-Music is life. And when you
play – you give of your life, säjer han när raden av honoratiores från
Göteborgs kommun, Västra Götalandsregionen och Volvokoncernen avtackat och
dekorerat honom med medaljer, hederstitlar och plaketter och på ganska knagglig
engelska förklarat honom sin tacksamhet över att han dirigerat Göteborgs
Symfoniker och startat upp El Sistema i Hammarkullen.
”We never forgive you”, som
kommunalrådet så freudianskt råkade utbrista.
Jag hörde honom första gången
för sex år sen. Vi hade haft sommarkonsert på Oaxen och åkte färjan tillbaka.
Min vän i GSO ringde och sa att jag skulle slå på bilradion, dom satt i Albert
Hall och en ung kille från Venezuela hade med en dags varsel hoppat in för
dirigenten Neeme Järvi som blivit sjuk. Det var Beethovens femma som man ju vet
hur den börjar. Ta-ta-ta-taa!
Min lilla syrenblå Lupo lyfte
tio meter upp i luften och höll på att blåsa ner i vattnet. Mankan, som har
femton inspelningar av femman i bokhyllan sa ”Oj!” och sen ”Oj! ” igen.
Det var inte Beethoven, det
var en vulkan som fick ett plötsligt utbrott
i Albert Hall och gav
efterskalv på en färja mellan Mörkö och Oaxen.
Därefter jag blev en
Dudamel-stalker. Jag har hört nästan alla hans konserter i Sverige, jag har
trängt mej bakom scen för att få
skaka hand, jag rusat fram, kramat honom och ropat ”I love you!” och suttit bredvid honom på
Hötorgsgrillen utan att få ner en bit.
”Don´t you want something to
eat?” frågade han snällt.
”No, I have eaten yesterday”,
svarade jag som en sann och nervös stalker bör svara någon som just dirigerat
Alpensymfonin av Richard Strauss och skapat en musikupplevelse som man kanske
aldrig mer i sitt liv att få uppleva..
Första konserten i
Konserthuset vid Götaplatsen var att komma nära själva kratern. Energin och
vitaliteten från en tjugoåttaårig liten svartlockig kille som med möda försökt kamma ner frisyren bakom öronen, blixtarna for ut genom hans händer,
vi satt mitt i utbrottet – här var alltså nyförvärvet – en naturkatastrof!
Göteborgspubliken häpnade och
köpte honom direkt. I Berwaldhallen något mera reserverat, i Stockholms
konserthus ett direkt motstånd på de dyrare platserna. Man talade halvhögt om
att ”ska man nu plocka hit latinos och gringos för att förnya sej”, vilket
kanske enligt vissa 75 plus inte behövs eftersom musiken ska dö ut med dom.
Men Mahler, Mozart,
Beethoven, Bernstein, Bruckner, Stenhammar, Grieg, Ginastera, Strauss
(Richard), Stravinskij och Tjajkovskij behöver ständigt återfödas.
Det intressanta med Gustavo
Dudamel är att han inte ser sej som ett ensamt geni utan som en del av en
familj om ständigt växer och hålls samman av kärlek till musik. Tillsammans med miljontals skolbarn i
Venezuela har han fått sin musikaliska utbildning i El Sistema, vars grundare
José Antonio Abreu gick till regeringen och utverkade en för svenska mått
gigantisk grundplåt för att via klassisk musik rädda små skolbarn från att
hamna bland soporna på gatan.
För honom var inte kultur
nånting som är kul för dom som har tur, utan en social och demokratisk
möjlighet för fattiga barn att bli bekräftade och sedda i ett samhälle istället
för att hamna utanför.
Musik erbjuder den
möjligheten. Via ett instrument som du valt själv är du tillsammans med andra del
i ett sammanhang som är större än du själv. Du spelar Ta-ta-ta-ta – och
Beehoven lyfter dej på sina vingar. En befriande upptäckt som skapar just det
rus som Beethoven en gång drömde om där han satt, ensam, halvdöv, blyförgiftad
och förbannad på sitt rum och skrev.
Gustavo Dudamel är inte
ensam, han är i toppen på en levande vulkan.
”Det är inte mej ni ska
tacka, det är musiken”, säjer han. Blommorna som han fått delar han ut till
musikerna. Sen ställer han sej som en i laget och tar emot publikens applåder.
El Sistema har klarat sej
igenom åtta regeringar. Nu deltar över en miljoner barn i 140 ungdomsorkestrar,
57 barnorkestrar och 30 symfoniorkestrar. 250.000 barn engageras årligen. Alla
kommer inte att bli proffsmusiker men dom kommer att få ett bättre liv. En rad
musiker, kompositörer och dirigenter från Venezuela kommer dom närmaste åren
att exporteras ut i världen för att återupprätta musiken och ge den ny kraft .
Medan vi västvärlden
förminskar kulturens betydelse finns det i andra delar av världen dom som inser
den.
Ps. Och jag är glad och stolt
över att Södertälje, som så ofta , snabbt tar kulturpolitiska initiativ och
inrättar El Sistema i Hovsjö.
Youtubetips: Orquestra Juvenil Simón Bolivar de Venezuela BBC Proms 2007. ds.
