Driving Miles

En resa är över, en premiär har ägt rum. Som alltid vemodigt och tomt, ungefär som chauffören Sven Åke måste känt sej när han öppnade dörren till sin Cadillac och såg den lille, store trumpetaren gå till planet och försvinna ut till nya platser. Det lilla samhället Molde i Norge har skapat en av världens viktigaste jazzfestivaler och vecka 29 varje år blir platsen en brännpunkt för alla som drabbats av jazz. Sven Åke kör världsstjärnorna från flygplan till hotell.
Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".
Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.
I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.
"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.
"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.
Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.