Är man kvinna i Iran och dessutom skrattlysten åker man på en smäll. Det är bara männen som får skratta där, berättar komikern Zinat Pirzadeh. Åt vad, undrar man. Det verkar inte finnas så mycket att glädjas åt i ett land där hälften av befolkningen går omkring i blåa svepningar där man inte ser vare sej kropp eller ansikte på dem. Hon flyr till Sverige och får skratta igen men hamnar i en relation med en känd svensk popsångare och får återigen ta en del smällar,enligt löpsedlarna. Efter en glad intervju ska hon fotograferas av DN-fotografen och får då en smäll igen! av en berusad man som slår henne på foten med en flaska.
Kombinationen kvinna och skratt är tydligen en provokation även i vårt land, där ståupkomiken står som spön i backen och humorprogrammen rinner ut över tv-sofforna. I en sån soffa blev Sigrid Combuchen nyligen utfrågad om hur hon, kvinna, akademiker,medelålder - kan skriva såna sexscener som i hennes augustprisbok Spill (sid 330 ff). Hon svarar med ett skratt att det var bara att skriva. Jag vet inte vad Vargas Llosa hade svarat på en sån fråga men han hade nog inte skrattat.
Barmet föds med ett skrik. Sen går de oroliga föräldrarna i en månad och väntar på det första riktiga livstecknet.
Skrattet. Barnet ser dom. Förlåter dom. Vill vara med dom. Älska dom även om dom gör bort sej.
Det är skrattets källa.
Ett livstecken.
Katten spinner, fågeln sjunger, hunden viftar på svansen.
Allt är en bekräftelse på att livet trots allt är underbart.
Men det tycks som om vi människor inte klarar av vår egen mänsklighet. Krig, våld, terror, förtryck - alla omänskliga uttryck tycks leva ett mycket säkrare liv.
En regim som förbjuder kvinnorna att skratta - och samtidigt har burkatvång - det är väldigt svårt att hålla sej för skra..



.

Det gäller att ha ett riktigt jobb. Annars är man inte med på tåget, då får man sitta i Flen i sju timmar och frysa medan dom med riktiga jobb försöker lura ut hur man ska få fram ett ersättningståg.
Vad är ett riktigt jobb? Varför talar ingen om att vi måste ha bra jobb. Jobb som är bra för människor, bra för landet, bra för klotet. Ett bra jobb som gör att den människan som får ta del av det blir starkare, gladare, lyckligare, friskare, modigare, godare.
För att ställa det på sin spets skulle ett hemtjänstjobb som gör att min mamma får två droppar i sina ögon och ser litet bättre den dan vara ett bra jobb, medan ett vd- jobb som gör att jag måste kränga fler kärnkraftverk till östeuropa kanske i vissas ögon är ett riktigt jobb, men är det ett bra jobb? Ska man bli glad om ens ende son åker till Afganistan? för att han i alla fall inte är arbetslös längre? Om man är yrkesfiskare, hur tänker man då? Fisken är snart slut men jag fortsätter fiska tills i alla fall fisken dör ut.
Om man frågar sig vad tillväxten egentligen ska ha för innehåll och mål för mänskligheten så skulle en hel del riktiga jobb visa sig vara totalt kontraproduktiva. För målsättningen måste väl ändå vara att vi som människor ska kunna fortsätta att leva på det här klotet. Om man ur den aspekten började prata om dom viktiga jobben istället för dom "riktiga" så skulle det betyda mycket för livet här på jorden.

Bjuv

Efter valet har jag hört flera förslag om att Skåne borde återlämnas till Danmark. Enligt kartan över röstsympatisörer bor dom flesta sd-anhängarna där och det inget som förvånar en skåning. I Tomelilla och Sjöbo ha nynazismen legat och pyrt mellan betorna sen före andra världskriget. Klippan är en välkänd hemort, liksom Vellinge. Längs golfbanorna runt Skanör, Falsterbo, Glumslöv, Båstad kan man också finna dom.. Det är inte ett folk i s.k. utanförskap och utan jobb som bor där. Det är folk som vill hålla Skåne rent. Från dansken, tysken, tattaren, zigenaren, negern, nollåttan, blatten och alla andra som har det tvivelaktiga förflutna att dom inte är skåningar. Det enda utanförskapet dessa människor har upplevt är att dom i hela sitt liv levt i ett innanförskap - ett slags reservat av likasinnade där man inte behöver ta in världen utanför. En gång släppte jag av en färgad liftare i Sjöbo och när jag såg honom gå in mot torget bad jag en stilla bön att ingen skulle göra honom illa. Idag vet jag inte om man hade vågat släppa av honom där, jag tror inte ens att han hade velat lifta dit.
Flest sd-are har Bjuv.
Jag tänker på Bjuvsen. Han var rödhårig, fräkning, vänlig och alltid lite tröttare än alla andra. Det berodde på att han fick ta bussen hemifrån redan klockan sex för att komma till H1A, som vår klass hette på realskolan. Han var flitig och duktig och fick bra betyg. När andra gick ut och tjuvrökte på frukostrasten satt han kvar och läste. Jag fick för mej att hans största dröm var att ta sej från Bjuv, in till stan och hamna på ett ställe där det inte luktade gödsel. Undrar hur det gick för Bjuvsen.
Nej, han lyckades nog ta sej ut ur den håla som är Bjuv och ut till det dagens samhälle som är Sverige.

valdagen

Innan jag somnade la jag röstkortet på bordet. Det har varit så mycket val hela hösten att jag var rädd att jag skulle tro att jag redan hade röstat. I morse blev det bekräftat i min morrontidning - valet var redan över.En tung sosse och poet analyserade Monas nedgång och fall och hade redan inlett sin sorgeprocess över socialdemokratins förvittring. Det var som när jag var journalist på en tidning i Helsingborg och kung Frederik av Danmark fick sin död förkunnad i ett stort uppslag med sorgkantade bilder en vecka för tidigt, tills en vaken typograf slet ut sidorna i sista stund.
Varför ska man gå och rösta när allting redan är klart? Dom blå staplarna har sakta växt från dag till dag och det har blivit allt svårare att förstå att det där bara är gissningar om hur vi väljare tänker rösta, inte en bild av hur det faktisk är.
Om nån opinionsmätning skulle försöka registrera hur mina tankar gått den senaste tiden hade det blivit en förvirrad dans över höstens daggiga gräsmattor, likt trollsländan som inte kan bestämma sej för vilket grässtrå som ska bli hennes sista fäste i tillvaron. Varför inte helt enkelt rösta bort dom partier man inte vill ha och låta dom som blir kvar få samsas om hur dom ska styra.
Precis som i Robinson eller brännboll eller andra utslagstävlingar.
Ingen vill ha med Maud men alla vill vara med Maria.
Eller också får man ta sitt röstkort och sakta vandra bort till vallokalen och vara glad att man i alla fall lever i en demokrati.
Man får försöka glädjas åt att man lever i ett fritt land och inte behöver bli stenad till döds på vägen dit.
Man får försöka intala sej att vägen dit är en handling i sej och att det trots allt spelar en roll vad jag tycker.
Även om det i morron skulle visa sej att man hade fel.

Mona

På kafferasten cirklar diskussionerna. Är Mona värdelös eller är hon bara utsatt för häxjakt? Varför får inte Fredrik utstå spott och spe för sin trista arrogans, och är inte Maud ett bakslag för feminismen och synd på Gudrun som eldade upp sina chanser och tillbaks till Mona, vad vill hon, vem är hon och framför allt varför?
Ett större sällskap lämnar restaurangen bredvid teatern och vi står och ser på dom. Dom stannar upp och vet inte vilken väg dom ska ta. Nån pekar in mot Slussgränd medan nån annan pekar upp mot Olof Palmes plats. Dit går vi. Nej dit.
I mitten ser vi Mona. Bakom henne två livvakter med hökblickar åt alla håll.
Vi står tysta på trappan utanför entrén, plötsligt är vi i händelsernas centrum. Kanske är det vi som ska peka ut rätta vägen åt dom, kanske är detta vårt historiska tillfälle.
Tystnaden är ödesmättad. Nu tar dom snart ett beslut. Nu gäller det att handla snabbt.
-Mona! säjer Dennis. Han river fram sin mobil. Livvakterna stelnar.
-Kan jag få ta ett kort på mej och dej?
Mona ler. "Jamen, självklart" säjer hon och dom lägger armen om varandra och Dennis säjer att han vill att hon ska bli hans nya statsminister och hon säjer att det vill hon också.
Jag fumlar med mobilen och lämnar över till Jonas som tar en mycket bild på ett ögonblick i valrörelsen.
Sen går gruppen upp i Slussgränd, ja, det var väl den vägen vi också tyckte att dom skulle gå.
Vi sa till och med "Lycka Till" om jag minns rätt.

Jag är på besök i min hemstad Helsingborg. För varje gång är det än mer som ett besök. Pappas födelsehus ligger kvar vid en spårväg som inte längre finns och min mammas födelsehus som låg vid det gamla kappridningsfältet är det enda gamla huset vid ett dystert landskap av lågprisaffärer som ligger fult utplacerade på mina gamla jaktmarker. Där cyklade jag till skolan med andan i halsen, där hängde jag i knävecken i ett träd, ramlade ner och stukade armen, tog mitt första tjuvbloss på ett torrt grässtrå, vallade grannens hund som rymde, tittade på fula gubbar som spelade kort, såg mina första zigenare. Fältet var farligt, förbjudet, underbart. Igår köpte vi en ny tvättmaskin till min mamma där. Mitt eget födelsehus ligger på en gata som i mitt minne var prydlig och välskött. Idag växer ogräset högt på dom breda trottoarerna. Huset är i och för sej på väg mot en ny framtid, skinande vita fasader, jättealtan och stensättningar i trädgården. Jag vill inte säja att det var bättre förr men det var det.
Då låg huset i en trädgård med stora fruktträd där jag byggde kojor, bärbuskar, damm med näckrosor och guldfiskar, växthus med tomater, gurkor, meloner och vindruvor. På kvällarna lekte vi Påven Bannlyser och Pjätt och Tåget är tio minuter försenat - en lek som borde vara ständigt aktuell - och Kurragömma mellan krusbärsbuskarna. Man behövde aldrig vara hungrig i en sådan trädgård, aldrig ha tråkigt. Nu är trädgården på väg att bli ett av dom där stenrikena som är så poppis. Olika fyrkantiga stenar i olika grå nyanser med en och annan grästuva som spretar upp som dekoration. Det ska vara lättskött. Men det är tråkigt.
Jag är i alla fall glad att mitt gamla hus har fått en fin fasad. Fasader är viktiga i min gamla hemstad. Dom ska helst vara vita eller kanske rentav svarta med gigantiska fönster, inte i brunt ramlösategel som förr.
Om man vill undersöka om det finns nån sanning i det rödgröna mantrat att klyftorna mellan rika och fattiga växer, kan man besöka min gamla hemstad. Förr gick det att avläsa vilken samhällsklass man tillhörde i dom olika stadsdelarna. Ju rikare, ju
längre norrut. Men något riktigt fattigt område fanns inte, inte heller några riktigt dåliga kvarter. Ett och annat hus var uselt men det revs kvickt. I mitt minne var det inte så stor skillnad mellan hus som låg nära vattnet och dom som låg längre upp på
landbacken. Det fanns en stadsträdgårdsmästare som utjämnade skillnader genom att åstadkomma fantastiska parker och
oaser överallt i stan.
I dag har dom mycket, mycket rika lagt beslag på hela den två mil långa strandremsan. Där tävlar arkitekturen och designen med varann, ofta i tomma hus eftersom ägarna sommartid är nån annanstans. Dom flesta kör därför stensatt. I fiskeläget Råå
hade jag klasskompisar vars föräldrar hade med sjön att göra. Dom var vanliga människor precis som vi andra,men utan anlag för sjösjuka. Idag vallar sommargästerna sina hundar längs stranden och hälsar på varann i ansträngt avspänd ton, som om
dom inte drömt om nåt annat i sina våta drömmar än ett liv ombord på en fiskebåt i kraftig sjö. Nej, jag vill vara en sån som
gnäller om det var bättre förr. Men det var det. Två kvarter från min mammas HSB -hus har Bandidos fått en lokal! Kiosken där
mamma kunde gå och köpa en kvällstidning när hon kunde gå är nu igenbommad, nerklottrad och helt igenväxt av ogräs. I ett
vanligt kvarter, där hederliga människor bor i sina dyrt betalda små bostadsrätter!
Området som kallades Söder och var ett typiskt sosseområde där ett pittoreskt Folkets Hus låg ser idag ut som i Harlem. Överallt, mitt i stan - bortglömda, förslummade, igenvuxna stadsdelar för människor som ändå betalar skatt. Medan stränderna bebyggs och bebos av människor som kanske inte gör det. Nej - så var det inte förr.
När jag kommer hem tittar jag ut över dom nyklippta gräsmattor och häckarna. Överallt små barn men ingen leker längre kurragömma eller bygger kojor i träden Dom studsar upp och ner, upp och ner, upp och ner - på sina studsmattor. Timme ut och timme in. Sommaren lång.
Visst fan var det bättre förr!

män med maskiner

Det handlar om en alldeles speciell maskin. En otrolig uppfinning, avsedd att hjälpa människor i nöd.
Trappklättrarmaskinen. Min vän och arbetskamrat har hamnat i en knivig situation denna vinter. En isigt trappsteg blev hans fall och främre lårmuskeln gick av. Det blev operation och gips och rehabilitering och det låter ju ändå ganska överkomligt.
Men addera då att han har haft en stroke, vilket gör det andra benet svagt och en arm som inte är till någon större hjälp i den här situationen. Han bor tre trappor upp i ett hus utan hiss.
Sjukvården idag är rationell och effektiv. Allting är organiserat och uttänkt enligt principen minsta möjliga möda för sjukvården och största möjliga ansvar på patienten. Det är den sjuke, halte, lytte, döve, blinde som ska se till att glappet mellan teori och praktik, tanke och gärning, fungerar.
Min vän och arbetskamrat har under sin konvalenscens blivit sittande åtskilliga timmar utomhus i väntan på färdtjänst denna vinter. Och då handlar det inte om resor till nåt varmare land utan fram och tillbaka till lasarett. Färdtjänsten kommer men utan trappklättrarmaskin. Man måste ringa till en annan färdtjänst som har en sådan maskin.
För dagen en man med hög stresshalt som öppnar dörren till trapphuset, ser dom tre trapporna och skriker "Jävlar!!" så det ekar i hela kvarteret. Detta är inte vad han hade tänkt sej. Han har ett annat jobb om en halvtimme, det går ju fan inte. Eller hur? Vi som är med som moraliskt stöd åt vår vän och arbetskamrat, jag och Kandidaten, han kallas så för att han håller på att läsa in prov för att söka till scenskolan och vill samla ihop alla meriter som går, tittar ängsligt på varann.
Vår vän sitter i rullstol och fryser medan trappklättrarmaskinisten går omkring med mobil inne i trapphuset och försöker hitta ett sätt att bli av med nästa gig. Så kommer han ut, spänner fast vår vän i trappklättrarmaskinen, beklagar sej över att han själv är ganska skadad, och det känns om om han vill ha vårt deltagande för att vinna litet tid, ja, det känns som om han vill att vi ska säja att åk du hem och ta en öl, vi klarar det här, men det gör vi ju inte.
Så det finns ingen återvändo. Jo, ett litet skämt "tänk att mitt ansikte är det sista du får se"...Ingen mer än maskinisten skrattar.
Vi är alldeles för nervösa. Klättringen börjar. Det låter som en jättelik slåttermaskin. Steg för steg, jämmer och stön, från maskinisten.
Vi andra tre, som alla är lagda åt det dramatiska hållet, känner att det ändå är vi som måste upprätthålla ett slags lugn. Vi håller nerverna under kontroll och det funkar ända fram till första trappkröken. Maskinisten kommer då på att ena fotstödet är i vägen. Han stannar maskinen och vår vän sitter med ett nysytt ben och ett förlamat rakt ut i luften. Enda fästet i tillvaron är två små hjul på ett smalt trappsteg. Kandidaten får order om att lyfta bort ett stöd. "Dra rakt upp vetja! Nej, inte där, I kröken!. Inte den kröken! Den!"
Kandidaten är likblek och undrar hur han hamnade här. Han vill ju bara in på scenskolan,.. Med ett fotstöd i handen vandrar han efter sin läromästare steg för steg. Kanske är ändå detta också ett steg till teatern.
I andra trappan börjar maskinisten ropa att det blinkar. Blinkar det? Ja, batteriet håller på att ta slut. Han vet fan inte hur många trappsteg till det håller. Fan. Han måste nog ladda batteriet. Man det går ju inte. Fan. Måste nog ringa efter en annan maskin. Stressen vibrerar i trappan. Vår vän sitter återigen mitt i trappan med benen i vädret. Hans liv hänger nu på en tråd mellan olika beslut som försöker ta form i klättermaskinistens hjärna.
Kandidaten och jag vågar helt enkelt inte titta. Vi viskar olika förslag till varandra men vågar inte säja något högt som skulle störa den kreativa processen. Maskinisten beslutar sej för att försöka återuppta klättringen uppför resten av trappan och nu blinkar det plötsligt inte längre, vilket utlöser en ny kreativ process hos vår bergsbestigare.
Han andas till och med lite framtidstro - det skulle kanske gå att ta sej ända upp med litet tur.
Men då har vår vän fått nog. -Jag går upp sista trappan. -Men du har ju bara klarat åtta trappsteg, det är tjugotvå trappste..
-Jag går upp.
Han går upp. På två ben som praktiskt taget inte går att gå på.
Kandidaten och jag väntar däruppe med vatten.
Klättermaskinisten klättrar fort nerför trapporna och turligt nog höll batteriet hela vägen ner.

Ego-eran är slut

När Marcus Hellner bestämde sej för att hjälpa sin kompis att ta guldet blev det han själv som fick det. Han åkte med tanke på nån annan, glömde bort sej själv och fick oanad kraft i slutspurten. Det som inom idrotten så länge tillämpats - laganda istället för stjärnuppvisning - fick igår alla som såg loppet att gråta av lycka.
Hur önskar man inte att det här skulle få tränga in i den teatervärld som nu står med byxorna nere.
Sextrakasserier, mansgriseri, förtryck av simplaste slag mot nya, osäkra tjejer och killar som vill in på dom storas scen och revir.
Dom krympande anslagen, kraven på lönsamhet och jakten på publik, för jävliga arbetsvillkor utan tid för utveckling och nytänkande - allt detta skapar grogrund för missförhållandena. Publikmagneterna, divorna, får hållas. Dom andra får tiga om dom vill ha jobb.
Det tycks vara en himmelsvid skillnad mellan idrottens värld och teaterns. Flera århundranden tycks ligga emellan. Demonerna fladdrar fortfarande omkring i teaterns kulisser och viskar i öronen på den nyanställde vad som skiljer ett geni från en vanlig dödlig skådis. Egentligen handlar det bara om att skaffa sej makt som dom sedan missbrukar. Man flummar om att teaterns värld är så magisk och speciell att gränserna mellan rätt och orätt är svåra att dra.
Vad är egentligen skillnaden mellan att kasta sej ut i ett Super G-lopp och gå ut på scenen och köra en föreställning?
Månader av uppladdning, ett enda avgörande stort NU, ett risktagande utan gränser där du ger allt du lärt, vet, kan och lite till.
Prestationsångesten är lika stor liksom viljan och laddningen. Men på teatern ställer sej egot i vägen och suger upp att syre, både för skådespelaren, medspelaren och pjäsen. Bekräftelsebehovet tar över och man tror att alla är där för MIN skull.
Man tappar fokus och glömmer teaterns uppgift - att berätta något för någon.
Inom idrotten har man tränat etik, moral och laganda i flera decennier. Man försöker lyfta varann istället för att trycka ner.
Ett guld är resultatet av mångas ansträngningar mot samma mål och blir till glädje för alla. Därför är Idrottsgalan så mycket roligare att titta på än Guldbaggegalan - där avundsjukan gör tillställningen så fadd och fånig.
Jag skulle önska att Marcus Hellner, Johan Olsson och dom andra i skidlaget igår fick alla konstutövare att inse att
egoismen inte är nån vidare ledstjärna. . "När jag glömde bort mej själv och hjälpte Johan fick jag krafter".
Teatern är också ett lagarbete. Ett av dom äldsta och finaste som finns och som nu återigen måste återerövras.

Den hårdkokte författaren James Ellroy är på säljarturné för sin nya, våldsamma roman "Oroligt blod", står det att läsa i Dagens Nyheter under rubriken "Den hårde moralisten". Han bekänner i samma veva att han har en tro. Men - "jag gillar också kvinnor, sprit och droger". Det finns alltså en motsättning här. Mellan att gilla kvinnor och ha en tro. Han är kluven, säjer han, dras åt två motsatta håll, ett slags krig råder i författaren. Självklart har man alltid misstänkt detta. Trosutövning är en manlig sysselsättning. Kvinnorna ligger likt Maria Magdalena vid hans fötter för att tillsammans med spriten och drogerna locka honom i fördärvet.
Det är mycket som är en manlig sysselsättning i dessa dagar. I tv-programmet "Mästarnas mästare" antydde Ulrika Knape strax innan hon åkte ut att tävlingen var upplagd på killarnas villkor. I det avsnitt jag såg, fick dom tävlande genomgå olika slags militära övningar som om det gällde att kvala in som elitsoldater i nån framtida fredsbevarande styrka. I P1 uttryckte kompositören Karin Rehnquist sin irritation över att ideligen bli kallad "kvinnlig" tonsättare efter att i flera decennier tålmodigt ha skrivit musik för båda könen. Tv-licensbetalande förväntas svälja att under årets två långtråkigast och kallaste innesittarveckor veckor se sina favoritprogram försvinna och ersättas med idrott.
För mej som redan har sett Plusjenkas ultimata VM-åk i konståkning finns intet mer att hämta. Man borde få tillbaka en del av licensen under den här ransoneringstiden.
Det finns dagar då jag känner mig så avvikande att jag kanske inte borde få gå ut.
Jag är kvinna. Jag är från Skåne. Jag har katt. Jag tycker om trädgårdsprogram. Om jag öppnar dörren känner jag oset från häxbålet.
Men jag kan ändå inte hålla inne med att hårdkokta män som har en tro är något man ska passa sig för.
Dom tror att dom styr världen så pass att dom inte vill ta sin blivande arbetsgivare i hand - för att hon är kvinna - och ändå utgår dom från att dom får jobbet.
Ellroy klämmer i slutet av intervjun fram att hans senaste bok i grunden är ett försök att få träffa sin förra kvinna ännu en gång, trots att det är slut. Han tror inte att hon nappar. Hon kommer bara att tolka det faktum att han dedicerat hela boken till henne som något typiskt manligt, tror han.
Man ska kanske läsa boken i alla fall?