Kanadagäss

Ute på fjärden flyter kanadagässen omkring och peppar varandra inför den stora resan. Dom cirklar runt som i ett startfält, värmer upp, provflyger en formation, landar, utvärderar, gör om. Det är ett intrikat lagarbete, så mycket kan jag förstå från min utkik på torra land. Två gäss börjar bråka, genast ingriper dom andra tjugo och lugnar ner. Man har inte tid med tjafs. Nu gäller det att få ner hela gänget till andra breddgrader och helst ska alla vara vid liv när man kommer fram.
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.
Sen kommer vintern.
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.