Michael Jackson

Idag är jag glad att jag inte är Nils Hansson. Eller nån annan musikskribent, eller journalist överhvudtaget. Jag slipper sitta framför datan och svettas fram några kyliga sarkasmer om Michael Jackson. Jag kan sörja en fenomenal sång och dansman
rakt av, sörja hans öde och förbanna dom krafter som alltid vinner över människor som han. Eller Jesus, Martin Luther King, Lennon, Diana - vi kan kalla dom krafterna för ondska. När en människa med sällsamt engagemang eller talang blir älskad av alltför många människor blir det så frestande lätt att vända allt detta emot honom eller henne. Ett samtal till en skvallertidning, ett rykte som sprids i rätta kretsar och utan att någon egentligen behöver träda fram och visa sitt ansikte har man störtat den älskade på en bråkdel av den tid det tog för honom att forma sitt artisteri och bygga sitt förtroende. Träder han sen fram för att försöka rentvå sig blir han sjufalt stenad. Så håller det på tills han dör. Och inget av dom starka och vackra ord och sånger vid hans bår kom i rättan tid för hade dom gjort det hade ingen lyssnat.
Nu är Michael Jackson död och han sörjs av en hel värld av unga och gamla som inte hade nånting att sätta emot när ondskans krafter härjade. Vad ska en liten tonårskille i Rumänien tro när amerikansk och övrig vulgopress klistrar ner världen med löpsedlar om pedofilen Jackson? Vem sitter inne med sanningen? Ja, inte massmedia i alla fall, för dom är inte ute efter den.
En gång ville jag blir journalist för att jag ville bidra till att göra världen bättre. Nu inser jag att massmedias egentliga syfte är att göra den sämre. Läs Aftonbladets löpsedlar under en vecka och du förstår att människan är ett avskum.
Ville Michael Jackson göra världen bättre? Ja, jag tror det. Oavsett vad han hade för avsikter med sitt Neverland, kläder, frisyr, hudfärg, giftermål så fick han miljoner av barn och ungdomar över hela världen att tro samma.
Som artist var han ett naturenomen. Jag ser dokumentären The dangerous Tour medan blixtarna ljungar över sommarnattshimlen.
På scenen blixtrar Jackson, fötterna virvlar, stampar, upp på tå, stannar, benen hamrar som trumpinnar i den där konstiga baddräkten, armen far ut, fingret, hatten, håret - och så sjunger han samtidigt! Fred Astaire steppade upp och ner för väggar och trappor och sjöng men var för sej, trots att han ju på sitt unika sätt upphävde tyngdlagen
Michael Jacksons föder sina sånger ur sina fötter och skapar ett allkonstverk som är helt eget och oförutsägbart. Scenen vibrerar av ren elektricitet. Vem sa att han var könlös? Vem vill ta på sej att könsbestämma en blixt?
Katten sitter svartvit och lurvig på golvet. Han sitter still som katter gör. Så hoppar han en och en halvmeter upp i luften och fångar en fluga. När jag tittar på teven igen är rutan svart och Michael Jackson borta.