tag:blogger.com,1999:blog-49442431950123533962024-03-13T14:39:30.917-07:00Ninnes bloggNinne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.comBlogger78125tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-84166934212193913222015-01-10T03:25:00.003-08:002015-01-10T03:28:24.771-08:00Je suis Pippi!<br />
<br />
Jag sitter på en kall bänk på Astrid Lindgrens terass. Januarivinden sliter i dom kala träden och en svag solstråle bryter genom dom grårosa molnen. Barnen åker skridskor i Vasaparken och hundarna drar förbi med sina hussar. Nånstans här på en hal stig vrickade Astrid foten och fick bäras upp till sin lägenhet där hon blev liggade i några veckor och började skriva på boken om Pippi Långstrump.<br />
Hon skrev, stenograferade enligt Melins metod, i ett block med spiral och jag vet att det måste varit med en speciell penna med extra mjuk blyerts.<br />
En penna.<br />
Ett uråldrigt medel för människor att skicka sina tankar vidare till andra.<br />
Ett farligt stycke bly, kol. bläck som kan få galningar att skjuta ihjäl alla i sin väg. Galningar som inte har ordet i sin makt utan måste döda och själv dö för att dom bara har en kalajsnikov till hands - ett vapen som inte säjer nånting om nånting, bara tystar.<br />
Astrid skrev samtidigt på en krigsdagsbok där hon beskriver upptrappningen av det som ska bli andra världskriget. Först är hon rädd för Stalin och ryssarna, sen för Hitler "Världens herre - vilddjuret i Uppenbarelseboken - en gång en liten okänd tysk hantverkare, sitt folks upprättare och ödeläggare.."<br />
Dom två tar så småningom form i hennes fantasi och får en plats i historien som dom nog inte tänkt sig - i en barnbok! I Bröderna Lejonhjärta blir Katla och Tengil dessutom besegrade av två fattiga och små bröder.<br />
Men bröderna har fantasin i sin makt och kan berätta sagor för varann som övervinner både rädsla och mörker.<br />
Jag sitter på Astrids bänk och undrar vad hon tänkt idag.<br />
Om bröderna Kouachi. Om fanatiska terrorgrupper som styrs av galningar, som bara kan skicka samma enstaviga budskap till varann om att allt liv på jorden ska tystas och helst utplånas.<br />
Kanske hade hon suckat och sagt att nä, nu går jag och köper en bakelse och sätter på en kopp kaffe.<br />
Hon hade tänkt att världen behöver mer sagor.<br />
Det hade kanske blivit så att när bakelsen var uppäten, hade blocket kommit fram.<br />
Och pennan.<br />
Kanske hade en ny berättelse blivit till, om hur en urstark liten tant med rött hår, en apa i fickan och en ardenner i koppel, reste sig från bänken och gick ut och röjde upp<br />
i världen.<br />
Je suis Pippi.<br />
Vi behöver dej.<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-24944089226352103172015-01-07T05:49:00.002-08:002015-01-07T06:05:17.907-08:00Ett nytt år.<br />
Nya tankar ska långsamt frigöra sej ur dom gamla, som en snigel ska ut ur sitt skal.<br />
Men det går ju inte, tänker jag, denna gråa dag, när ett nästan osynligt snöfall pudrar min nyskottade väg ut.<br />
Vi måste bära våra bon på ryggen. Barndom, uppväxt, lärdomar, kriser, passioner, drömmar.<br />
Det som vissa kallar kultur, men som kanske hellre skulle kallas erfarenheter.<br />
Vi bär dom som en fjällrävensäck på ryggen. Tar fram det vi behöver, slänger det som inte längre är till nån nytta. Ibland blir säcken så tung att man inte orkar gå. Då måste man sätta sej ner och sortera.<br />
"Släng, släng!" sa min mamma, som ändå inte riktigt levde upp till sitt råd utan prånglade på mej både dukar, kaffekoppar och handmålade saltströare, som nu fyller mina skåp.<br />
Den här julen är hon inte längre med. Hon dog i augusti, strax innan hon skulle fylla 99, och nu står papperskassarna här med foton, tidningsurklipp och minnen.<br />
Jag är glad att jag inte slängde allt.<br />
Första julen utan mamma behövs juldukarna, tomtarna, änglarna och stjärnorna.<br />
Syskrinet kommer fram, nålarna sitter i kudden med tråden iträdd och väntar på att få användas, t.ex till att fästa julstjärnan i fönstret så att den inte vänder sej mot norr.<br />
Jag visste inte att en gammal nötskål av trä kunde sprida en sån frid och glädje, jag hade glömt bort att den fanns.<br />
I den fick alltid min gamla mormors standardjulklapp hamna, en påse nötter. fint och skrynkligt inslagen i förra årets julpapper. Nu fylldes den av ekonötter från Saltå.<br />
Ett nytt år.<br />
Inget nyval men ändå en massa nya val att göra, varje dag.<br />
I tidningen läser jag att massajerna kommit på ett nytt sätt att bli män. Man har slutat döda lejon, istället ska man hoppa så högt man kan. 2,75 meter upp i luften utan ansats - ett högt hopp för mänskligheten.<br />
-Vi är den första generationen som insett värdet av de djur som omger oss, säjer dom.<br />
Så gör nya tankar sej fria från dom gamla. dom som inte längre är till nån nytta.<br />
I Astrid Lindgrens historia fanns många nya tankar. När hon vid arton års ålder blir med barn, kommer hon fram till att: "Jag visste vad jag ville och inte ville. Barnet ville jag ha, barnafadern icke..."<br />
Alternativen hade varit att gå till en änglamakerska eller gifta sej med en man som inte skulle tolererat hennes längtan efter frihet.<br />
Astrid valde en egen väg - barnets och moderns väg. Man kan bara ana vad det har kostat och samtidigt tacka för alla sagorna och berättelserna vi fick på köpet.<br />
Jag såg Jonas Gardells föreställning där han tar upp det som hände under hiv-epidemin under åttiotalet, då många unga män dog i skam och förtvivlan.<br />
Nu kan han stå på scenen och öppet och med rätta kräva upprättelse för sej och sin familj, bestående av bögar och lesbiska, och ropa: "Det är vi som är dom normala!" Trettio år. Så fort gick det att ändra vårt sätt att tänka och respektera våra medmänniskor.<br />
Vi bär våra tankar och föreställningar om livet, som en snigel bär sitt bo.<br />
Vissa borde omedelbart kastas i soporna. Andra borde plockas fram och tvättas och strykas.<br />
Jag ser på papperskassarna som står i vid dörren. Där ligger sorgen och glädjen och väntar.<br />
Det ska få ta den tid som behövs.<br />
Bara så kan ett nytt år få börja.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-78669977160263779842014-11-02T04:00:00.005-08:002014-11-02T04:19:27.218-08:00Gästspel i Stockholm!<br />
<br />
Ett av våra första gästspel gick till Mälarhöjden i Stockholm. Vi åkte från fritidsgården i Kirseberg med barnpjäsen "Prins Hatt under Jorden", kaxiga, övermodiga. I skånepressen hade vi fått rubriker:<br />
"Ny och ovanlig fri grupp med både skådespelare och instrumentalister vill göra musikteater".<br />
Ordet "ovanlig" räckte till att trigga igång följande uttalanden från oss: " Det är vi som är teaterns framtid!"<br />
Övermodet hängde samman med att vi - hade gjort en barnpjäs om en liten kille som blev mobbad i skolan för att han hade öroninflammation och hade mössa - löste upp hans problem med hjälp av musik, - fick åka till barnteaterfestival i Frankfurt och fick ännu större rubriker - "Mini-Bergman för barn!"<br />
Att göra teater om barn, för barn var något helt nytt.<br />
I DN skriver man:" Det handlar om storartad teater som i djärvhet och uttrycksfullhet står ett par nivåer över det mesta som spelas bara för vuxna i detta land."<br />
Institutionerna spelade Ibsen och Strindberg för övre medelklassen.<br />
I Malmö var det stora, blaffiga operetter på stadsteatern som gällde och slukade hela kulturbudgeten.<br />
Att det samtidigt fullständigt kokte av ny kreativitet i källarlokaler och på fritidsgårdar som snart skulle explodera i ett underbart stjärnregn av fria teater - och musikgrupper var något som helt undgick stadens politiker. Det fanns inga pengar och absolut inga lokaler till detta, istället stängde man enda stället - biografen Victoria. Stormöten hölls, nån föreslog att vi skulle ockupera biografen.<br />
Ockupera? Det lät som vapenlossning, ja, det lät våldsamt i alla fall. En fredlig delegation sändes upp till kommunalrådet Ulla Sandell (s) som lyssnade uttryckslöst, tittade på en fläck på väggen och sa: " ni skulle kunna försöka med tombola. Ja, sälja lotter på torget på lördagarna. Man kan få in lite pengar där...". Veckan därpå ockuperades biografen Victoria. Södra Förstadsgatan var proppad av demonstranter som inte gav upp förrän dom kom in i lokalen och såg att - inredningen var riven,<br />
sönderslagen - för att som det hette, byggas om till föreningslokal åt ABF.<br />
Den här händelsen ledde till att en hel generation fri kultur flydde stan - Nationalteatern till Göteborg, Skånska teatern till Landskrona/ Gävle, Gorillateatern till Dalarna medan Mikael Wiehe och Björn Afzelius bildade Hoola Bandoola och drog ut på turné.<br />
Vi blev kvar och repeterade in Prins Hatt under jorden på Kirseberga Fritidsgård.<br />
Den konstnärliga utmaningen var att handlingen både utspelades ovan och under jord, där prinsen hålls fången och förtrollad av den elaka häxan. Då som nu får man ofta råd av ett barn som inte velat gå till skolan den dan. "Det måste vara en stor hatt förstås, som hissas upp och ner."<br />
Dockteaterspecialister från Byteatern anlitades som byggde en stor, grå hatt i papier maché - vacker men tung.<br />
En ställning måste också byggas och hålla, det blev konflikt om hållbarheten i det hela och teknikern hotade med att dra till Indien - det var ju han som skulle bygga och riva vid varje spelning.<br />
Dom tre sjungande löven byggde också på en avancerad idé - ett klockspel av lerkrukor som skulle vara stämda i olika toner. Trummisens mamma var keramiker -berömd! landets bästa! Signe Persson Mehlin! - och drejade tålmodigt fram en uppsättning av krukor i olika storlekar, varav hälften var för tunga.<br />
Jag skrev och regisserade. Stämningen mellan Prinsessan och Prins Hatt var inte den bästa, den blev inte bättre av att ungarna skrek "Var är Magnus och Brasse!" och som jag minns det byttes tre prinsar ut under spelperioden.<br />
Men - som ett av teaterbarnen skröt lite: "Min pappa har varit Berättare hela tiden", vilket var en bedrift.<br />
Dom tre berättarna skulle ligga inne i hatten medan barnpubliken släpptes in.<br />
En av dom brukade äta billig gulasch på Zoltan och ibland var det kålsoppa.<br />
Det var en hemsk stund därinne i hatten, innan dom fick kravla fram och andas ut.<br />
Efter en lyckad premiär var det dags för gästspelet i Mälarhöjden.<br />
En skåpbil, lånad eller inhyrd? körde dekoren och prinsparet, resten åkte i häxans Duett.<br />
Spelningen gick bra, ungarna var glada, prinsessan fick skriva autografer medan bilen packades.<br />
Hatten i två delar, ställningen, lamporna, synten, lådan med krukor, klädställningen, äntligen allting klart. Bara en grej - bakdörrarna gick inte att stänga. En liten glipa på fem centimeter liksom stirrade på oss medan ungarna hängde prinsessan i jeansen och ropade "Var är Magnus och Brasse?"<br />
Det blev till att packa ut allting igen och sen in igen och detta tog längre tid än själva föreställningen.<br />
En av ungarna som var där och minns händelsen är Benny Fredriksson, chef för Kulturhuset och Stadsteatern.<br />
Och det är dit vi nu åker och gästspelar med Fem myror och Fullbokat!<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-83462029365483598162014-03-13T03:50:00.002-07:002014-03-13T05:05:06.241-07:00"Han gjorde världen helt klar".<br />
Det handlar om den mördade utrikeskorrespondenten Nils Horner. Hans kolleger söker nu efter orden för att uttrycka sin sorg men också en mycket större förlust - den journalistik som han stod för.<br />
Kommer någon att våga utöva den efter det som hänt?<br />
Om inte - vad händer då med dessa helveteshål på jorden om ingen längre beskriver vilka dåd människor är beredda att utföra i sin religions namn, i sin okunskap, i sin rädsla. Och vilka stordåd människor utför när dom med risk för eget liv tar hand om sårade och slåss för sin rätt att få ha kvar sin tro på en bättre värld?<br />
Han gjorde världen helt klar.<br />
Det gjorde också journalister före honom - journalisterna som beskrev när rysk militär rullade in i Budapest, Tjeckoslovakien, i Polen - röster vars namn man glömt men inte deras ord och den stämning dom förmedlade.<br />
Det var också drömmen om den journalistiken - om än inte lika livsfarlig - som föresvävade mej när jag sökte in på Journalistinstitutet i Göteborg. Den bar mej igenom praktiken på två redaktioner i Helsingborg som bägge hade haft nazianstuckna chefredaktörer under andra världskriget.<br />
Redaktionerna på den tiden bestod till stor delen av f.d sportjournalister som stigit i rang. Uppdragen blev en stilla avrapportering av lottakårers årsmöten, den första tussilagon, den nya skylten på turistbyrån, fyllebråk vid färjorna och vad som sagts och sjungits vid veckans begravningar. Samt naturligtvis en intensiv bevakning av fotbollsmatcherna på Olympia som redaktionscheferna själva tog hand om.<br />
Drömmen om journalistiken fick sin slutliga knäck på Expressens lokalredaktion i Malmö.<br />
Där fanns ingen önskan om att göra världen klar.<br />
Istället jagades upplagesiffror genom att den sommaren bevaka exboxaren Bosse Högberg.<br />
Varför har jag glömt och jag är inte riktigt säker på att nån visste då heller. Vi fann honom inte, fick aldrig bilden, gjorde aldrig scoopet. En helg fick jag uppdraget att natt och dag jaga en mamma, vars man hade rymt med deras tvååriga dotter till Argentina. "Vad tänker du kring det?" skulle jag fråga som översatt till dåtida standardfråga löd "Hur känns det?" "Vad tror du?" svarade hon.<br />
Ja, jag hade inget svar.<br />
Om detta var journalistik så var jag nog ingen journalist.<br />
Jag tänker på detta när jag ser hur lokalpress och kvällstidningar bygger upp mediedrev, hur löpsedlarna jagar kändisar inpå benen och rotar i soptunnorna för att blåsa liv i unkna härdar.<br />
En journalist som Nils Horner utredde och rapporterade om svåra internationella konflikter och gjorde med hjälp av fakta så att vi förstod världen bättre.<br />
Maciej Zarembas artikelserie om New Public Management inom vården riktade strålkastarna mot ett system som handlade med människors liv och hälsa som om det vore varor på en marknad.<br />
Roger Turesson och Josefine Hökerbergs reportage om verkligheten för de rumänska romerna som idag föses bort från våra gator och skogsdungar som boskap - har öppnat ögonen på många läsare.<br />
Detta är journalistik som är livsviktig för mänsklighetens framtid här på jorden.<br />
Men den journalistik som vinklar och snedvrider och rotar för att sänka våra lägsta nivåer och vädja till våra lägsta instinkter - behövs den?<br />
Tidningspapper kan användas till annat.<br />
Torka fönster med t.ex.<br />
Eller på utedasset.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-76980610683655044872014-02-12T08:35:00.000-08:002014-02-13T01:20:21.538-08:00Alice Babs var MIN sångerska, något som jag delade med samtliga småflickor som gick och trallade för sej själv på femtitalet. Jag var i princip nöjd med henne, det behövdes inga andra idoler.<br />
Hon sjöng allting alltid, ungefär som lärkan över åkern, koltrasten på hustaket, näktergalen i höga björken.<br />
Efter första dunderhiten "Jag är den glade vandraren" trodde jag på fullt allvar att hon kunde dela sin röst i tre delar och sjunga stämmor med sej själv som den kanske enda rösten i universum.<br />
Min mamma försökte berätta att det fanns en inspelningsteknisk förklaring men jag förstod inte, jag var ju bara fyra år och i starkt behov av att kunna beundra någon fullt ut.<br />
Strax därpå kom joddlet in i min värld med låtarna "Adress Rosenhill", "Han hette Elmer", "Gökuret" och "Ekorren" i tät följd.<br />
Hon kunde alltså inte bara sjunga trestämmigt med sej själv utan också åka hiss i halsen.<br />
Det lät så roligt att jag lyckades träna in i alla fall "Ekorren" och "Gökuret".<br />
Övningarna försiggick i trappan där akustiken var perfekt och grannarna tittade ut och gav sitt stöd. Det ledde till att jag efter en tid placerades på bordet vid olika födelsedagskalas och fick sjunga mina versioner. Som i sin tur ledde till applåder och även lite pengar.<br />
När jag i tredje klass låg dåligt till efter ett antal sena ankomster och efter att ha pratat och fnissat för högt under en kristendomslektion och ritat blommor på bänken, kom Alice Babs till min räddning. Om jag sjöng något av bravurnumren med joddel i på skolavslutningen så skulle jag kanske slippa en jul i total katastrof.<br />
Jag sjöng, klasskamraterna dog av skratt men planen lyckades och jag överlevde.<br />
När SweDanes sjöng på Tivoli i Köpenhamn, var vi där, jag och mina kompisar.<br />
Det var i en tid när svenskarna inte behandlades alltför väl på den danska sidan eftersom vår valuta var starkare. Man kunde råka ut för ett otal danska avhyvlingar och utskällningar både på färjan och i affärerna och ännu värre blev det den dag när plötsligt den danska kronan hade blivit starkare och vi svenskar inte förstod det. Det var snorkiga kommentarer i biljettkassan och jag lovar - försmädlighet låter tusen gånger värre på danska.<br />
Men konserten var otrolig. Den gnistrade av lekfullhet och musikalitet och Alice stod mellan två danska polare och sjöng- ja, som en fågel. Högt svävande, lätt drillande - som om det inte fanns några svårigheter alls - varken mellan himmel och jord eller mellan dansk och svensk.<br />
Så låter människan när hon vill flyga.<br />
Hon hette Alice Babs och nu har hon flyttat, som sångfåglar gör.<br />
Ingen har nånsin sjungit så.<br />
Ingen kommer nånsin att sjunga så.<br />
Men trallande småflickor på jorden minns, liksom fåglarna däruppeNinne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-39828699206593960702013-11-13T03:38:00.001-08:002013-11-13T03:51:16.680-08:00Jag går varje dag förbi mitt dragspel, ett italienskt Manfrini.<br />
Det borde ligga i sin låda, vila, skyddas från dammtussar och små insekter.<br />
Men tanken är att jag ska ta upp det i knät och ta en trudelutt då och då för att hålla min lilla repertoar vid liv. Det händer inte.<br />
Nu tillbaka i historien.<br />
En dag tar min mormor och mamma ett beslut. Min morfarsfar Emil sitter på ett ålderdomshem i Ystad och kanske också på ett litet arv som borde reinvesteras innan han vandrar vidare. Vi ska resa dit, jag ska med, fyra år, som möjlig arvtagerska. I fotoalbumet ser jag oss tre på en bänk vid stationen i Ramlösa i väntan på rälsbussen. Mormor med sin svarta finhatt som ser ut som en tillknycklad påse, svarta kappan och handväskan i knät, mamma i klänning och kofta och jag, också i klänning och kofta, med stor rosett i håret. Rälsbussen tar oss till Ystad, jag minns inget av resan mer än en söt flicka på platsen mittemot som har danssjuka. I rummet på hemmet i Ystad sitter morfarsfar vid ett bord och drar vitsar med en annan gubbe som han delar rum med. Jag tror dom har en flaska i en låda.<br />
Min morfarsfar var på sjön i nästan hela sitt liv. Han var känd för att kunna berätta historier och hade enligt sig själv en ovanligt bra röst. När han gick i land byggde han en kajuta på vinden där han tog sig upp med ett rep som han sen halade in för att hans fru inte skulle kunna nå honom.<br />
Jag tror att min mormor blev kvar på torget i Ystad medan vi gjorde vår uppvaktning.<br />
Mamma var övertygad om att det hade gått bra. Han hade varit på gott humör och flera gånger frågat vad jag hette. Det skulle bli utdelning.<br />
När han dog fann man 500 kronor i ett kuvert. Det skulle gå till mig, till ett dragspel.<br />
Resten av pengarna hade gubbarna satt sprätt på, det ryktades att dom hade haft damer på rummet.<br />
Snopet, även för mig som hellre hade velat ha ett piano som min kusin.<br />
För blodspengarna inhandlades ett rött Hagström med knappar. Det vägde tio kilo och hängde ända ner till knäna. Fem körer. Ett fint spel men det tyckte inte jag. Det var tungt, jag klämde hakan i bälgen och fingrarna fastnade i hålen. Det blev inte bättre för att alla vuxna hetsade: "Ta en bit, ta La Paloma!" Jag gick i dragspelsskola i Folkets Hus, jag tror att läraren hette Alfred Persson. Han var en lärjunge i rakt nedstigande led till Calle Jularbo och delade ut spritstencilerade noter på Konvaljens avsked, Livet i Finnskogarna, Backsjöbottingen och Månsken över Ångermanälven. <br />
Ibland överraskade han med noter på Berlinerluft och Säkkijärvi Polka.<br />
Jag hade upptäckt Bill Haley och var kär i Tommy Steele.<br />
Resorna med dragspelet ner till Folkets Hus minns jag som särskilt pinsamma.<br />
Någon kunde stiga på vid nån hållplats, nån med blond lugg och fråga vad jag hade i resväskan.<br />
Men jag övade och jag led. Det var någon diffus dröm om att bli virtuos som hägrade.<br />
Dragspelsläraren hade sagt så. " Om ni övar tillräckligt mycket kan ni bli virtuoser."<br />
Berlinerluft var särskilt förhatlig. Jag fick huvudvärk av den melodin. I köket stönade mamma när jag hackade mig fram. Hon hade tagit emot judar som flytt över Sundet och stått på perrongen och spottat när transmitteringstågen körde förbi. Berlinerluft var inte hennes melodi.<br />
Jag vände ett säkert underbetyg i ordning och uppförande genom att framför Tivolivisan i en kabaré som min lärare hade satt ihop.<br />
Några klasser semare fick jag en musiklärare som sa att om man ville ha högsta betyg i musik så måste man kunna spela ett instrument. Jag erbjöd mig att ta med dragspelet och ge min version av Frossinis Karneval i Venedig. "Jag sa instrument" sa hon.<br />
Det gjorde att spelet hamnade i garderoben i många år.<br />
När vi satte upp Modern av Bertolt Brecht i början av sjuttitalet spelade jag med i en orkester på kontrabas, två dragspel, fiol och saxofon. Det var roligt ända tills vi kom till Södra Teatern i Stockholm och dekoren ramlade ner på väskan och tryckte in hela tangentbordet.<br />
En reparatör i Gamla Stan fick i sista stund fart på spelet igen, det fick förtur eftersom det var av märket Hagström, sa han.<br />
Flera år gick, dragspelet ställdes undan igen. En dag la jag det i bilen för att köra ut till Mörkö och spela med en gammal gammal dragspelskung som underhållit på slottet Hörningsholm.<br />
Men någon slog in bilrutan och stal spelet och i stor och plötslig sorg gick jag ner till Lagerwalls musikaffär, köpte ett svart italienskt spel, åkte ut till Einar, som dragspelskungen hette, och spelade tillsammans med honom en hel eftermiddag.<br />
Det var många år sen.<br />
I söndags hörde jag Bengan Janson sväva fritt över genrer och tangenter och en längtan väcktes igen.<br />
Igår plockade jag ut ledmotivet till Liber Tango. E.et - den viktigaste tonen hade hängt sig och ljöd bara på utandning. En tvestjärt hade kanske sett det som ett säkert ställe att bygga bo på.<br />
La Paloma gick bättre, men varför ska man kunna den egentligen?<br />
Man kan ju spela Bach, Vivaldi, allt! enligt Bengan. Man kan ju till och med komponera själv.<br />
Bara inte just nu. Jag kan inte röra axlarna, knappt ens andas. Träningsvärken är total.<br />
Jag kan inte ens lyfta spelet och lägga det i sin låda.<br />
Det står här och väntar.<br />
Mitt arv, mitt Manfrini.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-51612920621419145182013-08-01T04:04:00.001-07:002013-08-01T04:26:50.944-07:00Jag har ett persikoträd.<br />
Det heter Frost och är över tio år gammalt. Nu håller det kanske på att dö och jag vet inte varför.<br />
Varje dag står jag och tittar oroligt på dom högst tio persikor som gömmer sej bland dom gröna bladflikar som trädet tycks orka med i år.<br />
Vissa grannar går förbi och undrar om det blir nån frukt i år.<br />
-Jag vet inte, säjer jag med dämpad förtvivlan.<br />
Det liksom torkar ut underifrån och blir å andra sidan både högre och högre tills jag antagligen måste anlita brandkåren för att tag på mina persikor, alternativt klättra upp på taket till carporten som också verkar lite knackigt.<br />
Det är ett otroligt träd. Varje vår kommer små rosa underverk till blommor längst ut på grenarna och dom första spirande bladen är smaragdgröna. Så vackert, vackrare än nånting annat, vackrare än blommande sköna dalar och uti vår hage där. Det är först ut, tidigare än björken, och det står där så optimistiskt och sjunger med sina rosa röster trots att bin och humlor fortfarande ligger och sover.<br />
Jag drar ut lådan och hittar en gammal brödpensel, står sen med ostadiga ben på en stege och duttar och pollinerar och låtsas att jag är del i skapelsen. Den första persikan jag fick gav jag till min mor på hennes åttifemårsdag. "Den smakar ingenting", sa hon och räckte över klenoden till mej. Jag bet lite argt och tyvärr, hon hade rätt.<br />
Året därpå kom tjugofem rödkindade, saftiga, underbara frukter, stora som bouleklot.<br />
Några av mina allra, allra närmaste fick varsin frukt och säjer än idag att dom aldrig glömmer hur dom smakade.<br />
Året därpå dignade trädet. Kanske sexti, sjutti frukter. Grannarna fick, en del gick och köpte träd och jag kan nu lätt räkna att åtminstone tio Frost har kommit i svensk jord tack vare mitt.<br />
Jonas Alströmer introducerade potatisen och jag, ja...hybrisen kuliminerade, liksom trädet som året därpå hade över hundra persikor. Jag gav bort, jag åt, jag tvingade alla som gick förbi att äta, jag frös in, inget vidare, gjorde sylt, mycket bättre men värst av allt, jag hann inte med. Stora, guldröda persikor släppte taget, damp ner och ruttnade, fåglarna hackade i sej en del men jag fick slänga hela korgar med<br />
mögliga föredettingar. När man är mitt i ett överflöd kan man bli dum och övermodig. Få för sej att så här kommer det alltid att vara, nästan beklaga det - ja, du vet, att i år fick jag så mycket frukt så jag vet inte var jag ska göra av det, jobbigt..<br />
Nästa år var festen över. Det kom ett gäng små ynkliga frukter, knappt större än plommon och dom var inte särskilt goda. Det var då jag upptäckte att trädet verkade trött. Kanske på mej, kanske på vintern, På nätet hittade jag andra bekymrade Frost-ägare. Det är kanske inte meningen att vi ska ha persikor i det här landet. Vi ska kanske äta våra blöta plommon och vara nöjda med det. "Jag sågade ner mitt och satte ett nytt" skrev nån. Nej! Inte såga ner! Det sågas ner alldeles för mycket, visste ni att det äldsta trädet på jorden är 9500 år? Det är en gran som växer på ett fjäll i Härjedalen där terrängen är så svår att ingen kan ta sej fram med sin såg. Det har jag läst i Trädens Tid, Christel Kvants omistliga bok, där man också får veta att almarna håller på att dö ut.<br />
Och ingenting kan ersätta den vackra skugga som persikoträdet ger - ja, skänker! - åt min uteplats på jorden. Jag kommer att stå ut med att inte få nån frukt, men kan inte mista trädet.<br />
Så jag ringde till Lilla Indianen - Anne Marie - som ryckte ut med sekatörer och trädsåg.<br />
Med mycket bävan och ängslan valde vi ut vilka grenar som skulle bort, rev ner lianer av klematis och vindruvsgrenar, kortade in, klämde och petade på barken för att se vad som var friskt och vad som var dött. När Lilla Indianen var klar låg det en hel skog på marken nedanför medan trädet hade blivit sej själv igen, ungefär som om det gått till en bra frisör.<br />
Det blev fint.<br />
Jag har ett persikoträd. Hur länge till vet bara trädet men jag hoppas och önskar det lycka till.<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-6423639913151341902013-02-15T02:37:00.003-08:002013-02-15T08:40:14.702-08:00Thielska!<br />
Min alldeles privata konstgallerirunda började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus - krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjälls tak - genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.<br />
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.<br />
Till slut är jag ändå där - Thielska Galleriet - skandalomsusat och mediebevakat - nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket - en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.<br />
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit. Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står "Privat".<br />
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.<br />
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen. Min handväska är 3x2 decimeter.<br />
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning. Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop - kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch - på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön dan efter att man har sett honom på TV.<br />
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.<br />
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.<br />
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.<br />
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.<br />
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt. <br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-56503358213570637942013-02-09T09:15:00.002-08:002013-02-09T09:15:30.821-08:00När Skavlan igår försökte få Petra Mede att uttala sej om näthat - hon har ju fått utlöst en storm av taskigheter sen hon blev utvald att leda melodifestivalen - svarade hon att hon lärde sej två saker tidigt i karriären.<br />
Att aldrig läsa i kommentatorsfälten.<br />
Att aldrig läsa en recension.<br />
- Annars klarar man inte det här jobbet, sa hon.<br />
Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt sa samma sak - läs aldrig en recension, det förgiftar din hjärna.<br />
Det intressanta är att nätmobbingen i går i Skavlan jämställdes med den mobbing som i århundraden pågått på kultursidorna. Visserligen under signatur och namn men ändå.<br />
Peterson-Berger, Brandes, Böök, Lagercranz, Franzén och den där killen som Ingmar Bergman slog på käften, som jag har glömt namnet på. (Bengt Jansson!) Dom hade ordet i sin makt och dom doppade pennan i galla och skadade sina offer så att vissa aldrig hämtade sig. Harry Martinsson t.ex. Han hade behövt höra Petra Medes och Siri Hustvedts kloka råd och hade kanske då levt och skrivit i några decennier till.<br />
Victoria Benediktsson hade kanske kunnat kontra och skriva en dåtida Bitterfitta om Brandes och t.o.m. kunnat tjäna lite flis.<br />
Naturligtvis finns det stora recensenter som använder sitt spaltutrymme till att lyfta blicken, förklara djupen och föra ut kulturen till sina läsare. Jag har haft turen att bli omskriven av dom och deras kritik läser man gärna om och om igen för att förstå vad det är man håller på med. Men vi har också sett en och annan kritiker som varit så berusad att han fått lämna salongen och åka hem.<br />
Och sen klämt ur sej en recension ändå för ordningens skull.<br />
Att man kan jämföra vissa kritiker vid en nätmobbare är att dom inte kan hålla sadismen i styr utan gärna tar chansen att slå undan benen på en skådis, gärna en ung tjej som ännu inte gjort sej ett namn.<br />
Ord är vapen. Det visste redan Strindberg.Man fasar vid tanken att han inte bilvit författare utan recensent istället. Stackars, stackars Siri.<br />
På min första redaktion, NST, fanns en film- och teaterkritiker som tog sin uppgift på största allvar.<br />
En påse Pripps Blå kyldes under vattenkranen medan han skrev sin recension i källaren. I våningen ovanför gick alla på tå. Han var så påläst och noggrann att det reserverades en helsida för den text som i morrontimman skulle komma ut ur källarnattens mäskdoftande dunkel.<br />
Sen lästes han av bl.a. min mammas syjunta.<br />
Deras omdöme var alltid detsamma. Det som sågades måste ses.<br />
Det som höjdes till skyarna skulle man passa sej för.<br />
Kanske är det samma fenomen som gör att näthatet idag fått nätkärleken att blomma.<br />
Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-37258719178356514262013-01-27T04:26:00.001-08:002013-02-05T01:16:16.603-08:00Att kunna sjungaAtt kunna sjunga måste vara den största gåvan en människa kan få. Tätt följd av att kunna lyssna på en människa som kan sjunga.<br />
För den sakens skull åker man över kontinenter, köar i dygn, trängs bland hundratusentals andra, svimmar och nästan dör mot kravallstaketet.<br />
Eller offrar en stor del av sin månadslön för en skymd plats på tredje raden för att åtminstone få höra det överjordiskt vackra vibratot från sin favoritsångerska.<br />
Sången är den starkaste kommunikationen mellan människor.<br />
När tre arga brudar vill göra upp med patriarkatet går dom in i en kyrka och sjunger Rachmaninovs Ave Maria. Två av dom kastas i fängelse och sitter där än, isolerade från varann och världen utanför, under förhållanden som inte Putin vill tänka på när han sitter vid frukostbordet med sina tonårsdöttrar.<br />
-Pappa, va sjöng dom?<br />
-Va?<br />
-Va sjöng dom för nåt?<br />
-Eh, vilka?<br />
-Dom där tjejerna duvet..<br />
-Nä, jag vet inte. Ät upp nu.<br />
-Pappa. Vad betyder Pussy R..<br />
- Tyst nu och ät upp!<br />
Sången kan få den starkaste man på fall, nåt som jag skulle önska att alla körer världen runt hade i åtanke när dom sjunger Bogoroditse Devo den närmsta tiden, i varje fall så länge tjejerna i Pussy Riot sitter i fängelse, men varför inte för alltid i fortsättningen?<br />
Sången kan få världsordningar att rubbas, apartheidsystem att avskaffas, Mandela fri.<br />
När Marian Anderson inte fick sjunga i Concert Hall i Washington på grund av sin hudfärg avsade sej Eleonore Roosevelt ordförandeskapet i styrelsen och sa att Marian fick sjunga var hon ville i Washington. Hon sjöng Ave Maria vid Lincolnstatyn inför 200.000 människor.<br />
Konserten blev historisk, ingen minns vilken opera hon inte fick sjunga i.<br />
Kvinnor och sång är en livsfarlig kombination och förklarar också med vilken kraft dom folkkära sångerskorna detroniseras.<br />
Birgit Nilsson - den största, bästa - blev efter att ha lagt en hel värld för sina fötter sågad när hon kom till stockholmsoperan. Nån kritiker tyckte att hon sjöng falskt .Andra hängde på och skrev att hon var slut och dom hade förstås fel eftersom Birgit Nilsson aldrig tar slut. När hon dog låg det två tulpanbuketter utanför Operan och den ena var min.<br />
Alice Babs - den klaraste, modigaste, svängigaste - som bröt ny mark med att sjunga jazz, som sjöng varenda schlager som fanns, som joddlade och klättrade fritt i oktaverna, som nådde internationella höjder med Swedanes, som fick ett specialskrivet oratorium av Duke Ellington och fortsatte att utbilda sej till klassisk sopran - blev lustmördad av en kritiker i DN och flydde till Spanien.<br />
Monica Zetterlund - som alla minns med så stort vemod - buades ut på en scen i Södertälje.<br />
Agneta Fältskog - utan vilken ABBA inte hade blivit vad det blev - jagades ur landet.<br />
Carola - stannar tappert kvar på sin post men får utstå både spott och spe.<br />
Är det inte dags att vi tar tillvara på våra största naturrikedomar?<br />
Älskar dom, ärar dom och erkänner att det är dom som ger oss tillväxt och kraft.<br />
Våra sångerskor som lyser upp vintermörkret inom oss.<br />
En av dom är Rigmor. Hon sjunger på Oktoberteatern ikväll.<br />
En man ringde och undrade om det gick bra att hämta ut biljetten en halvtimma innan.<br />
Han tänkte flyga från Skellefteå.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-75244061168853506132012-10-15T09:41:00.000-07:002012-10-15T09:41:34.772-07:00Försvarstal för Paul McCartney<br />
Efter att ha sett en tre timmar lång film om George Harrison känner jag mej kallad att rycka ut till Paul McChartneys försvar. Annars går han till historien som den som knäckte Beatles. Jag vill påstå att det var tvärtom. Hade inte han ringt dom andra varje morron och sagt att nu måste dom gå upp, ta på sej kallingarna, borsta tänderna och komma till studion, hade inte han skrivit tre låtar om dan, stått ut med att George Harrison tjurade i ett hörn när han inte fick ha ett gitarrriff mellan varje fras i Hey Jude - då hade en av världens bästa låtar inte längre varit det.<br />
Det var inte Paul som drog in sin tjej in i studion och lät henne lägga sej i - det var John Lennon.<br />
Det var inte Paul som efter att i god gruppanda testat LSD med dom andra gick vidare in i dimman och blev kvar där.<br />
Paul gick ut igen,<br />
John Lennon la sej i en säng med Yoko och blev en installation. George åkte till Indien och flippade ut.<br />
Det var Paul som höll ihop och drev på, var vuxen och hade omdöme.<br />
Han skrev dom bästa låtarna. Jo. Det gjorde han.<br />
Hey Jude som sagt. Yesterday. Let i be. Golden slumbers. Carry that Weight. Because. Blackbird. Vem kom på idén med Sergeant Pepper och la in trumpeten i Penny Lane?<br />
I filmen säjer Yoko Ono att Paul McCartney la beslag på singlarnas förstasidor medan Lennon fick nöja sej med baksidorna. Jag vet bara en av dom - Harrison - som står som ensam kompositör. Annars är det Lennon/McCartney. Troget och tillsammans.<br />
Det är bara Paul som nu i eftermälet beskriver gruppen som en fyrkant med fyra pelare där alla var lika viktiga. Han såg den exceptionella kreativiteten som dom utvann ur varann och som bara kan uppnås om man förmår gå utanför sej själv och skapa ihop. Den kraften är lika gudomlig som den Harrison försökte hitta nån helt annanstans och lika unikt human som Lennon ville vara, fast med nån helt annan.<br />
Om Beatles hade hyrt in en terapeut som Metallica gjorde?<br />
Hade dom då kunna se vad dom hade skapat och vara ödmjuka inför det?<br />
Jag vet inte. Paul McCartney blev förbannad, besviken, tröttnade och drog.<br />
Men det var inte han som spräckte Beatles.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-31780716459923303802012-09-20T02:06:00.001-07:002012-09-20T02:44:15.745-07:00Vi är i slutrepetitionerna av Lille Prinsen, Antoine de Saint-Exuperys barnbok om den lille utomjordingen som kommer till vår planet på besök.<br />
Hans öppna blick för saker och ting som pågår, hans frågor till människor som håller på med sina göranden, blir också mina frågor dom här dagarna innan en premiär.<br />
Igår såg jag Uppdrag Granskning på ettan och ett porträtt av en av landets mäktigaste män - Per Schlingmann, spinndoktor åt Reinfeldt, som gav sin syn på tillvaron.<br />
Sverige är ett företag. Välfärdssamhället är vårt varumärke. Regeringen är en pr-byrå.<br />
Spinndoktorn spinner slogans med spindelns snabbhet. Funkar inte "ta ansvar för Sverige" så spinner han en ny "nu investerar vi i framtiden" och funkar inte det så har sossarna säkert nåt annat gammalt honnörsord som kan användas.<br />
Det är nu jag hör den lille prinsens ängsliga fråga.<br />
Om Sverige är ett företag och ska drivas som ett sånt - vad är det som ska säljas? Vilka är varorna?<br />
Är det rentav vi? Jag?<br />
Jag känner hur det fladdrar en liten prislapp i nacken när jag smyger ut i min pyjamas för att hämta tidningen. Det underliga är att om jag nästa morron skärper mej, går ut nyduschad och klädd i dom nya jeansen så har den röda realappen med halva priset bytts ut mot en vit.<br />
Där står nu, hoppas jag, mitt rätta värde.<br />
Det är svårt att veta sitt rätta värde eftersom det är yttre faktorer som bestämmer priset.<br />
Skånsk dialekt. Kan vara bra i Skåne. Inte så bra i trakterna runt Stureplan.<br />
Kvinna. Kan var bra upp till trettio. Sen snabbt prisfall.<br />
Brunett. Kan värderas högt av den lilla exklusiva skara som inte föredrar blondiner.<br />
Älskar Dvorak, Bach, Miles Davis och nu blir det Antikrundan.<br />
Sysslar med teater. Obs! sysslar.<br />
Ok. In i domuskassen, ner i Myrornas insamlingslucka.<br />
Jag tror finns många trevliga bekantskaper att göra där, folk som plockat av sej prislapparna för länge sen och nu sjunger All you need is love i väntan på bättre tider.<br />
Lille Prinsen åkte tillbaka till planet B612 och till sin blomma.<br />
Hon var den värdefullaste av alla, eftersom det var henne han hade vattnat och skött om.<br />
Så kan man också se det.<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-49352605253427218922012-06-30T03:29:00.002-07:002012-07-01T02:37:49.089-07:00DudamelHan valdes till en av
världens hundra mest betydelsefulla personer förra året. Och han <i>sysslar</i> inte med musik - han är född i musik, lever i musik,
brinner och glöder i den.<br />
<div class="MsoNormal">
-Music is life. And when you
play – you give of your life, säjer han när raden av honoratiores från
Göteborgs kommun, Västra Götalandsregionen och Volvokoncernen avtackat och
dekorerat honom med medaljer, hederstitlar och plaketter och på ganska knagglig
engelska förklarat honom sin tacksamhet över att han dirigerat Göteborgs
Symfoniker och startat upp El Sistema i Hammarkullen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
”We never forgive you”, som
kommunalrådet så freudianskt råkade utbrista.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Jag hörde honom första gången
för sex år sen. Vi hade haft sommarkonsert på Oaxen och åkte färjan tillbaka.
Min vän i GSO ringde och sa att jag skulle slå på bilradion, dom satt i Albert
Hall och en ung kille från Venezuela hade med en dags varsel hoppat in för
dirigenten Neeme Järvi som blivit sjuk. Det var Beethovens femma som man ju vet
hur den börjar. Ta-ta-ta-taa! <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Min lilla syrenblå Lupo lyfte
tio meter upp i luften och höll på att blåsa ner i vattnet. Mankan, som har
femton inspelningar av femman i bokhyllan sa ”Oj!” och sen ”Oj! ” igen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det var inte Beethoven, det
var en vulkan som fick ett plötsligt utbrott<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
i Albert Hall och gav
efterskalv på en färja mellan Mörkö och Oaxen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Därefter jag blev en
Dudamel-stalker. Jag har hört nästan alla hans konserter i Sverige, jag har
trängt mej bakom scen för att få
skaka hand, jag rusat fram, kramat honom och ropat ”I love you!” och suttit bredvid honom på
Hötorgsgrillen utan att få ner en bit.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
”Don´t you want something to
eat?” frågade han snällt.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
”No, I have eaten yesterday”,
svarade jag som en sann och nervös stalker bör svara någon som just dirigerat
Alpensymfonin av Richard Strauss och skapat en musikupplevelse som man kanske
aldrig mer i sitt liv att få uppleva..<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Första konserten i
Konserthuset vid Götaplatsen var att komma nära själva kratern. Energin och
vitaliteten från en tjugoåttaårig liten svartlockig kille som med möda försökt kamma ner frisyren bakom öronen, blixtarna for ut genom hans händer,
vi satt mitt i utbrottet – här var alltså nyförvärvet – en naturkatastrof!<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Göteborgspubliken häpnade och
köpte honom direkt. I Berwaldhallen något mera reserverat, i Stockholms
konserthus ett direkt motstånd på de dyrare platserna. Man talade halvhögt om
att ”ska man nu plocka hit latinos och gringos för att förnya sej”, vilket
kanske enligt vissa 75 plus inte behövs eftersom musiken ska dö ut med dom.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Men Mahler, Mozart,
Beethoven, Bernstein, Bruckner, Stenhammar, Grieg, Ginastera, Strauss
(Richard), Stravinskij och Tjajkovskij behöver ständigt återfödas.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det intressanta med Gustavo
Dudamel är att han inte ser sej som ett ensamt geni utan som en del av en
familj om ständigt växer och hålls samman av kärlek till musik. Tillsammans med miljontals skolbarn i
Venezuela har han fått sin musikaliska utbildning i El Sistema, vars grundare
José Antonio Abreu gick till regeringen och utverkade en för svenska mått
gigantisk grundplåt för att via klassisk musik rädda små skolbarn från att
hamna bland soporna på gatan.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
För honom var inte kultur
nånting som är kul för dom som har tur, utan en social och demokratisk
möjlighet för fattiga barn att bli bekräftade och sedda i ett samhälle istället
för att hamna utanför.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Musik erbjuder den
möjligheten. Via ett instrument som du valt själv är du tillsammans med andra del
i ett sammanhang som är större än du själv. Du spelar Ta-ta-ta-ta – och
Beehoven lyfter dej på sina vingar. En befriande upptäckt som skapar just det
rus som Beethoven en gång drömde om där han satt, ensam, halvdöv, blyförgiftad
och förbannad på sitt rum och skrev.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Gustavo Dudamel är inte
ensam, han är i toppen på en levande vulkan. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
”Det är inte mej ni ska
tacka, det är musiken”, säjer han. Blommorna som han fått delar han ut till
musikerna. Sen ställer han sej som en i laget och tar emot publikens applåder. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
El Sistema har klarat sej
igenom åtta regeringar. Nu deltar över en miljoner barn i 140 ungdomsorkestrar,
57 barnorkestrar och 30 symfoniorkestrar. 250.000 barn engageras årligen. Alla
kommer inte att bli proffsmusiker men dom kommer att få ett bättre liv. En rad
musiker, kompositörer och dirigenter från Venezuela kommer dom närmaste åren
att exporteras ut i världen för att återupprätta musiken och ge den ny kraft .<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Medan vi västvärlden
förminskar kulturens betydelse finns det i andra delar av världen dom som inser
den. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
Ps. Och jag är glad och stolt
över att Södertälje, som så ofta , snabbt tar kulturpolitiska initiativ och
inrättar El Sistema i Hovsjö. <o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Youtubetips: Orquestra Juvenil Simón Bolivar de Venezuela BBC Proms 2007. ds.</div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>
<div class="MsoNormal">
<br /></div>Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-2937075543254602082012-04-07T09:06:00.002-07:002012-04-18T01:57:17.659-07:00Driving Miles i GötetIbland händer det att det som ser ut som ett tredagars gästspel i veckoschemat blir till en resa rakt in i det förflutna. Det var till Stadsteatern i Göteborg vi åkte som teaterstudenter. Fick kontakt med Myggan Eriksson som då var teaterchef, som i sin tur öppnade salongen in till det heligaste – genrepet av Tartuffe med Kent Andersson i huvudrollen, i regi av Mats Johansson. Alla dessa tre öppnade vägen för gruppteatern – som med pjäser som Sandlådan, Flotten och Hemmet frigjorde svensk teater från auktoritär regiteater och gjorde den öppen och samhällsengagerad. På Folkteatern följde Lennart Hjulström upp med en rad banbrytande uppsättningar – TokAlfred, En Varvsdröm, Peer Gynt – inför en publik som huvudsakligen kom från nåt så exklusivt som arbetarklassen. Det var en kort period i svensk teaterhistoria men ur den föddes dom fria grupperna som i sin tur förnyade arbetsformer, spelformer, publikarbete och synen på barnteater.<br />
Den epoken kröntes med Tältprojektet som repades in i ett fyrmastat tält på Heden och hade premiär en snöblandad första maj.<br />
Allt detta är minnen. Yngre kolleger flyr när Figge, Mankan och jag börjar dra våra historier. Anledningen är att vi har berättat dom så många gånger förr att vi glömt bort det. Det är inte heller lätt att beskriva den pionjäranda, sammanhållning och vänskap som rådde inom teatern då. Exempelvis träffades Angeredsteatern, Folkteatern, Oktoberteatern och Skånska Teatern varje år för att visa upp och diskutera våra föreställningar. Det var ett bråk och ett liv och ett kiv och underbart utvecklande.<br />
Idag lever teatern under ett ständigt avvecklingshot. Guldåldern är över. Ibland tror man att man har drömt alltihop.<br />
Så kommer vi till Göteborgs Stadsteater med vårt gästspel - Driving Miles. Det är ett förlustprojekt. Bara annonsen äter upp hela gaget. Figge håller på att driva teaterns ljustekniker till ett litet sammanbrott, men ju mindre och enklare en uppsättning är desto viktigare är ljuset. Mankan har frossa på hotellrummet. Nerverna är på topp. Plötsligt gäller det så mycket. Sussie sätter en mygga på hans kind och han hörs ända ut till Götaplatsen. Olle, basisten, tvättar fingrarna i sista stund och Johan, trumpetaren, värmer upp i en garderob.<br />
Dörrarna öppnas och publiken, ja, väller in. Det är abonnemangspublik som inte har en aning om vad dom ska se och – sen kommer dom. Allihop. Från förr. Där är Henric, som var med när allt började, Där är Torsten, som skrev musiken till Guds Djärvaste Ängel, där är Berndt, som höll ihop Tältorkestern med sitt dragspel, där är Kerstin, där är Ulfsson och Iwar Wiklander, som lärt oss det mesta, Ann, som gick på lina i TokAlfred, Carina, Jesus (jo, han spelar Jesus i Bibeln), hela orkestern från Bibeln, ansikten man minns från Hem till Byn..<br />
och där är pjäsens upphov Svein Åge, chauffören som körde Miles Davis, som har tagit hela familjen med sej i husbilen och kört från Molde. Dom har sovit på parkeringsplatsen utanför teatern.<br />
Det är den bästa föreställning vi har gjort, det är andlöst, det är tårar och skratt.<br />
Det är kramar, kramar och det förflutna är här.<br />
Inget är drömt, inget är glömt.<br />
Tre dagars gästspel i veckoschemat – ett stort ögonblick för Oktoberteatern.<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-37823074232375573122012-03-31T03:37:00.001-07:002012-04-18T01:56:46.313-07:00Män med maskiner 2<br />
<div class="MsoNormal">
Det är mars.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det är katternas tid.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Våren ropar därute och alla
fåglar har kommit ren.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det kvittrar i trädens kala
grenar, det surrar bland knoppar, dom gamla löven rasslar i vinden och jorden
värmer under tassarna.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Man hör mössen lämnar sina
bon i väggarnas isolering och ge sej ut i det fria.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
En fjäril smattrar mot
fönstret innan den hittar ut i solen igen.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Våren är dom små och stora
ljudens tid.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
För ett öra som hör sju
gånger längre än ett människoröra är detta en spännande tid.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Man hör dom första gässen vina
över himlen, man hör bofinken, blåmesen, talgoxen och den första fästingen
lämna sitt strå.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Man hör –<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Ett osannolikt dån. Fyra
jättelika gula vägmaskiner kommer dundrande nerför backen tätt följt av en
trupp på fyra män med munskydd och hörselkåpor, aggregat på ryggen och blåsrör
i händerna.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det är invaderingen i
Normandie fast i samhällsnyttans tjänst.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Dom kör av och an över den
lilla backen, dom rasslar och suger och blåser och spolar och rasslar och
blåser igen – vartenda gruskorn ska bort, vartenda löv ska krossas.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Röken ligger tät. Dånet är
obeskrivligt.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
I skogen har fåglarna flytt
in bland grenarna, bina har kastat sej in i närmsta blomma, i jorden darrar daggmaskarna i sina
skyddsrum. Katten har lagt sej som en plattfisk i snåren och låtsas att den
inte finns.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Anfallet varar i en knapp
timme. Sen drar trupperna bort och det blir tyst.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Efter en stund sätter jag på
ljudbandet och börjar öva igen till vårkonserten.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
”Våren kom en valborgsnatt
och smög igenom snåren..”<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
En modig mes börjar kvittra.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
En humla börjar surra.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Ett kvarglömt löv rasslar
till.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Katten kommer ljudlöst
tillbaka, sätter sej i solen och slickar sin päls.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det är mars.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Det är katternas tid.<o:p></o:p></div>
<div class="MsoNormal">
Nu börjar vi om igen.<span class="Apple-style-span" style="font-size: medium;"><o:p></o:p></span></div>Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-83362412349610136782012-02-28T03:25:00.001-08:002012-02-29T08:55:30.633-08:00Teaterhat<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">En kulturskribent inledde sin
anställning på DN med att påstå att hon hatar teater. Nån dag därpå
intervjuades skådespelaren Tomas von Brömssen</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;"> </span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">som sa att han aldrig har tyckt om teater. Plussa detta med
Benkes irritation över experimentteater på Värmdö och vi har en liten trend på
gång – en teaterhatstrend.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Är den ny? Knappast. Teater
har haft pestflagga i århundraden.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Shakespeares Globe brändes
ner och byggdes upp och brändes ner igen. Regissörer och skådespelare har drivits
i landsflykt alternativt slängts i fängelse alternativt bränts på bål
alternativt skjutits i bakhåll.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">I min egen familj lovade min
pappa att aldrig mer sätta sin fot på en teater i hela sitt liv efter att sett
en uppsättning av Ingmar Bergman på Helsingborgs stadsteater. Anledningen är
höljd i dunkel och ännu märkligare är det att min mor efter att ha sett samma
pjäs anmälde sej som teaterombud och därefter såg vartenda genrep i över
trettio år.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag valde min mors väg, den
verkade mer spännande.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">När min klass smet ut i
pausen och åkte färja till Helsingör satt jag kvar på tredje raden och såg en
fyra timmar lång föreställning - Brand av Ibsen - utan att fatta ett ord. Som
barn var mitt behov av parallella verkligheter gränslöst. Jag hade inga syskon.
Det fanns ingen TV och i radion var Tolvslaget och Dagens Dikt höjdpunkten.
Böcker, konserter, teater och filmer bjöd på flykt från en grå måndag in i
äventyren. På teatern kunde berg sjunka och djup stå upp. En liten ful groda
till skådis kunde bli en vacker Julia, Max von Sydow kunde spela både svärson
och far till sej själv i samma pjäs, Nils Poppe kunde få tiden att stanna i ett
skratt, solen gick upp och ner över människor som levde, älskade och dog på
andra sidan ridån. När det var slut kom dom ut genom glipan den röda sammeten
och tackade för applåderna som om inget hänt. Sen tog även dom färjan till
Helsingör, vilket är den vanligaste verklighetsflykten i Helsingborg.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag älskade teaterns värld
eftersom den var ett rum med färger, klanger, låtsasdörrar och himlar som
öppnade fantasin.. Vad som hände i den världen var jag med om att skapa.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Därför blir jag misstänksam
mot teaterhatarna.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Dom refererar till en teater
där ”skådespelarna står och
orerar” eller experimenterar för
sin egen skull. Dom har sett en uppvisningsteater som inte bjuder in till
medskapande och som inte anstränger sig för att göra sej angelägen för
publiken. Det är inte den teater jag älskar och lever för. Den teatern är till
för publiken – inte tvärtom.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag såg en uppsättning av
Kung Lear på Dramaten i regi av Bergman och jag förstod min pappa till fullo.
Halva ensemblen stod och föreställde pelare och i mitten gick Jarl Kulle
omkring och skrek för döva öron.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">I julas såg jag nåt helt
annat, just Tomas von Brömssen i Påklädaren på Göteborgs Stadsteater. Han var
som trollsländan som skapar sin egen luft, han gick runt på stora scenen och
byggde upp en tillvaro av vemod, humor och värme och en fullsatt salong följde
hans minsta rörelse. Han var påklädaren som levde för teater och fick alla att
dela den kärleken.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag är ledsen att många inte
ger sej den möjligheten till upplevelse.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Ibland går jag med min gode
vän Mankan Nilsson på gågatan i Södertälje. Det kan ta en halvtimme från
Kringlan till Luna.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Alla som stannar och ropar
”nu börjar det likna nåt!” eller ”tre poäng i morron!” eller ”dom måste gå
rakare på mål!” eller ” svår hemmamatch på söndag – men vi grejar det!!” plus
längre resonemang om vissa spelare som borde bytas ut eller nyförvärv som borde
göras. Det är ett engagemang och en iver och en glöd.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Jag kommer inte in i hockeyn.
Den världen är inte min och jag hatar den inte för det.</span><br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif;">Men bland skulle jag önska
att dom kom till teatern och såg att Mankan också är en skådespelare och jag
tror att dom skulle tycka om det.</span><br />
<ol>
</ol>
<br />
<div class="MsoNormal">
<br /></div>Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-40537430460613793782012-01-23T03:10:00.000-08:002012-01-23T03:12:51.402-08:00Tröst till JuholtMan har ändå mycket att vara glad för en måndag i mitten av januari.<br />
Det blir t.ex. inte värre.<br />
Dagarna blir inte mörkare, man blir inte fattigare, om två dar kommer lönen. Man kan öppna DN igen utan att tro att det är krig i landet. Man kan gå till sitt arbete och vara glad att man inte är journalist och slipper stå och frysa på Sveavägen utan att egentligen veta varför.<br />
Tankarna går förstås ändå till dej som nu sitter vid ett köksbord i Oskarshamn och undrar va fan det var som hände.<br />
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Det är nu allting börjar. Den riktiga utmaningen ligger framför dej.</div>
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">
Du kan bli den första partiledare genom tiderna som avstod från att bli statsminister och valde att gå dit ditt hjärta hela tiden innerst inne ville. Du kan bli kulturminister i stället.</div>
Du kan bli en kulturminister som tycker att kulturen i ett land är lika viktig som vilka energikällor som helst och som gör den tillgänglig för alla, oavsett inkomst eller härkomst.<br />
En politiker som läser böcker, lyssnar på musik, går på teater och kanske har en och annan oskriven dikt eller omålad tavla i garderoben. Nån som reser runt i landet och säjer förlåt när han förstår hur människor hungrar efter riktiga upplevelser som kan ge dom kraft att gå till jobbet en måndag i mitten av januari.<br />
Släng tidningarna. Stäng av radio och teven, Stryk smulorna ur mustaschen, ta fram tavlan och måla den.<br />
Skriv din dikt om våren som kommer.<br />
Nu kan det bara bli bättre.<br />
<br />
<br />Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-83655153723332011982012-01-16T04:48:00.001-08:002012-01-16T04:48:10.081-08:00Tavlor på en utställning.<br />
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseet kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande, bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen.. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Tredje man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna tittar rakt på oss. I hans blick finns en vrede som förebådar det uppror som ska komma.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar, frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar, dom talar med varann – dom talar om sitt land.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott - en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa en storartad kultur som sakna motstycke– men omfamnade den med en björnkram.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning - och en grupp lågmält pratande ryska turister.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?</span></div>Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-45064827644766179822012-01-16T04:47:00.000-08:002012-01-16T04:47:36.941-08:00Benke och kulturvänstern.<br />
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN, gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till. Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen, där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Han uttryckte stor häpnad.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar, former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet. Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större dimensioner i tillvaron.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.</span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px; min-height: 14.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;"><br /></span></div>
<div style="font: 12.0px Times; margin: 0.0px 0.0px 0.0px 0.0px;">
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Georgia, 'Times New Roman', serif; font-size: small;">Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.</span></div>Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-66735019378712672432011-12-12T02:49:00.000-08:002011-12-12T09:01:42.077-08:00WieheJag har blivit ombedd av närmsta vänskapskretsen att förklara min kärlek till Mikael Wiehe.<br />Det är mycket lätt. Redan l970, i en liten lya i Lund där golvet lutade och vi som satt på golvet fick hålla hårt i rödvinspavorna för att dom inte skulle välta, hörde jag en röst - ljus och intensiv - som genast alla lyssnade till. Han satt inklämd mot en spånplattebokhylla med en plaststrängad gitarr och sjöng en beatleslåt. Det är nåt underligt med röster. En del kan sjunga hur skolat och länge som helst utan att man hör nånting. Andra behöver bara öppna näbben så är man fast. Under studenttiden i Lund hörde jag många trubadurer, kanske alltför många. Det var unga män i skägg med fredåkerströmkomplex som aldrig ville sluta spela, kanske med drömmen att till slut lyckas överträffa originalet. Den här killen sjöng beatles men det hade inte spelat nån roll vad han sjöng. Han sjöng. Alla lyssnade.<br />Efter nåt år kom den första plattan ut och det blev samling på parketten i vårt kollektiv. Vi lyssnade till Hemmet, Burrhuve´t, Garanterat (individuell, springer hon omkring och tänker på sej själv..), Filosofen från Cuenca, Vävare Lasse, Måndåren och slutligen Fred - 12,43 minuter lång. Det här var ingen proggplatta för proggen fanns ännu inte. Det var Beatles fast på svenska med texter om kompisar utan kompass i det svenska välståndet. Sista låten - Fred - satte myror i huvudet i vårt kollektiv. <br />"Är det verkligen fred vi vill ha. till varje tänkbart pris?" sköt in en kil mellan mellan de pacifistiskt lagda och de mera våldsbenägna kamraterna. För hemfridens skull drog vi inte diskussionen för långt men frågan hängde kvar.<br />Förstamajfesten i Folkets Park i Lund var jag ansvarig för. Studentaftonutskottet hade bestämt att årets första maj skulle bli en folkfest.<br />Artister var övertalade att ställa upp gratis. Trots att många knorrade var det till slut ändå alltför många artister backstage. Men stämningen var hög tack vare den milda rök som spred sej över parken och som ordningspolisen ännu inte hade lärt sej att identifiera. Först kom några artister som jag nu inte kommer ihåg, sen Thomas Wiehe, skitbra, var blev det av honom?<br />Därefter Hoola Bandola och backstage satt Peps Perssons och väntade med stigande goda humör. "Vi är tre kvart försenade i programmet, är det ok?" Visst. Peps nickade vänligt. En timme senare - "vi är en och en halv timme back - ok?" Visst. Peps nickade ännu vänligare.<br />Därute satt nu publiken över hela dansgolvet. Majsolen skickade in en ljummen strimma över röken. Barnen låg i sina pappors knä. Folk höll om varandra. Det var love och lyssning. Sista numret var Fred. Det är möjligt att den blev dubbelt så lång som på skivan, tiden flöt ut i majsolen, folk gungade, grät lite, ställde sej upp, vaggade med tändare, nån fick riktig feeling och började klä av sej. Jag såg honom dansa omkring - naken och glad - och tänkte att här tar nog festen slut. Ordningspolisen hade vaknat och fått korn på honom, grep honom i båda armarna och tänkte dra honom därifrån. Då ropade Mikael Wiehe från scenen: Om ni inte släpper honom kommer jag också att ta av mej kläderna! Och inte bara jag utan hela bandet - hela publiken!! Publiken var på, en del började knäppa upp.<br />Peps Persson var nästa artist, jag såg framför mej en folkfest som skulle gå till historien<br />Men polisen släppte sitt grepp och retirerade, killen klädde på sej och festen fortsatte.<br />I lördags, 40 år senare, gjorde Laleh sin version av Fred i programmet "Så mycket bättre"<br />Minnet kom tillbaka, och jag måste sätta på Hoola Bandolas skivan och lyssna igen. Jag hör en ung, ljus röst som redan då ställer en fråga som idag borde göra vissa utrikesministrar sömnlösa.<br />Afganistan, Irak, Egypten, Syrien, LIbyen...<br />Hur ska det gå?<br />Vem i hela världen kan man lita på?<br />Jo, en sångare som genom decennierna sjungit allt klarare och allt vackrare om väsentligheterna. Mikael Wiehe.<br /><br /><br /><br />.Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-21643080573670912302011-12-07T02:06:00.000-08:002011-12-07T03:14:59.521-08:00Inside jobDet var svårt att sova i natt, efter att ha sett Dox - Inside job om vad och vem som skapade finanskrisen i USA.<br />Fram tonade bilden av en grupp män i övre medelåldern som spelat med hela världen som insats. Dom mäter sig med varann, får kickar av att ta risker och går ständigt fria med sjudubblad förmögenhet som dom satsar på nytt. A-personlighet kallas dom och deras risktagande stimulerar samma njutningscentra i hjärnan som ett intag av heroin,<br />vilket kan förklara att dom skiter totalt i konskvenserna, för sina närmaste, för sina anställda, för samhället i övrigt.<br />I levnadssättet ingår köp av prostituerade, vanligt knark och ett omåttligt liv i sus och dus, vilket kanske kan vara enda sättet att så småningom sätta dit dom. Dom kallas finansvärldens ingenjörer men som en röst sa "en riktig ingenjör bygger broar". Vad dom här killarna bygger är oklart men det inget man kan gå eller stå på.<br />I sena Rapport kommer sen upgifter om att tre direktörer från Carema tjänat 120 miljoner på att driva vård.<br />Den ene dirren menar att det var förenat med stor risk och att det därför var ett lyckligt utfall för hans del.<br />Vad är det som dessa A-typer riskerar?<br />Dom flesta som var med och byggde upp finansbubblan under Reagan, Clinton och Bush återfinns nu som Obamas närmaste ekonomiska rådgivare. Dom har köpt hela Harvard och dom blivande nationalekonomiska gurus som ska utexamineras därifrån<br />Dom har inte åtalats, dom har inte fått betala, tvärtom - dom har blivit rikare och gett sej själv ännu bättre förutsättningar.<br />Det är svårt att somna. <br />Snart kommer skatteverkets besked om slutlig restskatt.<br />Det kommer alltid i perfekt timing till julhandeln.<br />Jag tycker inte att det sexigt att betala skatt men jag gör det ändå.<br />Det känns som om det är det enda sättet att bevara sin mänsklighet i denna ynkliga tid.Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-43191119036769783352011-10-13T01:29:00.000-07:002011-10-14T01:40:40.274-07:00DrevetKnappt är en partiledardebatt i Agenda över förrän två expertkommentatorer är på plats för att analysera vad som sagts. Det som analyseras är yttre ting som hur den eller den klarade sej plus hur själva debatten gick, nu när två partiledare inte ville ställa upp.<br />Ingen analys utan en recension alltså. Som regissör och dramatiker skulle jag bli helt förtvivlad om premiärpubliken mötte två expertkommentatorer uppe i foajén som pepprade dom fulla med åsikter innan dom fått ytterkläderna på sej. <br />Men mediernas bevakning av politiken är inte längre en bevakning i syfte att få folk att intressera sej för politik. Medierna väljer pjäs, huvudaktörer, spelplats och regisserar sen föreställningen enligt gammal dramaturgimodell - konflikt, upptrappning - där den gode visar sej vara den onde och tvärtom , klimax, tragisk ironi (då hjälten inte inser att allt är förlorat, typ kungen utanför jaktstugan), vändpunkt och fall. Syftet är förstås att höja upplagan. Folk vill ha spänning och dramatik och politik kan ju vara tråkigt. Grejen är att själva drevet, när det upprepas enligt samma mönster, kan bli alltför mekaniskt. Hollywoodfilmen fick en sån utveckling. Kravet på final-cut ledde till en mängd sockersöta slut som fick publiken att tröttna och längta efter independent film istället. Dokusåporna i TV lockar visserligen tittare, men antagligen i brist på annat. Fotbollsmatchen mot Holland berör mer, med sin äkta dramaturgi, dvs. den som sätter fotbollen i fokus och skiter i Zlatan.<br />Drevet mot Juholt löper på. I DN är rubrikerna idag, på den sjunde dagen.: ":Kravet: Avgå frivilligt", "Juholts ord utan kraft", "Affärerna dränker varandra", Konflikter och kaos i partiet" , "Socialdemokrater vittnar om inre strider" Vi tittar nu om det är frågan om brott", "Hur de än gör är inget av valen bra" osv. Sen, på sid 10, en knapp halvsida om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, där rubriken handlar om hur Annie Lööf kommenterat Juholtdrevet.<br />Mitt förtroende för media är inte speciellt stort. När vi som ung. fri teatergrupp kom till Södertälje blev vi under flera år utsatta för drev med löpsedlar svarta och stora som om det gällde krig. Det kunde röra sej om att vi inte repeterade på gästspelsscenen enligt schema utan var ute och pratade med dagisbarn istället. På löpsedeln gapade ett foto på en tom scen och därunder "såhär mycket kostar det teljeborna!" Det gick så långt att vår producent en natt drömde om en löpsedel där det stod "Oktobermedlem gick mot röd gubbe!" <br />Maria Wetterstrand berättade i sitt sommarprogram hur hon blivit paranoid efter att media jagat runt henne, hennes vänner, hennes släktingar, hennes grannar i syfte att rota fram nåt litet felaktigt kvitto för att få henne fälld. Dom hittade inget men fortsatte ändå. Till slut tyckte hon att det var svårt att gå ut. Varför skulle hon jagas? För att hon var en engagerad politiker som ville göra världen lite bättre?<br />Jag vill inte att min morrontidning - min vän vid frukostbordet - ska utöva sin mediamakt till att driva politik med teatrala medel. Teatern står i sanningens tjänst. Det borde min morrontidning också göra. Bevaka politiken, driv inte ut den i ödemarken.Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-28000864627096970602011-10-10T03:10:00.000-07:002012-01-16T04:48:34.111-08:00KanadagässUte på fjärden flyter kanadagässen omkring och peppar varandra inför den stora resan. Dom cirklar runt som i ett startfält, värmer upp, provflyger en formation, landar, utvärderar, gör om. Det är ett intrikat lagarbete, så mycket kan jag förstå från min utkik på torra land. Två gäss börjar bråka, genast ingriper dom andra tjugo och lugnar ner. Man har inte tid med tjafs. Nu gäller det att få ner hela gänget till andra breddgrader och helst ska alla vara vid liv när man kommer fram.<br />
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.<br />
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.<br />
Sen kommer vintern.<br />
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.<br />
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.<br />
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.<br />
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.<br />
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs<br />
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".<br />
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-50804984879324089312011-10-05T04:33:00.000-07:002011-10-05T05:25:49.076-07:00Driving MilesEn resa är över, en premiär har ägt rum. Som alltid vemodigt och tomt, ungefär som chauffören Sven Åke måste känt sej när han öppnade dörren till sin Cadillac och såg den lille, store trumpetaren gå till planet och försvinna ut till nya platser. Det lilla samhället Molde i Norge har skapat en av världens viktigaste jazzfestivaler och vecka 29 varje år blir platsen en brännpunkt för alla som drabbats av jazz. Sven Åke kör världsstjärnorna från flygplan till hotell.<br />Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".<br />Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.<br />I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.<br />"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.<br />"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.<br />Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-4944243195012353396.post-12419655243079748132011-09-06T13:25:00.000-07:002011-09-07T01:09:08.455-07:00Driving MilesEn tv-kväll utan några vidare program leder till att jag hamnar i en repris av Minnenas television. Det handlar om dragspel.<br />Enradiga, tvåradiga, femradiga. En leende man spelar jazz på dragspel och tror att elgitarren bara är en kort parentes i musikhistorien. Därefter upptar gamle musikexperten Sten Broman hela rutan och pepprar dragspelet som instrument sönder och samman med elakheter. Det är fula toner, det är förfärrliga låtar, det är så erbarmligt lågt det som kommer ut ur ett dragspel att det inte går att kalla för musik. Jag sneglar på mitt femradiga italienska dragspel som står i hörnet.<br />I tio år gick jag i dragspelsskola och lärde mej spela både det ena och det andra. Min erfarenhet är att nästan alla människor blir glada när dom ser ett dragspel. Dom har också förslag på vilka låtar dom vill höra, Drömmen om Elin för det mesta. Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Backsjöbottingen, Månsken över Ångermanälven - musik som alltid möts av kärlek.<br />Jag antar att det var det som retade Sten Broman. Själv har jag svårt för klarinett. Ljudet låter mycket nära det som hörs när man skrapar med en nagel på en griffeltavla. En alltför ambitiös jazzsaxofonist kan också låta för jävlig om han kör fast i skalövningar. Ett dragspel däremot låter alltid varmt och sinnligt, ibland t.o.m erotiskt om Astor Piazzola drar i bälgen.<br />Min musiklärarinna sa att om man ville ha högsta betyg måste man kunna spela ett instrument. Jag sa att jag kunde ta med mitt dragspel. Hon svarade att det inte var något instrument, för det hade hon hört av Sten Broman.<br />Jag tycker att det är rättvist att Sten Broman gått till historien som en trumpen musikhatare istället för den musikälskare som han nog själv ville.<br />Man har inte rätt att hata musik. Det är egentligen lika dumt som att hata moln eller luft eller stjärnor.<br />Musikläraren har ändå blivit kvar i mitt minne av en helt annan anledning. Efter en lektion frågade hon om det var nån som ville stanna kvar och lyssna på en ny skiva som hon hade köpt. Hon hade inte kunnat lyssna hemma eftersom hennes grammofon var sönder men den riktiga anledningen var att hon inte ville lyssna ensam.<br />Vi var tre stycken som stannade kvar. Hon tog fram grammofonen ur ett skåp, tog upp LP-skivan ur sin väska, drog försiktigt<br />ut den ur sitt fodral och satte på. Hon satt vid katedern, vi satt i våra bänkar.<br />Vi hörde "Sketches of Spain" med Miles Davis. <br />Det klapprande ljudet av kastanjetter, en glödande ton ur en trumpet som for genom våra hjärtan där i klassrummet.<br />Jag släppte in musiken i min själ och lät mitt fortsatta liv vägledas av den tonen.<br />Den 2 oktober berättar en skrothandlare från Molde om exakt samma upplevelse.<br />Driving Miles heter pjäsen. <br />Kom!Ninne Olssonhttp://www.blogger.com/profile/06964525631743358305noreply@blogger.com0