Wiehe

Jag har blivit ombedd av närmsta vänskapskretsen att förklara min kärlek till Mikael Wiehe.
Det är mycket lätt. Redan l970, i en liten lya i Lund där golvet lutade och vi som satt på golvet fick hålla hårt i rödvinspavorna för att dom inte skulle välta, hörde jag en röst - ljus och intensiv - som genast alla lyssnade till. Han satt inklämd mot en spånplattebokhylla med en plaststrängad gitarr och sjöng en beatleslåt. Det är nåt underligt med röster. En del kan sjunga hur skolat och länge som helst utan att man hör nånting. Andra behöver bara öppna näbben så är man fast. Under studenttiden i Lund hörde jag många trubadurer, kanske alltför många. Det var unga män i skägg med fredåkerströmkomplex som aldrig ville sluta spela, kanske med drömmen att till slut lyckas överträffa originalet. Den här killen sjöng beatles men det hade inte spelat nån roll vad han sjöng. Han sjöng. Alla lyssnade.
Efter nåt år kom den första plattan ut och det blev samling på parketten i vårt kollektiv. Vi lyssnade till Hemmet, Burrhuve´t, Garanterat (individuell, springer hon omkring och tänker på sej själv..), Filosofen från Cuenca, Vävare Lasse, Måndåren och slutligen Fred - 12,43 minuter lång. Det här var ingen proggplatta för proggen fanns ännu inte. Det var Beatles fast på svenska med texter om kompisar utan kompass i det svenska välståndet. Sista låten - Fred - satte myror i huvudet i vårt kollektiv.
"Är det verkligen fred vi vill ha. till varje tänkbart pris?" sköt in en kil mellan mellan de pacifistiskt lagda och de mera våldsbenägna kamraterna. För hemfridens skull drog vi inte diskussionen för långt men frågan hängde kvar.
Förstamajfesten i Folkets Park i Lund var jag ansvarig för. Studentaftonutskottet hade bestämt att årets första maj skulle bli en folkfest.
Artister var övertalade att ställa upp gratis. Trots att många knorrade var det till slut ändå alltför många artister backstage. Men stämningen var hög tack vare den milda rök som spred sej över parken och som ordningspolisen ännu inte hade lärt sej att identifiera. Först kom några artister som jag nu inte kommer ihåg, sen Thomas Wiehe, skitbra, var blev det av honom?
Därefter Hoola Bandola och backstage satt Peps Perssons och väntade med stigande goda humör. "Vi är tre kvart försenade i programmet, är det ok?" Visst. Peps nickade vänligt. En timme senare - "vi är en och en halv timme back - ok?" Visst. Peps nickade ännu vänligare.
Därute satt nu publiken över hela dansgolvet. Majsolen skickade in en ljummen strimma över röken. Barnen låg i sina pappors knä. Folk höll om varandra. Det var love och lyssning. Sista numret var Fred. Det är möjligt att den blev dubbelt så lång som på skivan, tiden flöt ut i majsolen, folk gungade, grät lite, ställde sej upp, vaggade med tändare, nån fick riktig feeling och började klä av sej. Jag såg honom dansa omkring - naken och glad - och tänkte att här tar nog festen slut. Ordningspolisen hade vaknat och fått korn på honom, grep honom i båda armarna och tänkte dra honom därifrån. Då ropade Mikael Wiehe från scenen: Om ni inte släpper honom kommer jag också att ta av mej kläderna! Och inte bara jag utan hela bandet - hela publiken!! Publiken var på, en del började knäppa upp.
Peps Persson var nästa artist, jag såg framför mej en folkfest som skulle gå till historien
Men polisen släppte sitt grepp och retirerade, killen klädde på sej och festen fortsatte.
I lördags, 40 år senare, gjorde Laleh sin version av Fred i programmet "Så mycket bättre"
Minnet kom tillbaka, och jag måste sätta på Hoola Bandolas skivan och lyssna igen. Jag hör en ung, ljus röst som redan då ställer en fråga som idag borde göra vissa utrikesministrar sömnlösa.
Afganistan, Irak, Egypten, Syrien, LIbyen...
Hur ska det gå?
Vem i hela världen kan man lita på?
Jo, en sångare som genom decennierna sjungit allt klarare och allt vackrare om väsentligheterna. Mikael Wiehe.



.

Inside job

Det var svårt att sova i natt, efter att ha sett Dox - Inside job om vad och vem som skapade finanskrisen i USA.
Fram tonade bilden av en grupp män i övre medelåldern som spelat med hela världen som insats. Dom mäter sig med varann, får kickar av att ta risker och går ständigt fria med sjudubblad förmögenhet som dom satsar på nytt. A-personlighet kallas dom och deras risktagande stimulerar samma njutningscentra i hjärnan som ett intag av heroin,
vilket kan förklara att dom skiter totalt i konskvenserna, för sina närmaste, för sina anställda, för samhället i övrigt.
I levnadssättet ingår köp av prostituerade, vanligt knark och ett omåttligt liv i sus och dus, vilket kanske kan vara enda sättet att så småningom sätta dit dom. Dom kallas finansvärldens ingenjörer men som en röst sa "en riktig ingenjör bygger broar". Vad dom här killarna bygger är oklart men det inget man kan gå eller stå på.
I sena Rapport kommer sen upgifter om att tre direktörer från Carema tjänat 120 miljoner på att driva vård.
Den ene dirren menar att det var förenat med stor risk och att det därför var ett lyckligt utfall för hans del.
Vad är det som dessa A-typer riskerar?
Dom flesta som var med och byggde upp finansbubblan under Reagan, Clinton och Bush återfinns nu som Obamas närmaste ekonomiska rådgivare. Dom har köpt hela Harvard och dom blivande nationalekonomiska gurus som ska utexamineras därifrån
Dom har inte åtalats, dom har inte fått betala, tvärtom - dom har blivit rikare och gett sej själv ännu bättre förutsättningar.
Det är svårt att somna.
Snart kommer skatteverkets besked om slutlig restskatt.
Det kommer alltid i perfekt timing till julhandeln.
Jag tycker inte att det sexigt att betala skatt men jag gör det ändå.
Det känns som om det är det enda sättet att bevara sin mänsklighet i denna ynkliga tid.