norén igen

Noréns projekt 7:3 granskas i Elisabeth Åsbrinks nya bok Smärtgränsen och det är bra att projektet diskuteras igen. Det är en av de svåraste utflykter i verkligheten som svensk teater någonsin gjort med katastrof och tragik som följd. I centrum står en regissör och dramatiker som kunde gett Shakespeare uppslag till Kung Lear. Han vill undersöka verkligheten men när den väl står där på scenen i gestalt av några tungt kriminella män med nazistsympatier då flyr han fältet. Åsbrink menar att han bara vill ta ansvar för själva konstverket, inte dess konsekvenser. Men teater är inte bara en regiidé eller en bunt papper med skriven dialog. Teater är ett konstverk som förutsätter alla sina delar och som får sin slutgiltiga fullbordan i publikens svar. Kan konsten verkligen lyftas ur sitt sammanhang? Ska den få flyga fritt, som någon tyckte i ett musikprogram i P2, eller ska Leni Riefenstahls foto och Wagners musik alltid filtreras genom det faktum att dom ställde sig i Tredje Rikets tjänst? På sjuttiotalet ville man att teatern skulle stå klasskampens tjänst, vilket gjorde den blodlös och helt ointressant som konst betraktat. Idag blir det lika absurt att dra gränsen vid scenkanten och säja hit men inte längre går mitt ansvar som konstnär. Det blir för futtigt, Konsten är ett uttryck för liv, men också en del av det i ett evigt pågående samtal med frågor som ur svaren föder nya frågor. Konstnären är inte nån gud med rätt att utropa sig som skapare - den som gör så straffas som Kung Lear för sin hybris - utan en del i skapelsen. En skapande del. Det är stort nog.