onsdag 13 november 2013

Jag går varje dag förbi mitt dragspel, ett italienskt Manfrini.
Det borde ligga i sin låda, vila, skyddas från dammtussar och små insekter.
Men tanken är att jag ska ta upp det i knät och ta en trudelutt då och då för att hålla min lilla repertoar vid liv. Det händer inte.
Nu tillbaka i historien.
En dag tar min mormor och mamma ett beslut. Min morfarsfar Emil sitter på ett ålderdomshem i Ystad och kanske också på ett litet arv som borde reinvesteras innan han vandrar vidare. Vi ska resa dit, jag ska med, fyra år, som möjlig arvtagerska. I fotoalbumet ser jag oss tre på en bänk vid stationen i Ramlösa i väntan på rälsbussen. Mormor med sin svarta finhatt som ser ut som en tillknycklad påse, svarta kappan och handväskan i knät, mamma i klänning och kofta och jag, också i klänning och kofta, med stor rosett i håret. Rälsbussen tar oss till Ystad, jag minns inget av resan mer än en söt flicka på platsen mittemot som har danssjuka. I rummet på hemmet i Ystad sitter morfarsfar vid ett bord och drar vitsar med en annan gubbe som han delar rum med. Jag tror dom har en flaska i en låda.
Min morfarsfar var på sjön i nästan hela sitt liv. Han var känd för att kunna berätta historier och hade enligt sig själv en ovanligt bra röst.  När han gick i land byggde han en kajuta på vinden där han tog sig upp med ett rep som han sen halade in för att hans fru inte skulle kunna nå honom.
Jag tror att min mormor blev kvar på torget i Ystad medan vi gjorde vår uppvaktning.
Mamma var övertygad om att det hade gått bra. Han hade varit på gott humör och flera gånger frågat vad jag hette. Det skulle bli utdelning.
När han dog fann man 500 kronor i ett kuvert. Det skulle gå till mig, till ett dragspel.
Resten av pengarna hade gubbarna satt sprätt på, det ryktades att dom hade haft damer på rummet.
Snopet, även för mig som hellre hade velat ha ett piano som min kusin.
För blodspengarna inhandlades ett rött Hagström med knappar. Det vägde tio kilo och hängde ända ner till knäna. Fem körer. Ett fint spel men det tyckte inte jag. Det var tungt, jag klämde hakan i bälgen och fingrarna fastnade i hålen. Det blev inte bättre för att alla vuxna hetsade: "Ta en bit, ta La Paloma!" Jag gick i dragspelsskola i Folkets Hus, jag tror att läraren hette Alfred Persson. Han var en lärjunge i rakt nedstigande led till Calle Jularbo och delade ut spritstencilerade noter på Konvaljens avsked, Livet i Finnskogarna, Backsjöbottingen och Månsken över Ångermanälven.
Ibland överraskade han med noter på Berlinerluft och Säkkijärvi Polka.
Jag hade upptäckt Bill Haley och var kär i Tommy Steele.
Resorna med dragspelet ner till Folkets Hus minns jag som särskilt pinsamma.
Någon kunde stiga på vid nån hållplats, nån med blond lugg och fråga vad jag hade i resväskan.
Men jag övade och jag led. Det var någon diffus dröm om att bli virtuos som hägrade.
Dragspelsläraren hade sagt så. " Om ni övar tillräckligt mycket kan ni bli virtuoser."
Berlinerluft var särskilt förhatlig. Jag fick huvudvärk av den melodin. I köket stönade mamma när jag hackade mig fram. Hon hade tagit emot judar som flytt över Sundet och stått på perrongen och spottat när transmitteringstågen körde förbi. Berlinerluft var inte hennes melodi.
Jag vände ett säkert underbetyg i ordning och uppförande genom att framför Tivolivisan i en kabaré som min lärare hade satt ihop.
Några klasser semare fick jag en musiklärare som sa att om man ville ha högsta betyg i musik så måste man kunna spela ett instrument. Jag erbjöd mig att ta med dragspelet och ge min version av Frossinis Karneval i Venedig. "Jag sa instrument" sa hon.
Det gjorde att spelet hamnade i garderoben i många år.
När vi satte upp Modern av Bertolt Brecht i början av sjuttitalet spelade jag med i en orkester på kontrabas, två dragspel, fiol och saxofon. Det var roligt ända tills vi kom till Södra Teatern i Stockholm och dekoren ramlade ner på väskan och tryckte in hela tangentbordet.
En reparatör i Gamla Stan fick i sista stund fart på spelet igen, det fick förtur eftersom det var av märket Hagström, sa han.
Flera år gick, dragspelet ställdes undan igen. En dag la jag det i bilen för att köra ut till Mörkö och spela med en gammal gammal dragspelskung som underhållit på slottet Hörningsholm.
Men någon slog in bilrutan och stal spelet och i stor och plötslig sorg gick jag ner till Lagerwalls musikaffär,  köpte ett svart italienskt spel, åkte ut till Einar, som dragspelskungen hette, och spelade tillsammans med honom en hel eftermiddag.
Det var många år sen.
I söndags hörde jag Bengan Janson sväva fritt över genrer och tangenter och en längtan väcktes igen.
Igår plockade jag ut ledmotivet till Liber Tango. E.et - den viktigaste tonen hade hängt sig och ljöd bara på utandning. En tvestjärt hade kanske sett det som ett säkert ställe att bygga bo på.
La Paloma gick bättre, men varför ska man kunna den egentligen?
Man kan ju spela Bach, Vivaldi, allt! enligt Bengan. Man kan ju till och med komponera själv.
Bara inte just nu. Jag kan inte röra axlarna, knappt ens andas. Träningsvärken är total.
Jag kan inte ens lyfta spelet och lägga det i sin låda.
Det står här och väntar.
Mitt arv, mitt Manfrini.






torsdag 1 augusti 2013

Jag har ett persikoträd.
Det heter Frost och är över tio år gammalt. Nu håller det kanske på att dö och jag vet inte varför.
Varje dag står jag och tittar oroligt på dom högst tio persikor som gömmer sej bland dom gröna bladflikar som trädet tycks orka med i år.
Vissa grannar går förbi och undrar om det blir nån frukt i år.
-Jag vet inte, säjer jag med dämpad förtvivlan.
Det liksom torkar ut underifrån och blir å andra sidan både högre och högre tills jag antagligen måste anlita brandkåren för att tag på mina persikor, alternativt klättra upp på taket till carporten som också verkar lite knackigt.
Det är ett otroligt träd. Varje vår kommer små rosa underverk till blommor längst ut på grenarna och dom första spirande bladen är smaragdgröna. Så vackert, vackrare än nånting annat, vackrare än blommande sköna dalar och uti vår hage där. Det är först ut, tidigare än björken, och det står där så optimistiskt och sjunger med sina rosa röster trots att bin och humlor fortfarande ligger och sover.
Jag drar ut lådan och hittar en gammal brödpensel, står sen med ostadiga ben på en stege och duttar och pollinerar och låtsas att jag är del i skapelsen. Den första persikan jag fick gav jag till min mor på hennes åttifemårsdag. "Den smakar ingenting", sa hon och räckte över klenoden till mej. Jag bet lite argt och tyvärr, hon hade rätt.
Året därpå kom tjugofem rödkindade, saftiga, underbara frukter, stora som bouleklot.
Några av mina allra, allra närmaste fick varsin frukt och säjer än idag att dom aldrig glömmer hur dom smakade.
Året därpå dignade trädet. Kanske sexti, sjutti frukter. Grannarna fick, en del gick och köpte träd och jag kan nu lätt räkna att åtminstone tio Frost har kommit i svensk jord tack vare mitt.
Jonas Alströmer introducerade potatisen och jag, ja...hybrisen kuliminerade, liksom trädet som året därpå hade över hundra persikor. Jag gav bort, jag åt, jag tvingade alla som gick förbi att äta, jag frös in, inget vidare, gjorde sylt, mycket bättre men värst av allt, jag hann inte med. Stora, guldröda persikor släppte taget, damp ner och ruttnade, fåglarna hackade i sej en del men jag fick slänga hela korgar med
mögliga föredettingar. När man är mitt i ett överflöd kan man bli dum och övermodig. Få för sej att så här kommer det alltid att vara, nästan beklaga det - ja, du vet, att i år fick jag så mycket frukt så jag vet inte var jag ska göra av det, jobbigt..
Nästa år var festen över. Det kom ett gäng små ynkliga frukter, knappt större än plommon och dom var inte särskilt goda. Det var då jag upptäckte att trädet verkade trött. Kanske på mej, kanske på vintern, På nätet hittade jag andra bekymrade Frost-ägare. Det är kanske inte meningen att vi ska  ha persikor i det här landet. Vi ska kanske äta våra blöta plommon och vara nöjda med det. "Jag sågade ner mitt och satte ett nytt" skrev nån. Nej! Inte såga ner! Det sågas ner alldeles för mycket, visste ni att det äldsta trädet på jorden är 9500 år? Det är en gran som växer på ett fjäll i Härjedalen där terrängen är så svår att ingen kan ta sej fram med sin såg. Det har jag läst i Trädens Tid, Christel Kvants omistliga bok, där man också får veta att almarna håller på att dö ut.
Och ingenting kan ersätta den vackra skugga som persikoträdet ger - ja, skänker! - åt min uteplats på jorden. Jag kommer att stå ut med att inte få nån frukt, men kan inte mista trädet.
Så jag ringde till Lilla Indianen - Anne Marie - som ryckte ut med sekatörer och trädsåg.
Med mycket bävan och ängslan valde vi ut vilka grenar som skulle bort, rev ner lianer av klematis och vindruvsgrenar, kortade in, klämde och petade på barken för att se vad som var friskt och vad som var dött. När Lilla Indianen var klar låg det en hel skog på marken nedanför medan trädet hade blivit sej själv igen, ungefär som om det gått till en bra frisör.
Det blev fint.
Jag har ett persikoträd. Hur länge till vet bara trädet men jag hoppas och önskar det lycka till.


fredag 15 februari 2013

Thielska!
Min alldeles privata konstgallerirunda  började för några veckor sen på Sven Harrys i Vasaparken, vårsalongen på Liljevalchs, Corbusier på Moderna Muséet och nu går bilen genom ett vintrigt Djurgården, förbi osannolika hus - krusbärsgröna, kolsvarta, knallgula med torn och tinnar och fiskfjälls tak - genom hagar med åldriga ekar, förbi ännu åldrigare mattar och hussar i lodenrock och mink.
Det är inget snack. Här är noblessens reservat. Man får vara glad att man får köra där, ännu gladare om man hittar en skylt som hjälper en att hitta rätt. Och jag skulle dra mej för att stanna min Polo, veva ner rutan och fråga om vägen. Jag har inte träffat så mycket real, real överklass i mitt liv och det räcker med att bo i Pershagen.
Till slut är jag ändå där - Thielska Galleriet - skandalomsusat och mediebevakat - nu med en utställning av Edvard Munch som förväntas dra in flis. Av alla kåkar jag åkt förbi är detta kronan på verket -  en jättelik gräddbakelse med pistagegrön garnityr, i en park som vätter mot vattnet och där finlandsfärjan stryker tätt intill som en jättelik polkagris. Det är svårt att hitta in. En rullstolsbunden besökare rullas runt huset flera gånger, entrén är tydligen flyttad, trapporna är höga och vad jag vet så kom han aldrig upp.
Inne på muséet är stämningen hektisk. Vakter överallt. Alla ytterkläder måste av. Dit får man gå men inte dit.  Intendenten kommer plötsligt ut genom en dörr med håret på ända och smiter lika snabbt in genom en annan där det står "Privat".
Likt en grupp charterturister som tappat sin buss, vandrar vi runt i ett hus som tills för bara nåt år sen också var ett privat hem för Ulf Linde och hans fru. Dom bodde här för tretusen i månaden och vägrade flytta. Sen dess har intendenterna avlöst varann och sist ut var han som just smet in bakom den privata dörren.
Allting känns privat. När man kommer uppför trappan och fram till salen där kanonmålningarna hänger blir man genomsökt och måste öppna sin väska. Målningarna skymtar därinne. Dom är tjugo gånger tio meter stora. På en av väggarna ser jag hur en gigantisk Nietzsche spejar ut över världen.  Min handväska är 3x2 decimeter.
Någon måste gjort sej en hotbild av hur en liten munchfreak  försöker stoppa ner Nietzsche i sin väska eller ficka och ett ögonblick tänker jag i protest inte gå in i rummet. Då ser jag Plura komma ut därifrån och den spirande revoltlusten dämpas en aning.  Jag låter mej visiteras och går in. Där hänger dom allihop - kvinnorna på bron, Strindberg, Mor och dotter och alla självporträtten. Men irritationen över att ha blivit visiterad förtar upplevelsen. Jag går runt, runt och försöker se på Munch - på alla hans märkliga madonnor och hydror och sjuka flickor och det är förstås hisnande att se  kända motiv i verkligheten, det är som att möta Thommy Berggren i systemkön  dan efter att man har sett honom  på TV.
I entréplan har Thommys fru, Monika Ahlberg, gjort sitt yttersta för att göra konstbesöket trivsamt.
Goda mackor, nybakade semlor, körsbärsblom, krokus, kvinnligt, vackert, gott.
Jag sitter ner och äter den kanske godaste leverpastejmacka jag nånsin ätit i hela mitt liv och tänker att en macka kan också vara ett konstverk.
På väg ut möter jag en bil från SVT. Ytterligare en skandal är på gång. Styrelseordförande Wachtmeister är avskedad, intendenten hänger löst och Lars Ohly tänker anmäla kulturministern för KU, allt i Rapport på kvällen.
Kör förbi Skansen. Tänker att den ultimata lösningen vore kanske ändå att Thielska fick förbli privat. Man kunde låta en f.d vd för  TeliaSonera bo där mot att man avgiftsfritt får komma och titta på honom. Som på en elefant eller en isbjörn eller nåt.


lördag 9 februari 2013

När Skavlan igår försökte få Petra Mede att uttala sej om näthat - hon har ju fått utlöst en storm av taskigheter sen hon blev utvald att leda melodifestivalen - svarade hon att hon lärde sej två saker tidigt i karriären.
Att aldrig läsa i kommentatorsfälten.
Att aldrig läsa en recension.
- Annars klarar man inte det här jobbet, sa hon.
Författarparet Paul Auster och Siri Hustvedt sa samma sak - läs aldrig en recension, det förgiftar din hjärna.
Det intressanta är att nätmobbingen i går i Skavlan jämställdes med den mobbing som i århundraden pågått på kultursidorna. Visserligen under signatur och namn men ändå.
Peterson-Berger, Brandes, Böök, Lagercranz, Franzén och den där killen som Ingmar Bergman slog på käften, som jag har glömt namnet på. (Bengt Jansson!) Dom hade ordet i sin makt och dom doppade pennan i galla och skadade sina offer så att vissa aldrig hämtade sig. Harry Martinsson t.ex. Han hade behövt höra Petra Medes och Siri Hustvedts kloka råd och hade kanske då levt och skrivit i  några decennier till.
Victoria Benediktsson hade kanske kunnat kontra och skriva en dåtida Bitterfitta om Brandes och t.o.m. kunnat tjäna lite flis.
Naturligtvis finns det stora recensenter som använder sitt spaltutrymme till att lyfta blicken, förklara djupen och föra ut kulturen till sina läsare.  Jag har haft turen att bli omskriven av dom och deras kritik läser man gärna om och om igen för att förstå vad det är man håller på med. Men vi har också sett en och annan kritiker som varit så berusad att han fått lämna salongen och åka hem.
Och sen klämt ur sej en recension ändå för ordningens skull.
Att man kan jämföra vissa kritiker vid en nätmobbare är att dom inte kan hålla sadismen i styr utan gärna tar chansen att slå undan benen på en skådis, gärna en  ung tjej som ännu inte gjort sej ett namn.
Ord är vapen. Det visste redan Strindberg.Man fasar vid tanken att han inte bilvit författare utan recensent istället. Stackars, stackars Siri.
På min första redaktion, NST, fanns en film- och teaterkritiker som tog sin uppgift på största allvar.
En påse Pripps Blå kyldes under vattenkranen medan han skrev sin recension i källaren. I våningen ovanför gick alla på tå. Han var så påläst och noggrann att det reserverades en helsida för den text som i morrontimman skulle komma ut ur källarnattens mäskdoftande dunkel.
Sen lästes han av bl.a.  min mammas syjunta.
Deras omdöme var alltid detsamma. Det som sågades måste ses.
Det som höjdes till skyarna skulle man passa sej för.
Kanske är det samma fenomen som gör att näthatet idag fått nätkärleken att blomma.
 

söndag 27 januari 2013

Att kunna sjunga

Att kunna sjunga måste vara den största gåvan en människa kan få. Tätt följd av att kunna lyssna på en människa som kan sjunga.
För den sakens skull åker man över kontinenter, köar i dygn, trängs bland hundratusentals andra, svimmar och nästan dör mot kravallstaketet.
Eller offrar en stor del av sin månadslön för en skymd plats på tredje raden för att åtminstone få höra det   överjordiskt vackra vibratot från sin favoritsångerska.
Sången är den starkaste kommunikationen mellan människor.
När tre arga brudar vill göra upp med patriarkatet går dom in i en kyrka och sjunger Rachmaninovs Ave Maria. Två av dom kastas i fängelse och sitter där än, isolerade från varann och världen utanför, under förhållanden som inte Putin vill tänka på när han sitter vid frukostbordet med sina tonårsdöttrar.
-Pappa, va sjöng dom?
-Va?
-Va sjöng dom för nåt?
-Eh, vilka?
-Dom där tjejerna duvet..
-Nä, jag vet inte. Ät upp nu.
-Pappa. Vad betyder Pussy R..
- Tyst nu och ät upp!
Sången kan få den starkaste man på fall, nåt som jag skulle önska att alla körer världen runt hade i åtanke när dom sjunger Bogoroditse Devo den närmsta tiden, i varje fall så länge tjejerna i Pussy Riot sitter i fängelse, men varför inte för alltid i fortsättningen?
Sången kan få världsordningar att rubbas, apartheidsystem att avskaffas, Mandela fri.
När Marian Anderson inte fick sjunga i Concert Hall i Washington på grund av sin hudfärg avsade sej Eleonore Roosevelt ordförandeskapet i styrelsen och sa att Marian fick sjunga var hon ville i Washington. Hon sjöng Ave Maria vid Lincolnstatyn inför 200.000 människor.
Konserten blev historisk, ingen minns vilken opera hon inte fick sjunga i.
Kvinnor och sång är en livsfarlig kombination och förklarar också med vilken kraft dom folkkära sångerskorna detroniseras.
Birgit Nilsson -  den största, bästa - blev efter att ha lagt en hel värld för sina fötter sågad när hon kom till stockholmsoperan. Nån kritiker tyckte att hon sjöng falskt .Andra hängde på och skrev att hon var slut och dom hade förstås fel eftersom Birgit Nilsson aldrig tar slut. När hon dog låg det två tulpanbuketter utanför Operan och den ena var min.
Alice Babs - den klaraste, modigaste, svängigaste - som bröt ny mark med att sjunga jazz, som sjöng varenda schlager som fanns, som joddlade och klättrade fritt i oktaverna, som nådde internationella höjder med Swedanes, som fick ett specialskrivet oratorium av Duke Ellington och fortsatte att utbilda sej till klassisk sopran - blev lustmördad av en kritiker i DN och flydde till Spanien.
Monica Zetterlund - som alla minns med så stort vemod - buades ut på en scen i Södertälje.
Agneta Fältskog - utan vilken ABBA inte hade blivit vad det blev - jagades ur landet.
Carola - stannar tappert kvar på sin post men får utstå både spott och spe.
Är det inte dags att vi tar tillvara på våra största naturrikedomar?
Älskar dom, ärar dom och erkänner att det är dom som ger oss tillväxt och kraft.
Våra sångerskor som lyser upp vintermörkret inom oss.
En av dom är Rigmor. Hon sjunger på Oktoberteatern ikväll.
En man ringde och undrade om det gick bra att hämta ut biljetten en halvtimma innan.
Han tänkte flyga från Skellefteå.