Ego-eran är slut

När Marcus Hellner bestämde sej för att hjälpa sin kompis att ta guldet blev det han själv som fick det. Han åkte med tanke på nån annan, glömde bort sej själv och fick oanad kraft i slutspurten. Det som inom idrotten så länge tillämpats - laganda istället för stjärnuppvisning - fick igår alla som såg loppet att gråta av lycka.
Hur önskar man inte att det här skulle få tränga in i den teatervärld som nu står med byxorna nere.
Sextrakasserier, mansgriseri, förtryck av simplaste slag mot nya, osäkra tjejer och killar som vill in på dom storas scen och revir.
Dom krympande anslagen, kraven på lönsamhet och jakten på publik, för jävliga arbetsvillkor utan tid för utveckling och nytänkande - allt detta skapar grogrund för missförhållandena. Publikmagneterna, divorna, får hållas. Dom andra får tiga om dom vill ha jobb.
Det tycks vara en himmelsvid skillnad mellan idrottens värld och teaterns. Flera århundranden tycks ligga emellan. Demonerna fladdrar fortfarande omkring i teaterns kulisser och viskar i öronen på den nyanställde vad som skiljer ett geni från en vanlig dödlig skådis. Egentligen handlar det bara om att skaffa sej makt som dom sedan missbrukar. Man flummar om att teaterns värld är så magisk och speciell att gränserna mellan rätt och orätt är svåra att dra.
Vad är egentligen skillnaden mellan att kasta sej ut i ett Super G-lopp och gå ut på scenen och köra en föreställning?
Månader av uppladdning, ett enda avgörande stort NU, ett risktagande utan gränser där du ger allt du lärt, vet, kan och lite till.
Prestationsångesten är lika stor liksom viljan och laddningen. Men på teatern ställer sej egot i vägen och suger upp att syre, både för skådespelaren, medspelaren och pjäsen. Bekräftelsebehovet tar över och man tror att alla är där för MIN skull.
Man tappar fokus och glömmer teaterns uppgift - att berätta något för någon.
Inom idrotten har man tränat etik, moral och laganda i flera decennier. Man försöker lyfta varann istället för att trycka ner.
Ett guld är resultatet av mångas ansträngningar mot samma mål och blir till glädje för alla. Därför är Idrottsgalan så mycket roligare att titta på än Guldbaggegalan - där avundsjukan gör tillställningen så fadd och fånig.
Jag skulle önska att Marcus Hellner, Johan Olsson och dom andra i skidlaget igår fick alla konstutövare att inse att
egoismen inte är nån vidare ledstjärna. . "När jag glömde bort mej själv och hjälpte Johan fick jag krafter".
Teatern är också ett lagarbete. Ett av dom äldsta och finaste som finns och som nu återigen måste återerövras.