måndag 12 december 2011

Wiehe

Jag har blivit ombedd av närmsta vänskapskretsen att förklara min kärlek till Mikael Wiehe.
Det är mycket lätt. Redan l970, i en liten lya i Lund där golvet lutade och vi som satt på golvet fick hålla hårt i rödvinspavorna för att dom inte skulle välta, hörde jag en röst - ljus och intensiv - som genast alla lyssnade till. Han satt inklämd mot en spånplattebokhylla med en plaststrängad gitarr och sjöng en beatleslåt. Det är nåt underligt med röster. En del kan sjunga hur skolat och länge som helst utan att man hör nånting. Andra behöver bara öppna näbben så är man fast. Under studenttiden i Lund hörde jag många trubadurer, kanske alltför många. Det var unga män i skägg med fredåkerströmkomplex som aldrig ville sluta spela, kanske med drömmen att till slut lyckas överträffa originalet. Den här killen sjöng beatles men det hade inte spelat nån roll vad han sjöng. Han sjöng. Alla lyssnade.
Efter nåt år kom den första plattan ut och det blev samling på parketten i vårt kollektiv. Vi lyssnade till Hemmet, Burrhuve´t, Garanterat (individuell, springer hon omkring och tänker på sej själv..), Filosofen från Cuenca, Vävare Lasse, Måndåren och slutligen Fred - 12,43 minuter lång. Det här var ingen proggplatta för proggen fanns ännu inte. Det var Beatles fast på svenska med texter om kompisar utan kompass i det svenska välståndet. Sista låten - Fred - satte myror i huvudet i vårt kollektiv.
"Är det verkligen fred vi vill ha. till varje tänkbart pris?" sköt in en kil mellan mellan de pacifistiskt lagda och de mera våldsbenägna kamraterna. För hemfridens skull drog vi inte diskussionen för långt men frågan hängde kvar.
Förstamajfesten i Folkets Park i Lund var jag ansvarig för. Studentaftonutskottet hade bestämt att årets första maj skulle bli en folkfest.
Artister var övertalade att ställa upp gratis. Trots att många knorrade var det till slut ändå alltför många artister backstage. Men stämningen var hög tack vare den milda rök som spred sej över parken och som ordningspolisen ännu inte hade lärt sej att identifiera. Först kom några artister som jag nu inte kommer ihåg, sen Thomas Wiehe, skitbra, var blev det av honom?
Därefter Hoola Bandola och backstage satt Peps Perssons och väntade med stigande goda humör. "Vi är tre kvart försenade i programmet, är det ok?" Visst. Peps nickade vänligt. En timme senare - "vi är en och en halv timme back - ok?" Visst. Peps nickade ännu vänligare.
Därute satt nu publiken över hela dansgolvet. Majsolen skickade in en ljummen strimma över röken. Barnen låg i sina pappors knä. Folk höll om varandra. Det var love och lyssning. Sista numret var Fred. Det är möjligt att den blev dubbelt så lång som på skivan, tiden flöt ut i majsolen, folk gungade, grät lite, ställde sej upp, vaggade med tändare, nån fick riktig feeling och började klä av sej. Jag såg honom dansa omkring - naken och glad - och tänkte att här tar nog festen slut. Ordningspolisen hade vaknat och fått korn på honom, grep honom i båda armarna och tänkte dra honom därifrån. Då ropade Mikael Wiehe från scenen: Om ni inte släpper honom kommer jag också att ta av mej kläderna! Och inte bara jag utan hela bandet - hela publiken!! Publiken var på, en del började knäppa upp.
Peps Persson var nästa artist, jag såg framför mej en folkfest som skulle gå till historien
Men polisen släppte sitt grepp och retirerade, killen klädde på sej och festen fortsatte.
I lördags, 40 år senare, gjorde Laleh sin version av Fred i programmet "Så mycket bättre"
Minnet kom tillbaka, och jag måste sätta på Hoola Bandolas skivan och lyssna igen. Jag hör en ung, ljus röst som redan då ställer en fråga som idag borde göra vissa utrikesministrar sömnlösa.
Afganistan, Irak, Egypten, Syrien, LIbyen...
Hur ska det gå?
Vem i hela världen kan man lita på?
Jo, en sångare som genom decennierna sjungit allt klarare och allt vackrare om väsentligheterna. Mikael Wiehe.



.

onsdag 7 december 2011

Inside job

Det var svårt att sova i natt, efter att ha sett Dox - Inside job om vad och vem som skapade finanskrisen i USA.
Fram tonade bilden av en grupp män i övre medelåldern som spelat med hela världen som insats. Dom mäter sig med varann, får kickar av att ta risker och går ständigt fria med sjudubblad förmögenhet som dom satsar på nytt. A-personlighet kallas dom och deras risktagande stimulerar samma njutningscentra i hjärnan som ett intag av heroin,
vilket kan förklara att dom skiter totalt i konskvenserna, för sina närmaste, för sina anställda, för samhället i övrigt.
I levnadssättet ingår köp av prostituerade, vanligt knark och ett omåttligt liv i sus och dus, vilket kanske kan vara enda sättet att så småningom sätta dit dom. Dom kallas finansvärldens ingenjörer men som en röst sa "en riktig ingenjör bygger broar". Vad dom här killarna bygger är oklart men det inget man kan gå eller stå på.
I sena Rapport kommer sen upgifter om att tre direktörer från Carema tjänat 120 miljoner på att driva vård.
Den ene dirren menar att det var förenat med stor risk och att det därför var ett lyckligt utfall för hans del.
Vad är det som dessa A-typer riskerar?
Dom flesta som var med och byggde upp finansbubblan under Reagan, Clinton och Bush återfinns nu som Obamas närmaste ekonomiska rådgivare. Dom har köpt hela Harvard och dom blivande nationalekonomiska gurus som ska utexamineras därifrån
Dom har inte åtalats, dom har inte fått betala, tvärtom - dom har blivit rikare och gett sej själv ännu bättre förutsättningar.
Det är svårt att somna.
Snart kommer skatteverkets besked om slutlig restskatt.
Det kommer alltid i perfekt timing till julhandeln.
Jag tycker inte att det sexigt att betala skatt men jag gör det ändå.
Det känns som om det är det enda sättet att bevara sin mänsklighet i denna ynkliga tid.

torsdag 13 oktober 2011

Drevet

Knappt är en partiledardebatt i Agenda över förrän två expertkommentatorer är på plats för att analysera vad som sagts. Det som analyseras är yttre ting som hur den eller den klarade sej plus hur själva debatten gick, nu när två partiledare inte ville ställa upp.
Ingen analys utan en recension alltså. Som regissör och dramatiker skulle jag bli helt förtvivlad om premiärpubliken mötte två expertkommentatorer uppe i foajén som pepprade dom fulla med åsikter innan dom fått ytterkläderna på sej.
Men mediernas bevakning av politiken är inte längre en bevakning i syfte att få folk att intressera sej för politik. Medierna väljer pjäs, huvudaktörer, spelplats och regisserar sen föreställningen enligt gammal dramaturgimodell - konflikt, upptrappning - där den gode visar sej vara den onde och tvärtom , klimax, tragisk ironi (då hjälten inte inser att allt är förlorat, typ kungen utanför jaktstugan), vändpunkt och fall. Syftet är förstås att höja upplagan. Folk vill ha spänning och dramatik och politik kan ju vara tråkigt. Grejen är att själva drevet, när det upprepas enligt samma mönster, kan bli alltför mekaniskt. Hollywoodfilmen fick en sån utveckling. Kravet på final-cut ledde till en mängd sockersöta slut som fick publiken att tröttna och längta efter independent film istället. Dokusåporna i TV lockar visserligen tittare, men antagligen i brist på annat. Fotbollsmatchen mot Holland berör mer, med sin äkta dramaturgi, dvs. den som sätter fotbollen i fokus och skiter i Zlatan.
Drevet mot Juholt löper på. I DN är rubrikerna idag, på den sjunde dagen.: ":Kravet: Avgå frivilligt", "Juholts ord utan kraft", "Affärerna dränker varandra", Konflikter och kaos i partiet" , "Socialdemokrater vittnar om inre strider" Vi tittar nu om det är frågan om brott", "Hur de än gör är inget av valen bra" osv. Sen, på sid 10, en knapp halvsida om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, där rubriken handlar om hur Annie Lööf kommenterat Juholtdrevet.
Mitt förtroende för media är inte speciellt stort. När vi som ung. fri teatergrupp kom till Södertälje blev vi under flera år utsatta för drev med löpsedlar svarta och stora som om det gällde krig. Det kunde röra sej om att vi inte repeterade på gästspelsscenen enligt schema utan var ute och pratade med dagisbarn istället. På löpsedeln gapade ett foto på en tom scen och därunder "såhär mycket kostar det teljeborna!" Det gick så långt att vår producent en natt drömde om en löpsedel där det stod "Oktobermedlem gick mot röd gubbe!"
Maria Wetterstrand berättade i sitt sommarprogram hur hon blivit paranoid efter att media jagat runt henne, hennes vänner, hennes släktingar, hennes grannar i syfte att rota fram nåt litet felaktigt kvitto för att få henne fälld. Dom hittade inget men fortsatte ändå. Till slut tyckte hon att det var svårt att gå ut. Varför skulle hon jagas? För att hon var en engagerad politiker som ville göra världen lite bättre?
Jag vill inte att min morrontidning - min vän vid frukostbordet - ska utöva sin mediamakt till att driva politik med teatrala medel. Teatern står i sanningens tjänst. Det borde min morrontidning också göra. Bevaka politiken, driv inte ut den i ödemarken.

måndag 10 oktober 2011

Kanadagäss

Ute på fjärden flyter kanadagässen omkring och peppar varandra inför den stora resan. Dom cirklar runt som i ett startfält, värmer upp, provflyger en formation, landar, utvärderar, gör om. Det är ett intrikat lagarbete, så mycket kan jag förstå från min utkik på torra land. Två gäss börjar bråka, genast ingriper dom andra tjugo och lugnar ner. Man har inte tid med tjafs. Nu gäller det att få ner hela gänget till andra breddgrader och helst ska alla vara vid liv när man kommer fram.
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.
Sen kommer vintern.
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.

onsdag 5 oktober 2011

Driving Miles

En resa är över, en premiär har ägt rum. Som alltid vemodigt och tomt, ungefär som chauffören Sven Åke måste känt sej när han öppnade dörren till sin Cadillac och såg den lille, store trumpetaren gå till planet och försvinna ut till nya platser. Det lilla samhället Molde i Norge har skapat en av världens viktigaste jazzfestivaler och vecka 29 varje år blir platsen en brännpunkt för alla som drabbats av jazz. Sven Åke kör världsstjärnorna från flygplan till hotell.
Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".
Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.
I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.
"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.
"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.
Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.

tisdag 6 september 2011

Driving Miles

En tv-kväll utan några vidare program leder till att jag hamnar i en repris av Minnenas television. Det handlar om dragspel.
Enradiga, tvåradiga, femradiga. En leende man spelar jazz på dragspel och tror att elgitarren bara är en kort parentes i musikhistorien. Därefter upptar gamle musikexperten Sten Broman hela rutan och pepprar dragspelet som instrument sönder och samman med elakheter. Det är fula toner, det är förfärrliga låtar, det är så erbarmligt lågt det som kommer ut ur ett dragspel att det inte går att kalla för musik. Jag sneglar på mitt femradiga italienska dragspel som står i hörnet.
I tio år gick jag i dragspelsskola och lärde mej spela både det ena och det andra. Min erfarenhet är att nästan alla människor blir glada när dom ser ett dragspel. Dom har också förslag på vilka låtar dom vill höra, Drömmen om Elin för det mesta. Livet i Finnskogarna, Avestaforsens brus, Backsjöbottingen, Månsken över Ångermanälven - musik som alltid möts av kärlek.
Jag antar att det var det som retade Sten Broman. Själv har jag svårt för klarinett. Ljudet låter mycket nära det som hörs när man skrapar med en nagel på en griffeltavla. En alltför ambitiös jazzsaxofonist kan också låta för jävlig om han kör fast i skalövningar. Ett dragspel däremot låter alltid varmt och sinnligt, ibland t.o.m erotiskt om Astor Piazzola drar i bälgen.
Min musiklärarinna sa att om man ville ha högsta betyg måste man kunna spela ett instrument. Jag sa att jag kunde ta med mitt dragspel. Hon svarade att det inte var något instrument, för det hade hon hört av Sten Broman.
Jag tycker att det är rättvist att Sten Broman gått till historien som en trumpen musikhatare istället för den musikälskare som han nog själv ville.
Man har inte rätt att hata musik. Det är egentligen lika dumt som att hata moln eller luft eller stjärnor.
Musikläraren har ändå blivit kvar i mitt minne av en helt annan anledning. Efter en lektion frågade hon om det var nån som ville stanna kvar och lyssna på en ny skiva som hon hade köpt. Hon hade inte kunnat lyssna hemma eftersom hennes grammofon var sönder men den riktiga anledningen var att hon inte ville lyssna ensam.
Vi var tre stycken som stannade kvar. Hon tog fram grammofonen ur ett skåp, tog upp LP-skivan ur sin väska, drog försiktigt
ut den ur sitt fodral och satte på. Hon satt vid katedern, vi satt i våra bänkar.
Vi hörde "Sketches of Spain" med Miles Davis.
Det klapprande ljudet av kastanjetter, en glödande ton ur en trumpet som for genom våra hjärtan där i klassrummet.
Jag släppte in musiken i min själ och lät mitt fortsatta liv vägledas av den tonen.
Den 2 oktober berättar en skrothandlare från Molde om exakt samma upplevelse.
Driving Miles heter pjäsen.
Kom!

söndag 19 juni 2011

Jag har varit på Parkteaterns frigruppsfestval i Galärparken på Djurgården och är glad, stolt, rörd och stärkt.
Dom fria grupperna är fortfarande fria, både i tanke och i tro.
Det handlar om Livet och Döden som i Brunnsgatan 4:as underbart poetiska gestaltning av Allan Edwalls visor och Kristina Lugns poesi, om bultande, förbjuden kärlek som i Fria teaterns gripande Kamratstödjaren eller vår Iamjustagirl, om Sveriges usla moral när det gäller vapenexport (Orionteatern) - det handlar om att människovärdet inte kan reduceras till kronor och ören och att den viktigaste tillväxten måste ske inuti varje människa, som i Stina Oscarsons vackra och vassa slutord i manifestdebatten.
Jag förstår att kulturstrategerna i Stockholms kulturnämnd är rädda för det här. En teater som vågar tala om livets mening
är ett hot mot det meningslösa jagandet på publiksiffror som alliansens kulturpolitik just nu går ut på.
När jag lämnar festivalområdet sitter publiken fortfarande kvar, åttahundra personer i skiftande åldrar har suttit där på gräsmattan i över åtta timmar.
Ingen kulturpolitiker syntes och mediaintresset var nån annanstans.
Men vi som var där vet att den fria gruppteatern finns, lever och är omistligare än nånsin.

torsdag 7 april 2011

Konsten att säja u

Man går längs Järnagatan i Södertälje och ser hur alla butiker öppnas och slås igen med vindens hastighet, läser löpsedlarnas bild av vår kommun som ett vilda western i fritt fall. Man anar fiffel i varje nyöppnad restaurang, tycker sej se sopranos överallt. Det är mord, det är bränder, det skottlossning på ljusan dag. För mej som är kroniskt positivt inställd till integration och mångfald är detta en hård tid. Jag vill inte försvara kriminalitet, varken i Ronna eller på Vattenfall. Jag vill att våra politiker ska vilja oss väl, att företagsledare ska hålla sin girighet under kontroll, att våra invandrare ska känna sej välkomna och att dom ska värdesätta vår öppna famn. Jag vill att alla ska skärpa sej och ta sej i kragen och njuta av den korta tid vi har på vår jord utan att ha ihjäl eller lura skjortan av den som går bredvid.. Full av frustration går jag in på ett café och tar en kopp. efter ett tag märker jag att jag numera knappt ens noterar att här sitter vi, från säkert fyra olika kulturer, i olika åldrar, och tar en paus tillsammans.
Det småpratas om ditt och datt kring borden. En väninna går förboi, slår sej ner och vill att jag ska skriva om en grej hon upplevde på pendeltåget. En man från Irak satt bredvid en man från Libanon. Den ene försökte lära den andre att säja "u..".
Nej inte "y.." Inte "öu.." utan "u": Till slut lät det bra. "Nu du säjer "u" till den och till den och till den, till alla. Sen får du jobb!
Integration betyder helhet och då borde integrationsarbete betyda strävan efter helhet. Jag ser det som ett vävande av trådar mellan människor av olika sorter, vid olika tidpunkter, av olika skäl. En man lär en annan att säja u. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, men det är stort nog.

söndag 20 mars 2011

Elises salong

I skuggan av stora tragedier i Japan och Libyen försöker vi samla oss till att planera Elises salong, en tillställning som jag alltid ser fram mot med stor glädje. Ljusen brinner, blå blommor lyser på den nystrukna duken, block och pennor ligger framme.
Men tankarna far omkring som vilsna flugor. Hur ska det gå med allt? Varenda fråga verkar för stor för våra vita A4 som ligger tomma på bordet och väntar. Det blir inte bättre av att vi tittat på Skavlan kvällen innan och sett ännu en av våra internationellt kända operastjärnor mer eller mindre ursäkta det hon håller på med.. Detsamma hände med Malena Ernman för några veckor sen. Dom har offrat hela sitt vuxna liv åt operakonsten men vågar inte stå för det. Medan en förbundskapten i skavlanstolen tar fotbollen på största allvar så jamsar en storsångerska bort sitt livsverk av rädsla för att stöta bort melodifestivalspubliken.
På stadsteatern rusar narren i Trettondagsafton runt med håven bland publiken och i uppsättningen av Hair är publikmagneten en naken trumpetare. Publiksiffror är det enda om räknas i alliansens kulturpolitiska agenda men ingen skådespelare eller konstnär kan springa efter den moroten utan att förlora. Den enda drivkraften för en konstnär är att hålla sig tätt intill den flämtade låga som brunnit sen människans tillblivelse och enda sättet att hålla lågan vid liv är att tro på den.
Om inte vi tar kulturen på allvar så kommer ingen annan heller att göra det.
Det känns som om hela tillvaron just nu är en parentes där det bortre tecknet inte syns, än mindre det som ska komma efter. Hur länge ska vi vänta på en hållbar miljöteknik som inte förstör jorden? Hur länge ska en galning kunna klamra sig kvar vid makten ?
Flugorna surrar och våra A4-ark som lyser fortfarande vita och tomma på bordet.
Nej, vi kan inte rädda världen med musik. Nej, det går väl inte.
Men det är ju ändå just det vi tror innerst inne.
Det kommer att bli en bra salong.

lördag 5 februari 2011

Det var längesen jag skrattade åt något på tv. Jag minns förra gången det var för två år sen. Hanna Hellquist satt hos Skavlan och lyssnade på nyutnämnde förbundskaptenen Hamrén. Hans utläggning gällde en bollstrategi mot Danmark och var lika djuplodande obegriplig för en utomstående som när en skådespelare börjar prata scennärvaro. Hanna satt med rynkade ögonbryn och lyssnade och när Hamrén till slut sa att då får Lindgren bollen och ska passa genom kedjan men den är inte där och när Leffe sen bryter igenom försvaret så är Lund helt ensam och hela offensiven spricker på att mittbacken är inte i mitten utan vid sidan om och då passar Leffe bakåt!!.. säjer Hanna blixtsnabbt: Ja, det har jag också undrat, varför gjorde ni så?
Jag hörde nån skratta högt i rummet och det var jag .Jag skrattade i flera dar.
I veckan hände det igen. En man vid namn Pilkington är utsänd av två polare (bla Ricky Gervais) för att beskåda världens sju underverk.
Nu var han i öknen och skulle rida kamel tillsammans med en äkta beduin. Dom guppade iväg på något som skulle bli en 48 timmarsresa men redan efter åtta timmar började kamelerna lägga sej ner. Dom ville inte gå längre. Man fick tillkalla två pickuper och lasta upp kamelerna på flaken. När kamelerna åkte iväg mot solnedgången körde man ledmotivet ut Lawrence of Arabia.
Jag trodde att jag skulle dö, jag skrattade så att jag ramlade ur soffan
Humor i tv är annars ett mycket svårt kapitel. det hjälper inte hur många komiker man stoppar in i rutan, det blir inte roligt ändå om inte producenten har humor. Skämt är inte detsamma som komik och komik är inte detsamma som spiritualitet.
Det sista är så sällsynt så när det nån gång blänker till i tvrutan så är det ofta av misstag.
Som en överrumplande replik i ett annars intill döden planerat soffprogram.
Eller ett udda program från BBC på sämsta sändningstid.
Repris idag 16.05

¨¨¨¨¨

måndag 10 januari 2011

hasse alfredson

Det är ett nytt år.
Man kan titta ut över snövidderna och reflektera över det liv som hittills varit. Tre ljus har lyst min väg. Jag föddes på en söndag och det lär vara bra. Det hade just blivit fred, folkhemmet var under uppbyggnad och framtiden var ljus. Något årtionde senare fick vi tv och en kväll satt Hasse Alfredson i rutan tillsammans med Martin Ljung i pyjamas och skulle dela sovkupé på tåget. Efter den kvällen sa man "gube" och "lådda" och "kuppe" och sen skrattade man hysteriskt tillsammans med resten av Sveriges befolkning.
Stora delar av mitt liv har jag levt med Hasse Alfredson i fickan, han har varit min lekkamrat och kompis. Hans blommiga falukorvar och äckliga grådor och präster som tycker att livet är som en påse och som hoppas att barnen ändå får ett glas öl.
Hans humor letar sig in i vardagens allra innersta hjärtevrår och gör livet bättre. Det går änglar över dom inpyrda fälten på Österlen och den harmynte, misshandlade förståndshandikappade får sin upprättelse på torget i Tomelilla i form av en smal kokt med senap.
Hasse Alfredson har aldrig byggt några stora monument över sin gärning - det ligger ett litet ägg på en sten i Tomelilla som minne av filmen Ägget är löst. Det är i folks hjärtan han har sin rätta plats och jag kan såhär på det nya året vara så innerligt tacksam att jag fick växa upp tillsammans med honom, Tage, Povel och dom andra genierna.
Om man ska tala om kulturrarv så är det - en humor så djupt rotad i det mänskliga och med en vrede mot den inskränkta ondskan - så uppfordrande att änglarna sluter upp vid din sida.