tisdag 28 februari 2012

Teaterhat

En kulturskribent inledde sin anställning på DN med att påstå att hon hatar teater. Nån dag därpå intervjuades skådespelaren Tomas von Brömssen  som sa att han aldrig har tyckt om teater. Plussa detta med Benkes irritation över experimentteater på Värmdö och vi har en liten trend på gång – en teaterhatstrend.
Är den ny? Knappast. Teater har haft pestflagga i århundraden.
Shakespeares Globe brändes ner och byggdes upp och brändes ner igen. Regissörer och skådespelare har drivits i landsflykt alternativt slängts i fängelse alternativt bränts på bål alternativt skjutits i bakhåll.
I min egen familj lovade min pappa att aldrig mer sätta sin fot på en teater i hela sitt liv efter att sett en uppsättning av Ingmar Bergman på Helsingborgs stadsteater. Anledningen är höljd i dunkel och ännu märkligare är det att min mor efter att ha sett samma pjäs anmälde sej som teaterombud och därefter såg vartenda genrep i över trettio år.
Jag valde min mors väg, den verkade mer spännande.
När min klass smet ut i pausen och åkte färja till Helsingör satt jag kvar på tredje raden och såg en fyra timmar lång föreställning - Brand av Ibsen - utan att fatta ett ord. Som barn var mitt behov av parallella verkligheter gränslöst. Jag hade inga syskon. Det fanns ingen TV och i radion var Tolvslaget och Dagens Dikt höjdpunkten. Böcker, konserter, teater och filmer bjöd på flykt från en grå måndag in i äventyren. På teatern kunde berg sjunka och djup stå upp. En liten ful groda till skådis kunde bli en vacker Julia, Max von Sydow kunde spela både svärson och far till sej själv i samma pjäs, Nils Poppe kunde få tiden att stanna i ett skratt, solen gick upp och ner över människor som levde, älskade och dog på andra sidan ridån. När det var slut kom dom ut genom glipan den röda sammeten och tackade för applåderna som om inget hänt. Sen tog även dom färjan till Helsingör, vilket är den vanligaste verklighetsflykten i Helsingborg.
Jag älskade teaterns värld eftersom den var ett rum med färger, klanger, låtsasdörrar och himlar som öppnade fantasin.. Vad som hände i den världen var jag med om att skapa.
Därför blir jag misstänksam mot teaterhatarna.
Dom refererar till en teater där ”skådespelarna  står och orerar”  eller experimenterar för sin egen skull. Dom har sett en uppvisningsteater som inte bjuder in till medskapande och som inte anstränger sig för att göra sej angelägen för publiken. Det är inte den teater jag älskar och lever för. Den teatern är till för publiken – inte tvärtom.
Jag såg en uppsättning av Kung Lear på Dramaten i regi av Bergman och jag förstod min pappa till fullo. Halva ensemblen stod och föreställde pelare och i mitten gick Jarl Kulle omkring och skrek för döva öron.
I julas såg jag nåt helt annat, just Tomas von Brömssen i Påklädaren på Göteborgs Stadsteater. Han var som trollsländan som skapar sin egen luft, han gick runt på stora scenen och byggde upp en tillvaro av vemod, humor och värme och en fullsatt salong följde hans minsta rörelse. Han var påklädaren som levde för teater och fick alla att dela den kärleken.
Jag är ledsen att många inte ger sej den möjligheten till upplevelse.
Ibland går jag med min gode vän Mankan Nilsson på gågatan i Södertälje. Det kan ta en halvtimme från Kringlan till Luna.
Alla som stannar och ropar ”nu börjar det likna nåt!” eller ”tre poäng i morron!” eller ”dom måste gå rakare på mål!” eller ” svår hemmamatch på söndag – men vi grejar det!!” plus längre resonemang om vissa spelare som borde bytas ut eller nyförvärv som borde göras. Det är ett engagemang och en iver och en glöd.
Jag kommer inte in i hockeyn. Den världen är inte min och jag hatar den inte för det.
Men bland skulle jag önska att dom kom till teatern och såg att Mankan också är en skådespelare och jag tror att dom skulle tycka om det.