fredag 16 oktober 2009

slöjor

Visst ska kvinnor få bära slöjor om dom vill. Kvinnor har genom århundradena burit värre saker på huvudet. Pillerburkar, melittapåsar, murklor, toppluvor, baskrar, hucklen, fågelbon, kvarnhjul och nu den så populära kepsen som ska visa att man
inte tänker tyna bort som pensionär utan lägger all sin fritid på golfbanan. Den stora frågan är VARFör kvinnor frivilligt tar på sej dessa löjets huvudbonader. Ingen tvingar ens dom slöjbärande att i vårt land täcka sitt huvud. Vi är kanske det frisörtätaste landet i världen. Våra kapuschonger är varma när det blåser kallt. Låt huvudet vara ifred. Min mamma växte upp med min mormor som alltid bar ett blårutigt huckle, hemma, på dop, på julafton, kanske även när hon sov. Mamma är därför motståndare till allt vad slöjor heter, hon bar ingen när hon gifte sig med pappa, inte heller när han dog. Hon har velat gå barhuvad genom livet och det är naturligtvis därför hon straffas för sitt högmod med minst tre beslöjade tjejer i hemtjänstpatrullen. "Varför har du slöja, har du inget hår?" får dom höra när dom kommer dit och hon godtar inga förklaringar, som oftast är att deras man vill ha det så. Men låt oss vända blicken mot oss själva. Det är lika tragiskt att vi svenska, jämställda kvinnor går i jeans som man inte kan andas i, i skor som vi inte kan gå i, i kjolar vi inte kan sitta i. Så snart ett självplågande mode är ute infinner sig genast ett nytt. Varför? Mamma bar själv en blank, heltäckande korsett i större delen av sitt liv, den hette Graciella eller nåt annat förföriskt och var lika fruktansvärd att ta på sig som underbar att ta av sig. Alla kvinnor över trettio bar sådana korsetter, hade man i ett debattprogram i tv-s ungdom krävt att dom skulle av, hade ingen lytt. Vi kvinnor gör frivilligt underliga val när det gäller vårt yttre och ingen förstår varför. Så låt slöjorna vara. En svart niqab är en helt annan sak. Den döljer ansiktet och skrämmer slag på både dagisbarn och äldreboende och gör den omöjlig som plagg annat än på halloween.

torsdag 15 oktober 2009

hundar...

Jag är inte rädd för hundar. Min första kontakt var som fyraåring med den släthåriga taxen Donna. Hon ägdes av en familj som vi umgicks med och besöken började alltid med att Donna anföll redan i dörren med morr, gläfs och skäll samtidigt som hennes husse och matte försökte överrösta med försäkringar om att hon bara ville hälsa. I familjen fanns också min lekkamrat Berne och han gjorde allt för att reta upp Donna ytterligare - antagligen för att skapa spänning i en ganska tam tillvaro. Det slutade med att Donna bet mej i handen. Husses analys var att jag hade försökt klappa henne när hon åt.
Min analys var att Donna var ett frustrerat odjur som anföll snälla människor istället för att bita sin egentliga plågoande - Berne.
Det var en skarp analys som står sig än i dag. Jag har mött Lassie. Jag har blivit vän med Kenzo, Nisse, Barbro. Jag har övervägt om man ändå inte skulle ha hund, bläddrat i hundboken, valt ut en hund med vackra ögon och svans, ringt en kennel som undrat om jag jagar. Nej, det gör jag ju inte. Efter beskrivning av min läggning tycker expertisen att jag ska satsa på en labrador och det vill jag inte. Jag har sett hundägare som förgäves försökt orsaka en liten tillstymmelse till reaktion hos sin labrador som varken vill gå fram eller bak eller överhuvudtaget och till slut fått bära hem den. Om man själv tycker att en weimaranen skulle passa och blir rekommenderad en labrador, så har man nog fel självbild som hundägare. Men - det är inte bara jag som har det. I stort sett samtliga hundägare som bor i mitt område lider av samma självöverskattning. När jag flyttade hit fanns det tre hundar här. Nu är antalet fyrdubblat. Hela området är förvandlat till rastgård för hundar med hussar eller mattar som tror att dom har koll. Det är rotweilrar och boxrar och terriar och schnausrar som rusar runt och jagar allt dom ser.
Bakom dom - alltför långt bakom enligt min smak - står nån husse och tror att han har koll samtidigt som hunden kastar sig ut i dammen för att jaga en anka utan att kunna simma. "Fido- kom hit!" hörs det helt meningslösa kommandot eftersom Fido redan är halvvägs mot dammens botten. Jag möter ständigt hundägare med tre lösa hundar som påstår att "dom vill bara hälsa" samtidigt som dom försöker hoppa ner mej och min nya dunkappa mot marken. Eller "den här hunden är van vid katter, han vill bara jaga dom" och sen måste plocka fram långa stegen och arbetshandskarna för att försöka få ner katten ur granen.
Eller "han är snäll!" när en svart bjässe rusar in i din trädgård och morrar vid din dörr. Eller "han vill bara leka" när hunden har käftarna om din nya skinnstövel .Eller "det är bara att köra ut honom" när deras terrier står i ditt badrum.
Vid det här laget har jag lärt mej att dom hundägare som tror att deras hundar lyder deras minst vink och därför kan gå utan koppel är dom som vet allra minst om sin hund. Dom vet dessutom ingenting om vad vi tycker som dagligen måste möta dom och deras lössläppta drifter. Vi vill varken hälsa, leka, inte ens vara snälla längre. Jag är som sagt inte rädd för hundar.
Bara för dom i andra änden av det obefintliga kopplet.