Ninnes blogg

När Skavlan igår försökte få Petra Mede att uttala sej om näthat - hon har ju fått utlöst en storm av taskigheter sen hon blev utvald att leda melodifestivalen - svarade hon att hon lärde sej två saker tidigt i karriären.
Att aldrig läsa i kommentatorsfälten.
Att aldrig läsa en recension.
- Annars klarar man inte det här jobbet, sa hon.
Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt sa samma sak - läs aldrig en recension, det förgiftar din hjärna.
Det intressanta är att nätmobbingen i går i Skavlan jämställdes med den mobbing som i århundraden pågått på kultursidorna. Visserligen under signatur och namn men ändå.
Peterson-Berger, Brandes, Böök, Lagercranz, Franzén och den där killen som Ingmar Bergman slog på käften, som jag har glömt namnet på. (Bengt Jansson!) Dom hade ordet i sin makt och dom doppade pennan i galla och skadade sina offer så att vissa aldrig hämtade sig. Harry Martinsson t.ex. Han hade behövt höra Petra Medes och Siri Hustvedts kloka råd och hade kanske då levt och skrivit i  några decennier till.
Victoria Benediktsson hade kanske kunnat kontra och skriva en dåtida Bitterfitta om Brandes och t.o.m. kunnat tjäna lite flis.
Naturligtvis finns det stora recensenter som använder sitt spaltutrymme till att lyfta blicken, förklara djupen och föra ut kulturen till sina läsare.  Jag har haft turen att bli omskriven av dom och deras kritik läser man gärna om och om igen för att förstå vad det är man håller på med. Men vi har också sett en och annan kritiker som varit så berusad att han fått lämna salongen och åka hem.
Och sen klämt ur sej en recension ändå för ordningens skull.
Att man kan jämföra vissa kritiker vid en nätmobbare är att dom inte kan hålla sadismen i styr utan gärna tar chansen att slå undan benen på en skådis, gärna en  ung tjej som ännu inte gjort sej ett namn.
Ord är vapen. Det visste redan Strindberg.Man fasar vid tanken att han inte bilvit författare utan recensent istället. Stackars, stackars Siri.
På min första redaktion, NST, fanns en film- och teaterkritiker som tog sin uppgift på största allvar.
En påse Pripps Blå kyldes under vattenkranen medan han skrev sin recension i källaren. I våningen ovanför gick alla på tå. Han var så påläst och noggrann att det reserverades en helsida för den text som i morrontimman skulle komma ut ur källarnattens mäskdoftande dunkel.
Sen lästes han av bl.a.  min mammas syjunta.
Deras omdöme var alltid detsamma. Det som sågades måste ses.
Det som höjdes till skyarna skulle man passa sej för.
Kanske är det samma fenomen som gör att näthatet idag fått nätkärleken att blomma.