åkern, koltrasten på hustaket, näktergalen i höga björken.
Efter första dunderhiten "Jag är den glade vandraren" trodde jag på fullt allvar att hon kunde dela sin röst i tre delar och sjunga stämmor med sej själv som den kanske enda rösten i universum.
Min mamma försökte berätta att det fanns en inspelningsteknisk förklaring men jag förstod inte, jag var ju bara fyra år och i starkt behov av att kunna beundra någon fullt ut.
Strax därpå kom joddlet in i min värld med låtarna "Adress Rosenhill", "Han hette Elmer", "Gökuret" och "Ekorren" i tät följd.
Hon kunde alltså inte bara sjunga trestämmigt med sej själv utan också åka hiss i halsen.
Det lät så roligt att jag lyckades träna in i alla fall "Ekorren" och "Gökuret".
Övningarna försiggick i trappan där akustiken var perfekt och grannarna tittade ut och gav sitt stöd. Det ledde till att jag efter en tid placerades på bordet vid olika födelsedagskalas och fick sjunga mina versioner. Som i sin tur ledde till applåder och även lite pengar.
När jag i tredje klass låg dåligt till efter ett antal sena ankomster och efter att ha pratat och fnissat för högt  under en kristendomslektion och ritat blommor på bänken, kom Alice Babs till min räddning. Om jag sjöng något av bravurnumren med joddel i på skolavslutningen så skulle jag kanske slippa en jul i total katastrof.
Jag sjöng, klasskamraterna dog av skratt men planen lyckades och jag överlevde.
När SweDanes sjöng på Tivoli i Köpenhamn, var vi där, jag och mina kompisar.
Det var i en tid när svenskarna inte behandlades alltför väl på den danska sidan eftersom vår valuta var starkare. Man kunde råka ut för ett otal danska avhyvlingar och utskällningar både på färjan och i affärerna och ännu värre blev det  den dag när plötsligt den danska kronan hade blivit starkare och vi svenskar inte förstod det. Det var snorkiga kommentarer i biljettkassan och jag lovar - försmädlighet låter tusen gånger värre på danska.
Men konserten var otrolig. Den gnistrade av lekfullhet och musikalitet  och Alice stod mellan två danska polare och sjöng- ja, som en fågel. Högt svävande, lätt drillande -  som om det inte fanns några svårigheter alls - varken mellan himmel och jord eller mellan dansk och svensk.
Så låter människan när hon vill flyga.
Hon hette Alice Babs och nu har hon flyttat, som sångfåglar gör.
Ingen har nånsin sjungit så.
Ingen kommer nånsin att sjunga så.
Men trallande småflickor på jorden minns, liksom fåglarna däruppe

Inga kommentarer: