valdagen

Innan jag somnade la jag röstkortet på bordet. Det har varit så mycket val hela hösten att jag var rädd att jag skulle tro att jag redan hade röstat. I morse blev det bekräftat i min morrontidning - valet var redan över.En tung sosse och poet analyserade Monas nedgång och fall och hade redan inlett sin sorgeprocess över socialdemokratins förvittring. Det var som när jag var journalist på en tidning i Helsingborg och kung Frederik av Danmark fick sin död förkunnad i ett stort uppslag med sorgkantade bilder en vecka för tidigt, tills en vaken typograf slet ut sidorna i sista stund.
Varför ska man gå och rösta när allting redan är klart? Dom blå staplarna har sakta växt från dag till dag och det har blivit allt svårare att förstå att det där bara är gissningar om hur vi väljare tänker rösta, inte en bild av hur det faktisk är.
Om nån opinionsmätning skulle försöka registrera hur mina tankar gått den senaste tiden hade det blivit en förvirrad dans över höstens daggiga gräsmattor, likt trollsländan som inte kan bestämma sej för vilket grässtrå som ska bli hennes sista fäste i tillvaron. Varför inte helt enkelt rösta bort dom partier man inte vill ha och låta dom som blir kvar få samsas om hur dom ska styra.
Precis som i Robinson eller brännboll eller andra utslagstävlingar.
Ingen vill ha med Maud men alla vill vara med Maria.
Eller också får man ta sitt röstkort och sakta vandra bort till vallokalen och vara glad att man i alla fall lever i en demokrati.
Man får försöka glädjas åt att man lever i ett fritt land och inte behöver bli stenad till döds på vägen dit.
Man får försöka intala sej att vägen dit är en handling i sej och att det trots allt spelar en roll vad jag tycker.
Även om det i morron skulle visa sej att man hade fel.