Konsten att säja u

Man går längs Järnagatan i Södertälje och ser hur alla butiker öppnas och slås igen med vindens hastighet, läser löpsedlarnas bild av vår kommun som ett vilda western i fritt fall. Man anar fiffel i varje nyöppnad restaurang, tycker sej se sopranos överallt. Det är mord, det är bränder, det skottlossning på ljusan dag. För mej som är kroniskt positivt inställd till integration och mångfald är detta en hård tid. Jag vill inte försvara kriminalitet, varken i Ronna eller på Vattenfall. Jag vill att våra politiker ska vilja oss väl, att företagsledare ska hålla sin girighet under kontroll, att våra invandrare ska känna sej välkomna och att dom ska värdesätta vår öppna famn. Jag vill att alla ska skärpa sej och ta sej i kragen och njuta av den korta tid vi har på vår jord utan att ha ihjäl eller lura skjortan av den som går bredvid.. Full av frustration går jag in på ett café och tar en kopp. efter ett tag märker jag att jag numera knappt ens noterar att här sitter vi, från säkert fyra olika kulturer, i olika åldrar, och tar en paus tillsammans.
Det småpratas om ditt och datt kring borden. En väninna går förboi, slår sej ner och vill att jag ska skriva om en grej hon upplevde på pendeltåget. En man från Irak satt bredvid en man från Libanon. Den ene försökte lära den andre att säja "u..".
Nej inte "y.." Inte "öu.." utan "u": Till slut lät det bra. "Nu du säjer "u" till den och till den och till den, till alla. Sen får du jobb!
Integration betyder helhet och då borde integrationsarbete betyda strävan efter helhet. Jag ser det som ett vävande av trådar mellan människor av olika sorter, vid olika tidpunkter, av olika skäl. En man lär en annan att säja u. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, men det är stort nog.