Restnoja

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.