Barnen från Irak

Dom samlas utanför teatern, femton småttingar med föräldrar. Det blåser en frisk vårvind över Marenplan och dom står där i en liten klunga och tittar mot entrén, dom tänker gå in tillsammans - nu väntar dom på en mamma med barn som kommer springande med barnvagn. Om jag hade sett dom utan att veta att dom är flyktingar från Irak hade jag ändå förstått att det här var människor som inte riktigt vet vart dom ska ta vägen. Vilsenheten. Försiktigheten. Halva snabba handslag, blyga leenden, fummel med kameran för att fästa åtminstone några ögonblick. Barnen är knappt en meter höga, pojkarna är kammade, rena jeans, rena skjortor, håller sin mamma i handen, hon vill fotografera och ber om ett leende men pojken kan inte släppa sitt allvar. Flickorna har små blomspännen i håret, hästsvansarna vippar och dom är lite kaxigare men släpper inte mamma med blicken. Dom ska se teater hos oss - "Inga rövare finns i skogen" - av Astrid Lindgren och vi har varit hos dom och läst sagan så att dom ska kunna hänga med i handlingen. "Och det är bra om barnen får sitta på första raden så att dom kan se" säjer Annika, producenten. Alla barnen sätter sej lydigt på första raden och ser fullständigt livrädda ut. Mammorna sätter sej på raden bakom sina barn och håller dom i handen, säjer antagligen att dom kan få krypa upp i famnen om det blir läskligt. Det går väldigt bra, efter nån ängslig minut kommer det första skrattet från en liten pojke och jag tror att Astrid Lindgren ler i sin himmel.
Många av hennes berättelser handlar om rädda små barn som har förlorat något men ändå har sin fantasi att ta till när världen blir för hård. Just denna dag är vår salong fylld av små Skorpor och Käraste Systrar. Efteråt vill mammorna fotografera igen.
Barnen står på scenen och ler blygt in i kameran. Jag tittar på dom och ögonen tåras. Deras framtid är osäker, många kommer inte att få uppehållstillstånd, andra kommer att förpassas till andra delar av landet. Hoppas dom inte kommer till Vännäs. Eller Sjöbo. Eller Landskrona. Eller Irak igen. Svensk flyktingpolitik - vad är det annat än en skamfläck? Vem ger oss rätten att bestämma att just dom här barnen inte hör hemma nånstans?
Jag hör Tobias Billströms torra skånska, det är välformulerat och rationellt och fullkomligt skonngslöst. Där finns inte en gnutta empati eller humanism, bara iskalla resonemang som bygger på att vi är välfärdslandet som inte ska behöva dela med oss.
Barnen går ut i vårsolen, vi vinkar och skäms.
Astrid, vad gör vi?