torsdag 30 oktober 2008

Restnoja

En premiär på en teater är något speciellt. En premiär på en liten teatern betyder att man går in i ett sinnestillstånd som borde få en speciell medicinsk benämning. Efter att i flera veckors tid kapat allt vad övrigt socialt liv heter, enbart drömt scener ur pjäsen, grubblat på problem med övergångar, rekvisita som inte är på plats, vaknat vid sex och trott sej hittat the lösning på något som man sekunden efteråt glömt, enbart pratat med människor i samma sinnestillstånd, förstått att när man inte kom ihåg var man ställde bilen efter genrepet och vilset vandrar omkring i natten och knäpper med sitt automatlås för att få svar ur natten - då är man väldigt nära en premiär. Så nära att när den väl kommer så befinner man sig nån annanstans, man är där men kanske ändå inne i en kudde.
Foajén är full av folk som sorlar av förväntan. Man hugger sej fram med ett hajliknande leende och kommer in på scenen där ett alltför lugnt lugn råder. Skådisarna skämtar, går på toa, undrar över små saker, tittar på klockan. Tio minuter kvar. Sorlet utanför är öronbedövande. Samling. Alla säjer sina och varandras namn och ger lyckosparkar. Det här ska gå bra, det ska gå bra, det ska bli roligt.. Vår producent tränger sej in. Det är signalfel på SL. MInst tjugo pers sitter fast, måste vi inte vänta?
Det är som att be simhopparen klättra ner från trampolinen. Men visst. Vi väntar. Och väntar. Det låter som om publiken håller på att slå ihjäl varann därute. Alla är från SL är här nu, dom slängde sej taxi, dom här nu, nu kör vi. Publiken spränger dörrarna och tar sej upp i salongen ljuset går ner. För att inte gå upp. Det är ljusbordet, det har hängt sej, Anton står i mörker, han står där länge, han börjar läsa sin dikt i mörker och nu går världen under. Nej, det gör den ju inte, herregud, det är ju bara teater.
Och det gick bra, folk blev djupt gripna, en del grät, jag med, många kom fram och sa att det var det bästa dom sett på länge, Vi fick fina recensioner, t.o.m lysande. Och sen kom det där. En känsla av hur mycket som egentligen stått på spel.
En liten teater har inte råd att misslyckas. I det här fallet - Guds Vessla går på Jakt - var det en stor satsning på en helt nyskriven pjäs och på vår lilla teater satsar alla med glädje allt. Det är en fantastisk känsla.
Men efteråt går vi och darrar.
Posttraumatisk stress är för stort uttryck, förbehållet naturkatastrofer av reellt slag. Men en slags noja som inte fick plats när den uppstod.. En restnoja, kanske.

lördag 25 oktober 2008

Premiär på Guds Vessla

Nasdaq faller. Dow Jones faller. Figge flyttar ner ljusbordet till rad tre. Han monterar upp videokameran och lägger påsen med Cox orangeäpplen vid sidan av kaffekoppen. Betraktar himlen i Helsingfors som just nu är en gråvit ridå. Hur gör man en gryning? Hur gör man? En ljusslinga längs golvet kanske? Nasdaq drar London med sig i fallet, börsen stänger på minus 5,0. Gordon Brown föreslår räddningspaket. Merkel kallas till krismöte. Bush talar med tomma ögon till tomma öron. Dow Jones fortsätter att falla. Figge hänger upp en lampa med grönt filter. Det vore fint med ett bladverk i Björlings trädgård. Ska det skifta i grönt? Hur gör man en sommarmorgon? Hur gör man? Figge tar ett äpple. Stockholmsbörsen rasar med - 8, Island rasar, Tokyo stängde på - 9,6. Sommaren är för grön. Himlen är för blå, Väggen till Björlings tvättstuga är för gul. Men framförallt. himlen är definitivt för blå. Bollywoodblå. Det måste upp en vit lampa bakom fonden. Island är borta. Anders Borg säjer att vi har välfyllda lador. Volvo tappar 100% i Europa , Scania tappar, londonbörsen nere på -5, Bush lyckas inte övertyga om åtgärdspaket, Nasdaq och Dow Jones faller fritt. Figge installerar ett vitt ljus och tar ett äpple. Nu syns det att fonden är rynkig. Det måste nog lättas upp med lite rött. Nej! Åhnej! Inte rött. Då faller ju hela tanken med att det ska vara stumfilm! Figge tittar tomt. Vill man verkligen ha en svart himmel? Ja! Okej, okej, men då måste man göra om allting. När kommer kulturministern? Klockan 13 prick. Sen bubbar vi om och har ett genomdrag. Men då blir det med blågrön himmel som vi måste försöka tänka bort. Går det att tänka bort en grönblå himmel? Går det inte att släcka ner 57:an. Eller 68:an? Eller båda? Figge tar ett äpple till. Vid genomdraget har Figge flyttat upp ljusbordet och himlen ligger gråvit och hotfull över Helsingfors. Vi har välfyllda lador.
vi är väl rustade, vi får låna ett tennisracket av trä på Bollhallen, tomatlådan patineras, vem fixar kartonger till napoleonbakelser, ska Ami ha pälsmössa i slutet, är inte mina ärmar för långa, ska en mittbena vara precis i mitten, låter det inte för mycket om mina klackar, ska Aint misbehavin ligga kvar och hur länge och var fimpar Björling? .London faller, Tokyo faller, Euronext faller och stockholmsbörsen stängde på -6.
Men himlen är kvar.
Och ikväll är det premiär på Guds Vessla.

lördag 4 oktober 2008

bokmässa

Förra helgen var jag på bokmässa i Götet för första gången i mitt liv. Jag har årlig erfarenhet av Trädgårdsmässan och Designmässan i Älvsjö och framförallt är jag ju barn av H55-mässan i Helsingborg då Lasse Lönndahl debuterade och Hillevi Rombin visade upp sej efter att ha blivit vald till Miss Universum. Min mamma i sin tur är barn av den Baltiska Mässan i Malmö l915 då mormor mötte morfar. En bokmässa i dessa tider, då 6000 gubbar i övre medelåldern håller på att leka bort världens tillgångar! Man måste ju bara dit.
Det började helt enastående. Hasse Alfredsson satt på en uteservering utanför Hotel Eggers och åt en stilla löjrom. Jag gick fram med bultande hjärta och bad - inte om hans autograf - men att få trycka hans hand. Han är min idol sen den tid då livet gick ut på att invänta Owe Thörnqvists senaste hit. Innan Owe fannsThory Bernhard och innan Thory fanns i stort sett bara Gustaf Torrestad och hans autograf har jag faktiskt. Med Hasse Alfredsson föll hela landet i skratt i sketchen i tågkupén - "Det var en liten gube som bodde i en lådda" . Efter det försvann ordet låda ur svenskan och ersattes av lådda. Jag ville tacka honom för detta och för alla andra skratt han gett mej under åren. Den goda barnslighetens fader tittade upp, förvånad, medan jag stammade fram min beundran. Tackade vänligt och förstrött och fortsatte med löjrommen. Jag gick iväg på moln, utan autograf men med värmen från den stores handslag kvar i handen. Bokmässan präglade hela stan. Recenscenter gick omkring på Avenyn, författare satt och fikade överallt, nästan alla stod i baren på Park Aveny och på själva mässan satt dom i vartenda hörn och blev djupintervjuade - poeter, deckarförfattare, romanförfattare, novellister, essäyister och Suzanne Broegger. Hon var klädd i stupsmala svarta skinnbrallor, svart skinnjacka, leopardstövlar och svart keps. Hon var snyggare än Hillevi Rombin och hon sa klokare saker. Utläggningen om ordet "tacksamhet" rev ner applåder. Hennes ljusa och respektfulla livssyn stod i bra kontrast till den svarta skinnstyrseln och hon skrev autografer efteråt. Hela mässan var vänlig och respektfull. Människor som skriver och läser böcker är helt enkelt värda att få ta över och besitta jorden, eller åtminstone Götet, en dag om året.