Ninnes blogg

Så är guldbaggegalan över. Det började olycksbådande med att Claire Wikholm kom in och höll en kryptisk monolog bakom, ovanför och vid sidan av en mönstrad mugg. Den handlade om hur det kan gå när man dubbar film. Sen kom Cecilia Frode in i och började klia fram en smörgås med prickig korv - tror jag - ur byxorna som hon åt upp. Det var väldigt roligt. Johan Rabaeus bar in en stor kartong med en platt-teve och läste upp ett fingerat brev från Johan Stael von Holstein, som han säkert i och för sig skulle kunna ha skrivit. Josef Fares och nån till kom in och låtsades bli osams om vem som skulle sprätta kuvertet och läsa vad som stod där, en klassiker, Ann Petrén och Kajsa Ernst kom in som två tempelridderskor och uppförde en sketch om hur man kommer in som två tempelridderskor och presenterar den som skrivit bästa manus. Sen kom Michael Segerström in och berättade hur det hade blivit för honom själv efter att han vann en guldbagge förra året. Han hade med sej en hel film med sej själv i olika festliga situationer, dom flesta som inklämd mellan ett antal blondiner. Detta var, enligt honom, vad som väntade årets bästa kvinnliga huvudroll. Vem var nu det? Var det Björn Gustafsson som Agneta Fältskog? Eller Lennart Jähkel som vampyr?
Jag minns inte. Och han som vann nästan alla guldbaggarna, var var han? På en gala nån annanstans i världen där han inte vann nånting.
Det var annat förr.
Det vet jag, eftersom jag en gång fick ta emot en bagge av en skitsur Harry Schein. Han var sur för att han var tvungen att dela ut en bagge till en fri grupp, eftersom Bergman var i landsflykt
Det var sammanlagt tre priser, inga nomineringar, inga tacktal, knappt ett handslag. Men man släppte in en nykomling i filmvärlden, vilket verka vara omöjligt idag. Ett tiotal säkra kort vandrar runt och delar ut priser till varann eller tar emot - till en monoton jingle som blåser bort all resterande spänning.
Nästa år kunde man väl gå hela vägen ut och även utse Bästa Presentation.
Det får i år bli Cecilias Frode för hennes replik när hon ätit upp mackan -"kan man inte få nåt att dricka till? Är det för mycket begärt"
Då är man som tittare så långt bort från vad det hela skulle handla om att man känner sej som Kalle Anka när han ska plåta småfåglar på julafton. Det är värt ett eget pris.
Och kanske en egen presentation.