Knappt är en partiledardebatt i Agenda över förrän två expertkommentatorer är på plats för att analysera vad som sagts. Det som analyseras är yttre ting som hur den eller den klarade sej plus hur själva debatten gick, nu när två partiledare inte ville ställa upp.
Ingen analys utan en recension alltså. Som regissör och dramatiker skulle jag bli helt förtvivlad om premiärpubliken mötte två expertkommentatorer uppe i foajén som pepprade dom fulla med åsikter innan dom fått ytterkläderna på sej.
Men mediernas bevakning av politiken är inte längre en bevakning i syfte att få folk att intressera sej för politik. Medierna väljer pjäs, huvudaktörer, spelplats och regisserar sen föreställningen enligt gammal dramaturgimodell - konflikt, upptrappning - där den gode visar sej vara den onde och tvärtom , klimax, tragisk ironi (då hjälten inte inser att allt är förlorat, typ kungen utanför jaktstugan), vändpunkt och fall. Syftet är förstås att höja upplagan. Folk vill ha spänning och dramatik och politik kan ju vara tråkigt. Grejen är att själva drevet, när det upprepas enligt samma mönster, kan bli alltför mekaniskt. Hollywoodfilmen fick en sån utveckling. Kravet på final-cut ledde till en mängd sockersöta slut som fick publiken att tröttna och längta efter independent film istället. Dokusåporna i TV lockar visserligen tittare, men antagligen i brist på annat. Fotbollsmatchen mot Holland berör mer, med sin äkta dramaturgi, dvs. den som sätter fotbollen i fokus och skiter i Zlatan.
Drevet mot Juholt löper på. I DN är rubrikerna idag, på den sjunde dagen.: ":Kravet: Avgå frivilligt", "Juholts ord utan kraft", "Affärerna dränker varandra", Konflikter och kaos i partiet" , "Socialdemokrater vittnar om inre strider" Vi tittar nu om det är frågan om brott", "Hur de än gör är inget av valen bra" osv. Sen, på sid 10, en knapp halvsida om gårdagens partiledardebatt i riksdagen, där rubriken handlar om hur Annie Lööf kommenterat Juholtdrevet.
Mitt förtroende för media är inte speciellt stort. När vi som ung. fri teatergrupp kom till Södertälje blev vi under flera år utsatta för drev med löpsedlar svarta och stora som om det gällde krig. Det kunde röra sej om att vi inte repeterade på gästspelsscenen enligt schema utan var ute och pratade med dagisbarn istället. På löpsedeln gapade ett foto på en tom scen och därunder "såhär mycket kostar det teljeborna!" Det gick så långt att vår producent en natt drömde om en löpsedel där det stod "Oktobermedlem gick mot röd gubbe!"
Maria Wetterstrand berättade i sitt sommarprogram hur hon blivit paranoid efter att media jagat runt henne, hennes vänner, hennes släktingar, hennes grannar i syfte att rota fram nåt litet felaktigt kvitto för att få henne fälld. Dom hittade inget men fortsatte ändå. Till slut tyckte hon att det var svårt att gå ut. Varför skulle hon jagas? För att hon var en engagerad politiker som ville göra världen lite bättre?
Jag vill inte att min morrontidning - min vän vid frukostbordet - ska utöva sin mediamakt till att driva politik med teatrala medel. Teatern står i sanningens tjänst. Det borde min morrontidning också göra. Bevaka politiken, driv inte ut den i ödemarken.
torsdag 13 oktober 2011
måndag 10 oktober 2011
Kanadagäss
Ute på fjärden flyter kanadagässen omkring och peppar varandra inför den stora resan. Dom cirklar runt som i ett startfält, värmer upp, provflyger en formation, landar, utvärderar, gör om. Det är ett intrikat lagarbete, så mycket kan jag förstå från min utkik på torra land. Två gäss börjar bråka, genast ingriper dom andra tjugo och lugnar ner. Man har inte tid med tjafs. Nu gäller det att få ner hela gänget till andra breddgrader och helst ska alla vara vid liv när man kommer fram.
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.
Sen kommer vintern.
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.
Jag står på bryggan på den lilla fläck som dom inte bajsat ner och känner respekt och lite avund.
Snart klyver dom den gråa himlen för sista gången. Deras rop försvinner i ett v-tecken över grantopparna.
Sen kommer vintern.
Vi blir kvar i mörkret. Virar in oss i jackor fyllda av deras dun. Hoppas överleva i skenet av pissgula ledlampor och meterhög snö.
Hukar i våra dunjackor och skottar in vår snö till grannen som skottar tillbaka den igen. Längre än så kommer vi inte i samarbetsförmåga .Människan är ensam men fri under arbetslinjens vinande vinge.
En kanadagås flyger i en formation där hans framfart underlättas av den som ligger framför. Vindmotståndet fördelas, man turas om att ligga främst och ta dom hårdaste stötarna.
I arbetslinjens formation ligger vi alla främst och var och en bär sina egna stötar. Det är ett ansträngande liv att leva. Därför har varje människa en husläkare, en tandläkare, en tandhygienist, en revisor, en massör, en naprapat, en terapeut, en jobbcoach och en personlig tränare för att klara av sitt liv. Fåglarna har bara varandra.
Dom har inte lyft än. Dom ligger kanske kvar en vecka till för att höra hur det går för Brynäs
Sen drar dom och deras sista rop är "Nu får ni klara er själva!".
Jaja, vi gör inget annat! ropar jag tillbaka men då har dom redan försvunnit ur landet.
onsdag 5 oktober 2011
Driving Miles
En resa är över, en premiär har ägt rum. Som alltid vemodigt och tomt, ungefär som chauffören Sven Åke måste känt sej när han öppnade dörren till sin Cadillac och såg den lille, store trumpetaren gå till planet och försvinna ut till nya platser. Det lilla samhället Molde i Norge har skapat en av världens viktigaste jazzfestivaler och vecka 29 varje år blir platsen en brännpunkt för alla som drabbats av jazz. Sven Åke kör världsstjärnorna från flygplan till hotell.
Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".
Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.
I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.
"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.
"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.
Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.
Han satt med sin fru i publiken i söndags, Dom hade kört 120 mil för att vara med, dom bodde över på Park Hotell och körde sen dom 120 milen tillbaka dan efter. "Det här är min historia", sa han. "Det handlar om mitt liv".
Han berättade om Miles Davis. Den ensamme, sammansatte, geniale, bittre sökarem. Ensam för att han var stjärna, bitter för att han alltid blev stoppad av amerikansk polis och kroppsvisiterad för att han körde omkring i en dyr bil.
I Sven Åkes förarsäte kunde han koppla av och utveckla vänskap. Det förekom ingen musik i bilen och dom pratade aldrig musik. Utom en gång. Miles hade hört Finlands nationalsång och ville veta hur Norges lät. Sven Åke och hans fru som satt med managern i baksätet stämde upp "Ja, vi elsker dette landet som det stiger frem.." MIles försökte sjunga med men stämbanden var inte i trim så han ropade efter sin trumpet och satt sen lutad mot bildörren och spelade.
"Rakt in i örat på mej", sa Sven Åke. "Jag fick sitta med pekfingret i örat och köra med en hand men vad gör man inte för att få doa åt Miles Davis. När dom var framme vid hotellet stannade Sven Åke bilen och gick runt för att öppna för Miles. Det visade sej att dörren inte var stängd. Det kunde ha blivit MIles Davis sista konsert.
"Ja vi elsker" och sen ut genom dörren i en kurva.
Det var underbart att sitta och höra detta av en man som givit uppslag till Henning Mankells pjäs och som i repetitionsarbetet blivit ett år av bekantskap med en rollfigur som visade sej vara verklig. En man som egentligen heter Svein Åge men som hädanefter vill kallas Sven Åke. Bättre recension kan man inte få.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)