Försvarstal för Paul McCartney
Efter att ha sett en tre timmar lång film om George Harrison känner jag mej kallad att rycka ut till Paul McChartneys försvar. Annars går han  till historien som den som knäckte Beatles. Jag vill påstå att det var tvärtom. Hade inte han ringt dom andra varje morron och sagt att nu måste dom gå upp,  ta på sej kallingarna, borsta tänderna och komma till studion, hade inte han skrivit tre låtar om dan, stått ut med att George Harrison tjurade i ett hörn när  han inte fick ha ett gitarrriff mellan varje fras i Hey Jude - då hade en av världens bästa låtar inte längre varit det.
Det var inte Paul som drog in sin  tjej in i studion och lät henne lägga sej i - det var John Lennon.
Det var inte Paul som efter att i god gruppanda testat LSD med dom andra gick vidare in i dimman och blev kvar där.
Paul gick ut igen,
John Lennon la sej i en säng med Yoko och blev en installation. George åkte till Indien och flippade ut.
Det var Paul som höll ihop och drev på, var vuxen och hade omdöme.
Han skrev dom bästa låtarna. Jo. Det gjorde han.
Hey Jude som sagt. Yesterday. Let i be. Golden slumbers. Carry that Weight. Because. Blackbird. Vem kom på idén med Sergeant Pepper och la in trumpeten i Penny Lane?
I filmen säjer Yoko Ono att Paul McCartney la beslag på singlarnas förstasidor medan Lennon fick nöja sej med baksidorna. Jag vet bara en av dom - Harrison - som står som ensam kompositör. Annars är det Lennon/McCartney. Troget och tillsammans.
Det är bara Paul som nu i eftermälet beskriver gruppen som en fyrkant med fyra pelare där alla var lika viktiga. Han såg den exceptionella kreativiteten som dom utvann ur varann och som bara kan uppnås om man förmår gå utanför sej själv och skapa ihop. Den kraften är lika gudomlig som den Harrison försökte hitta nån helt annanstans och lika unikt human som Lennon ville vara, fast med nån helt annan.
Om Beatles hade hyrt in en terapeut som Metallica gjorde?
Hade dom då kunna se vad dom hade skapat och vara ödmjuka inför det?
Jag vet inte. Paul McCartney blev förbannad, besviken, tröttnade och drog.
Men det var inte han som spräckte Beatles.

Vi är i slutrepetitionerna av Lille Prinsen, Antoine de Saint-Exuperys barnbok om den lille utomjordingen som kommer till vår planet på besök.
Hans öppna blick för saker och ting som pågår, hans frågor till människor som håller på med sina göranden, blir också mina frågor dom här dagarna innan en premiär.
Igår såg jag Uppdrag Granskning på ettan och ett porträtt av en av landets mäktigaste män - Per Schlingmann, spinndoktor åt Reinfeldt, som gav sin syn på tillvaron.
Sverige är ett företag. Välfärdssamhället är vårt varumärke. Regeringen är en pr-byrå.
Spinndoktorn spinner slogans med spindelns snabbhet. Funkar inte "ta ansvar för Sverige" så spinner han en ny "nu investerar vi i framtiden"  och funkar inte det så har sossarna säkert nåt annat gammalt honnörsord som kan användas.
Det är nu jag hör den lille prinsens ängsliga fråga.
Om Sverige är ett företag och ska drivas som ett sånt - vad är det som ska säljas? Vilka är varorna?
Är det  rentav vi? Jag?
Jag känner hur det fladdrar en liten prislapp i nacken när jag smyger ut i min pyjamas för att hämta tidningen. Det underliga är att om jag nästa morron skärper mej, går ut nyduschad och klädd i dom nya jeansen så har den röda realappen med halva priset bytts ut mot en vit.
Där står nu, hoppas jag, mitt rätta värde.
Det är svårt att veta sitt rätta värde eftersom det är yttre faktorer som bestämmer priset.
Skånsk dialekt. Kan vara bra i Skåne. Inte så bra i trakterna runt Stureplan.
Kvinna. Kan var bra upp till trettio. Sen snabbt prisfall.
Brunett. Kan värderas högt av den lilla exklusiva skara som inte föredrar blondiner.
Älskar Dvorak, Bach, Miles Davis och nu blir det Antikrundan.
Sysslar med teater. Obs! sysslar.
Ok. In i domuskassen, ner i Myrornas insamlingslucka.
Jag tror finns många trevliga bekantskaper att göra där, folk som plockat av sej prislapparna för länge sen och nu sjunger All you need is love i väntan på bättre tider.
Lille Prinsen åkte tillbaka till planet B612 och till sin blomma.
Hon var den värdefullaste av alla, eftersom det var henne han hade vattnat och skött om.
Så kan man också se det.









  

Dudamel

Han valdes till en av världens hundra mest betydelsefulla personer förra året. Och han sysslar inte med musik - han är född i musik, lever i musik, brinner och glöder i den.

-Music is life. And when you play – you give of your life, säjer han när raden av honoratiores från Göteborgs kommun, Västra Götalandsregionen och Volvokoncernen avtackat och dekorerat honom med medaljer, hederstitlar och plaketter och på ganska knagglig engelska förklarat honom sin tacksamhet över att han dirigerat Göteborgs Symfoniker och startat upp El Sistema i Hammarkullen.

”We never forgive you”, som kommunalrådet så freudianskt råkade utbrista.

Jag hörde honom första gången för sex år sen. Vi hade haft sommarkonsert på Oaxen och åkte färjan tillbaka. Min vän i GSO ringde och sa att jag skulle slå på bilradion, dom satt i Albert Hall och en ung kille från Venezuela hade med en dags varsel hoppat in för dirigenten Neeme Järvi som blivit sjuk. Det var Beethovens femma som man ju vet hur den börjar. Ta-ta-ta-taa!

Min lilla syrenblå Lupo lyfte tio meter upp i luften och höll på att blåsa ner i vattnet. Mankan, som har femton inspelningar av femman i bokhyllan sa ”Oj!” och sen ”Oj! ” igen.

Det var inte Beethoven, det var en vulkan som fick ett plötsligt utbrott

i Albert Hall och gav efterskalv på en färja mellan Mörkö och Oaxen.

Därefter jag blev en Dudamel-stalker. Jag har hört nästan alla hans konserter i Sverige, jag har trängt mej bakom scen  för att få skaka hand, jag rusat fram, kramat honom och ropat ”I love you!”  och suttit bredvid honom på Hötorgsgrillen utan att få ner en bit.

”Don´t you want something to eat?” frågade han snällt.

”No, I have eaten yesterday”, svarade jag som en sann och nervös stalker bör svara någon som just dirigerat Alpensymfonin av Richard Strauss och skapat en musikupplevelse som man kanske aldrig mer i sitt liv att få uppleva..

Första konserten i Konserthuset vid Götaplatsen var att komma nära själva kratern. Energin och vitaliteten från en tjugoåttaårig liten svartlockig kille som med möda försökt kamma ner frisyren bakom öronen, blixtarna for ut genom hans händer, vi satt mitt i utbrottet – här var alltså nyförvärvet – en naturkatastrof!

Göteborgspubliken häpnade och köpte honom direkt. I Berwaldhallen något mera reserverat, i Stockholms konserthus ett direkt motstånd på de dyrare platserna. Man talade halvhögt om att ”ska man nu plocka hit latinos och gringos för att förnya sej”, vilket kanske enligt vissa 75 plus inte behövs eftersom  musiken ska dö ut med dom.

Men Mahler, Mozart, Beethoven, Bernstein, Bruckner, Stenhammar, Grieg, Ginastera, Strauss (Richard), Stravinskij och Tjajkovskij behöver ständigt återfödas.

Det intressanta med Gustavo Dudamel är att han inte ser sej som ett ensamt geni utan som en del av en familj om ständigt växer och hålls samman av kärlek till musik.  Tillsammans med miljontals skolbarn i Venezuela har han fått sin musikaliska utbildning i El Sistema, vars grundare José Antonio Abreu gick till regeringen och utverkade en för svenska mått gigantisk grundplåt för att via klassisk musik rädda små skolbarn från att hamna bland soporna på gatan.

För honom var inte kultur nånting som är kul för dom som har tur, utan en social och demokratisk möjlighet för fattiga barn att bli bekräftade och sedda i ett samhälle istället för att hamna utanför.

Musik erbjuder den möjligheten. Via ett instrument som du valt själv är du tillsammans med andra del i ett sammanhang som är större än du själv. Du spelar Ta-ta-ta-ta – och Beehoven lyfter dej på sina vingar. En befriande upptäckt som skapar just det rus som Beethoven en gång drömde om där han satt, ensam, halvdöv, blyförgiftad och förbannad på sitt rum och skrev.

Gustavo Dudamel är inte ensam, han är i toppen på en levande vulkan. 

”Det är inte mej ni ska tacka, det är musiken”, säjer han. Blommorna som han fått delar han ut till musikerna. Sen ställer han sej som en i laget och tar emot publikens applåder.

El Sistema har klarat sej igenom åtta regeringar. Nu deltar över en miljoner barn i 140 ungdomsorkestrar, 57 barnorkestrar och 30 symfoniorkestrar. 250.000 barn engageras årligen. Alla kommer inte att bli proffsmusiker men dom kommer att få ett bättre liv. En rad musiker, kompositörer och dirigenter från Venezuela kommer dom närmaste åren att exporteras ut i världen för att återupprätta musiken och ge den ny kraft .

Medan vi västvärlden förminskar kulturens betydelse finns det i andra delar av världen dom som inser den.

Ps. Och jag är glad och stolt över att Södertälje, som så ofta , snabbt tar kulturpolitiska initiativ och inrättar El Sistema i Hovsjö. 

Youtubetips: Orquestra Juvenil Simón Bolivar de Venezuela BBC Proms 2007. ds.

Driving Miles i Götet

Ibland händer det att det som ser ut som ett tredagars gästspel i veckoschemat blir till en resa rakt in i det förflutna. Det var till Stadsteatern i Göteborg vi åkte som teaterstudenter. Fick kontakt med Myggan Eriksson som då var teaterchef, som i sin tur öppnade salongen in till det heligaste – genrepet av Tartuffe med Kent Andersson i huvudrollen, i regi av Mats Johansson. Alla dessa tre öppnade vägen för  gruppteatern – som med pjäser som Sandlådan, Flotten och Hemmet frigjorde svensk teater från auktoritär regiteater och gjorde den öppen och samhällsengagerad. På Folkteatern följde Lennart Hjulström upp med en rad banbrytande uppsättningar – TokAlfred, En Varvsdröm, Peer Gynt – inför en publik som huvudsakligen kom från nåt så exklusivt som arbetarklassen. Det var en kort period i svensk teaterhistoria men ur den föddes dom fria grupperna som i sin tur förnyade arbetsformer, spelformer, publikarbete och synen på barnteater.
Den epoken kröntes med Tältprojektet som repades in i ett fyrmastat tält på Heden och hade premiär en snöblandad första maj.
Allt detta är minnen. Yngre kolleger flyr när Figge, Mankan och jag börjar dra våra historier. Anledningen är att vi har berättat dom så många gånger förr att vi glömt bort det. Det är inte heller lätt att beskriva den pionjäranda, sammanhållning och vänskap som rådde inom teatern då. Exempelvis träffades Angeredsteatern, Folkteatern, Oktoberteatern och Skånska Teatern varje år för att visa upp och diskutera våra föreställningar. Det var ett bråk och ett liv och ett kiv och underbart utvecklande.
Idag lever teatern under ett ständigt avvecklingshot. Guldåldern är över. Ibland tror man att man har drömt alltihop.
Så kommer vi till Göteborgs Stadsteater med vårt gästspel - Driving Miles. Det är ett förlustprojekt. Bara annonsen äter upp hela gaget. Figge håller på att driva teaterns ljustekniker till ett litet sammanbrott, men ju mindre och enklare en uppsättning är desto viktigare är ljuset. Mankan har frossa på hotellrummet. Nerverna är på topp. Plötsligt gäller det så mycket. Sussie sätter en mygga på hans kind och han hörs ända ut till Götaplatsen. Olle, basisten, tvättar fingrarna i sista stund och Johan, trumpetaren, värmer upp i en garderob.
Dörrarna öppnas och publiken, ja, väller in. Det är abonnemangspublik som inte har en aning om vad dom ska se och – sen kommer dom. Allihop. Från förr. Där är Henric, som var med när allt började, Där är Torsten, som skrev musiken till Guds Djärvaste Ängel, där är Berndt, som höll ihop Tältorkestern med sitt dragspel, där är Kerstin, där är Ulfsson och Iwar Wiklander, som lärt oss det mesta, Ann, som gick på lina i TokAlfred, Carina, Jesus (jo, han spelar Jesus i Bibeln), hela orkestern från Bibeln, ansikten man minns från Hem till Byn..
och där är pjäsens upphov Svein Åge, chauffören som körde Miles Davis, som har tagit hela familjen med sej i husbilen och kört från Molde. Dom har sovit på parkeringsplatsen utanför teatern.
Det är den bästa föreställning vi har gjort, det är andlöst, det är tårar och skratt.
Det är kramar, kramar och det förflutna är här.
Inget är drömt, inget är glömt.
Tre dagars gästspel i veckoschemat – ett stort ögonblick för Oktoberteatern.

Män med maskiner 2

Det är mars.

Det är katternas tid.

Våren ropar därute och alla fåglar har kommit ren.

Det kvittrar i trädens kala grenar, det surrar bland knoppar, dom gamla löven rasslar i vinden och jorden värmer under tassarna.

Man hör mössen lämnar sina bon i väggarnas isolering och ge sej ut i det fria.

En fjäril smattrar mot fönstret innan den hittar ut i solen igen.

Våren är dom små och stora ljudens tid.

För ett öra som hör sju gånger längre än ett människoröra är detta en spännande tid.

Man hör dom första gässen vina över himlen, man hör bofinken, blåmesen, talgoxen och den första fästingen lämna sitt strå.

Man hör –

Ett osannolikt dån. Fyra jättelika gula vägmaskiner kommer dundrande nerför backen tätt följt av en trupp på fyra män med munskydd och hörselkåpor, aggregat på ryggen och blåsrör i händerna.

Det är invaderingen i Normandie fast i samhällsnyttans tjänst.

Dom kör av och an över den lilla backen, dom rasslar och suger och blåser och spolar och rasslar och blåser igen – vartenda gruskorn ska bort, vartenda löv ska krossas.

Röken ligger tät. Dånet är obeskrivligt.

I skogen har fåglarna flytt in bland grenarna, bina har kastat sej in i  närmsta blomma, i jorden darrar daggmaskarna i sina skyddsrum. Katten har lagt sej som en plattfisk i snåren och låtsas att den inte finns.

Anfallet varar i en knapp timme. Sen drar trupperna bort och det blir tyst.

Efter en stund sätter jag på ljudbandet och börjar öva igen till vårkonserten.

”Våren kom en valborgsnatt och smög igenom snåren..”

En modig mes börjar kvittra.

En humla börjar surra.

Ett kvarglömt löv rasslar till.

Katten kommer ljudlöst tillbaka, sätter sej i solen och slickar sin päls.

Det är mars.

Det är katternas tid.

Nu börjar vi om igen.

Teaterhat

En kulturskribent inledde sin anställning på DN med att påstå att hon hatar teater. Nån dag därpå intervjuades skådespelaren Tomas von Brömssen  som sa att han aldrig har tyckt om teater. Plussa detta med Benkes irritation över experimentteater på Värmdö och vi har en liten trend på gång – en teaterhatstrend.
Är den ny? Knappast. Teater har haft pestflagga i århundraden.
Shakespeares Globe brändes ner och byggdes upp och brändes ner igen. Regissörer och skådespelare har drivits i landsflykt alternativt slängts i fängelse alternativt bränts på bål alternativt skjutits i bakhåll.
I min egen familj lovade min pappa att aldrig mer sätta sin fot på en teater i hela sitt liv efter att sett en uppsättning av Ingmar Bergman på Helsingborgs stadsteater. Anledningen är höljd i dunkel och ännu märkligare är det att min mor efter att ha sett samma pjäs anmälde sej som teaterombud och därefter såg vartenda genrep i över trettio år.
Jag valde min mors väg, den verkade mer spännande.
När min klass smet ut i pausen och åkte färja till Helsingör satt jag kvar på tredje raden och såg en fyra timmar lång föreställning - Brand av Ibsen - utan att fatta ett ord. Som barn var mitt behov av parallella verkligheter gränslöst. Jag hade inga syskon. Det fanns ingen TV och i radion var Tolvslaget och Dagens Dikt höjdpunkten. Böcker, konserter, teater och filmer bjöd på flykt från en grå måndag in i äventyren. På teatern kunde berg sjunka och djup stå upp. En liten ful groda till skådis kunde bli en vacker Julia, Max von Sydow kunde spela både svärson och far till sej själv i samma pjäs, Nils Poppe kunde få tiden att stanna i ett skratt, solen gick upp och ner över människor som levde, älskade och dog på andra sidan ridån. När det var slut kom dom ut genom glipan den röda sammeten och tackade för applåderna som om inget hänt. Sen tog även dom färjan till Helsingör, vilket är den vanligaste verklighetsflykten i Helsingborg.
Jag älskade teaterns värld eftersom den var ett rum med färger, klanger, låtsasdörrar och himlar som öppnade fantasin.. Vad som hände i den världen var jag med om att skapa.
Därför blir jag misstänksam mot teaterhatarna.
Dom refererar till en teater där ”skådespelarna  står och orerar”  eller experimenterar för sin egen skull. Dom har sett en uppvisningsteater som inte bjuder in till medskapande och som inte anstränger sig för att göra sej angelägen för publiken. Det är inte den teater jag älskar och lever för. Den teatern är till för publiken – inte tvärtom.
Jag såg en uppsättning av Kung Lear på Dramaten i regi av Bergman och jag förstod min pappa till fullo. Halva ensemblen stod och föreställde pelare och i mitten gick Jarl Kulle omkring och skrek för döva öron.
I julas såg jag nåt helt annat, just Tomas von Brömssen i Påklädaren på Göteborgs Stadsteater. Han var som trollsländan som skapar sin egen luft, han gick runt på stora scenen och byggde upp en tillvaro av vemod, humor och värme och en fullsatt salong följde hans minsta rörelse. Han var påklädaren som levde för teater och fick alla att dela den kärleken.
Jag är ledsen att många inte ger sej den möjligheten till upplevelse.
Ibland går jag med min gode vän Mankan Nilsson på gågatan i Södertälje. Det kan ta en halvtimme från Kringlan till Luna.
Alla som stannar och ropar ”nu börjar det likna nåt!” eller ”tre poäng i morron!” eller ”dom måste gå rakare på mål!” eller ” svår hemmamatch på söndag – men vi grejar det!!” plus längre resonemang om vissa spelare som borde bytas ut eller nyförvärv som borde göras. Det är ett engagemang och en iver och en glöd.
Jag kommer inte in i hockeyn. Den världen är inte min och jag hatar den inte för det.
Men bland skulle jag önska att dom kom till teatern och såg att Mankan också är en skådespelare och jag tror att dom skulle tycka om det.

Tröst till Juholt

Man har ändå mycket att vara glad för en måndag i mitten av januari.
Det blir t.ex. inte värre.
Dagarna blir inte mörkare, man blir inte fattigare, om två dar kommer lönen. Man kan öppna DN igen utan att tro att det är krig i landet.  Man kan gå till sitt arbete och vara glad att man inte är journalist och slipper stå och frysa på Sveavägen utan att egentligen veta varför.
Tankarna går förstås ändå till dej som nu sitter vid ett köksbord i Oskarshamn och undrar va fan det var som hände.

Det är nu allting börjar. Den riktiga utmaningen ligger framför dej.

Du kan bli den första partiledare genom tiderna som avstod från att bli statsminister och valde att gå dit ditt hjärta hela tiden innerst inne ville. Du kan bli kulturminister i stället.

Du kan bli en kulturminister som tycker att kulturen i ett land är lika viktig som vilka energikällor som helst och som gör den tillgänglig för alla, oavsett  inkomst eller härkomst.
En politiker som läser böcker, lyssnar på musik, går på teater och kanske har en och annan oskriven dikt eller omålad tavla i garderoben.  Nån som reser runt i landet och säjer förlåt när han  förstår hur människor hungrar efter riktiga upplevelser som kan ge dom kraft att gå till jobbet en måndag i mitten av januari.
Släng tidningarna. Stäng av radio och teven, Stryk smulorna ur mustaschen, ta fram tavlan och måla den.
Skriv din dikt om våren som kommer.
Nu kan det bara bli bättre.

Tavlor på en utställning.

Peredvizjniki – var en konstnärgrupp som bildades 1870 i reaktion mot den ryska konstakademins konservatism. På Nationalmuseet kan man nu se ett stycke Ryssland som får en att tappa andan.

Framför tavlorna flockas ryska turister, det doftar östlig parfym och luften surrar av mjuka, tonande s-ljud. Framför Valentin Serovs bedövande, bedårande porträtt av prinsessan Zinaida Jusupova står en nutida syster i röd dräkt och rävmössa och suckar som i en pjäs av Tjechov. Efter en stund blir dom levande ryssarna minst lika intressanta som av dom avbildade, inte minst samspelet dem emellan. En tavla väcker speciell uppmärksamhet. En kortege med prästerskap besöker en by för att visa upp en ikon. Invånarna ligger på knä i en hög framför ikonen i väntan på sin tur att få kyssa den. Ur vagnen bärs prästen ut, så stupfull att han måste stagas upp av två andra prelater men ingen av byborna ser det eftersom dom ligger på knä med böjda huvuden.

Ordet Jeltsin nämns och man fnissar tyst.

Alla minns ju flygplanet som stod med öppen dörr och trappan utfälld i en halvtimme inför väntande statsmän och världspress men ingen Jeltsin syntes. Han var så packad att han inte kom ur planet. Det finns fler paralleller till nutid. Ungarna nedanför fönstret till en finare restaurang i Petersburg kunde lika gärna sitta på en soptipp i dagens Brasilien.

Därinne dukar man upp till supé för solsidans folk, utanför på gatan sitter barn i trasiga kläder och hoppas att en brödbit ska trilla ut. Det är bilder av ett armod som man hört talas om men aldrig fått se. Folk går omkring på gatorna i is och snö utan strumpor och skor. Dom sliter på fälten och dör på grovt hopsnickrade brädhögar till sängar. En pojke står i dörren till ett klassrum, med mössan i hand och ränseln på ryggen. Han är klippt och kammad men kläderna är så trasiga att dom knappt hänger kvar på kroppen.. Rocken är lappad och fötterna är lindade i tygslamsor för att hålla strumporna på plats eftersom han inte har några skor. På hans byxor gapar ett hål, lika stort som hans längtan att gå in i klassrummet och skaffa sig ett bättre liv. På annan tavla tar en grupp unga män farväl av sina nära innan dom går på tåget mot fronten. Det är förtvivlade ansikten, mödrar, blivande änkor, sammanbitna män som inte har något val. Alla ansikten är uttrycksfyllt skildrade, konstnären har sett dom alla.

Tredje man från vänster i Ilja Repins berömda målning Pråmdragarna tittar rakt på oss. I hans blick finns en vrede som förebådar det uppror som ska komma.

Men innan dess hade konstnärerna i Peredviznikigruppen hunnit skildra sitt lands skira björkar, snötyngda skogar, frusna fält, frustande kosacker, vemodiga vänner, vackra furstinnor och svältande barn i ett måleri som för oss att rakt in i rysk historia med sina våldsamma motsättningar mellan stad och land, prästerskap och bönder, rikedom och misär.

Där står Tolstoj i en enkel särk och bara fötter, som för att visa hur han såg sin författargärning och Tjajkovskij, fångad i en paus i repetitionen, silverblek och samlad men söndersliten av inre demoner. Ryssarna runtomkring viskar och pratar och jag hör nu att människorna på tavlorna också talar, dom talar med varann – dom talar om sitt land.

Snart ska denna tid dras in i oktoberrevolutionen. Tsarväldet ska störtas och Vinterpalatset ska stormas. Därefter följas av ytterligare ett konstnärligt vulkanutbrott - en explosion av nya uttryck i musik, poesi, arkitektur, teater, film där Majakovskij, Gorkij, Meyerhold, Eisenstein och många fler rusar in den framrusande lavalavinen och hyllar framtiden.

Men lavan stelnade snabbt i Stalins Ryssland, Dom flesta konstnärer, poeter, teaterfolk och kompositörer dödades eller tystades.

Om man vill förstå hur fort en förtryckarregim kan avlösas av en ny ska man se vad som hände i Ryssland.

Lyssna på Sjostakovitjs musik och hör hans livrädda nödrop mellan tonerna.

Eller gå och se Isaak Levitans smala väg i ett ödsligt landskap som tycks leda till en frihet vid horisonten – men i själva verket gick till Sibirien.

Ryssland lyckades under en tid av våldsamma motsättningar skapa en storartad kultur som sakna motstycke– men omfamnade den med en björnkram.

När jag går nerför trapporna hör jag musik av Mussorgskij – Tavlor från en utställning - och en grupp lågmält pratande ryska turister.

Stanislavskij, Tjechov, Tolstoj, Dostojevskij, Tjajkovskij, Stravinskij, Rachmaninov, Sjostakovitj och konstnärerna i Peredvizjsniki…

Vilken makthavare är galen nog att tro att man kan tysta dom?

Benke och kulturvänstern.

Bengt Ohlsson, kulturskribent i DN,  gjorde ett uppmärksammat angrepp på kulturvänstern för en vecka sen. Det gällde ombyggnaden av Slussen och ett upprop som en rad kulturkändisar med Benny Andersson i spetsen tagit initiativ till.  Bengt Ohlsson fick en hel förstasida plus två hela uppslag i landets mäktigaste tidning för att ge utlopp för sin irritation och ilska i en fråga som berör kanske en mikroskopisk del av Sveriges befolkning. Varför får frågan om Slussens ombyggnad såna dimensioner i media i en tid av uppsagda Saabanställda och Caremaoffer? Först teve-eken och nu Slussen,  där alla redaktörerna antagligen cyklar runt varje dag! Jag vet inte om Bengt Ohlsson cyklar runt i sin stad eller i vilka områden han rastar sin hund men ibland har det hänt att han gått på teater.

För flera år sen. Han skrev då en upprörd artikel och frågade varför det inte fanns några invandrare på teaterscenerna. Eftersom Oktoberteatern just hade en megasuccé med West Side Story som uppmärksammades  för sin multietniska unga amatörensemble, en föreställning som fick bland andra DN:s recensent att jubla – klippte jag ut recensionen och skickade  honom plus en resebeskrivning – pendeltåg Stockholm C –Södertälje C 40 min. Jag fick aldrig nåt svar.

Ytterligare några år senare kom han faktiskt till teatern. Brita Leijon var  demokratiminister och ville göra ett besök i Södertälje. Bengt O hängde på för att skriva ett reportage om henne.

Vi visade ett avsnitt ur föreställningen Bouncers! och en grupp syrianska kvinnor bjöd på hembakta kakor medan representanter för kommunen berättade vad som var på gång i Södertälje. Benke stod i ett hörn av foajén och bet i en baklava och vi växlade några ord. Sen försvann han i en taxi med Brita och säkerhetsvakter och någon vecka senare kom en artikel.

Där skrev han att han hade varit i Södertälje. Han hade sett bitar ur en föreställning som var ”överraskande bra” och hört syrianska kvinnor och politiker och en konstnärlig ledare tala om sin kommun med värme och engagemang.

Han uttryckte stor häpnad.

Dels för att han själv tagit sej till Södertälje.

Dels för att det fanns en teater där som gjorde nåt bra.

Men framför allt för att ha träffat människor därute som glödde, brann och var stolta över nånting. Det var som om han hade varit på zoo.

Det sorgliga i vår tid är att den styrs av människor – både inom media och politiken – som gjort begränsningen till en dygd. Inom politiken är det täbyperspektivet som gäller och det är medelklassväljaren i storstadsregionen som är föremål för alla väljarbarometrars intresse.

På kultursidorna och i SVT är fokus på Stockholms kulturliv och -politik medan man lämnar det övriga landet därhän. Världen har aldrig varit så stor som nu och samtidigt så liten.

På kulturvänsterns tid var uppdraget att spränga just dom gränser som reserverade kulturen för en liten klick välbetalda.

Därför åkte man ut på arbetsplatser, på gator och torg, på fängelser, på skolor och daghem, sjukhus för att hitta en ny publik. Kommuner och regioner byggde nya bibliotek, avsatte medel för teatrar och musikhus och turnéerna gick från Arjeplog till Ystad. Man ville hitta nya vägar,  former och ett nytt språk. Det bästa av detta resulterade i en helt ny syn på barnteater som fick internationellt genomslag.

Kulturvänstern var en brokig samling som skingrades lika fort. Många hamnade på dom kulturinstitutioner som man så hett kritiserade men vitaliserade samtidigt hela kulturlivet.  Idag finns den inte kvar annat än som ett gammalt hjärnspöke hos vissa debattörer.

Men i en tid när underhållningsindustrin käkar upp det mesta av våra barns och ungdomars lust och fantasi är det ändå viktigt att konstnärer står upp för en kultur som vill ge djupare och större  dimensioner i tillvaron.

Det är inget att raljera över eller håna som Bengt Ohlsson gör när han proklamerar att han hellre föredrar att ”gilla läget”.

Hade Strindberg levt hade han tagit honom i örat.