Sigge heter min nya katt. Jag fick överta honom av några vänliga grannar som läst alla mina desperata lappar - i skogen, i soprummet, i affären - om min bortsprungna, vi kan kalla honom livskamrat - Tassen, 13 år. Efter tre hemska månader utan mjau och spinn träffade jag Sigge. Han är mycket skogkatt, svartvit och lurvig med vita tofsar i öronen och en svans som är större än han själv, han nästan ramlar omkull när han sätter den i vädret. Han gjorde en lov i närområdet, spanade på några blåmesar, jagade ett löv och besökte grannarna. Där bor Sixten. Redan samma kväll stirrade ett argt kattansikte utanför fönstret. En slags jam och krafsdans utbröt med Sigge innanför och Sixten utanför. Plötsligt tar Sixten sats och hoppar med full kraft rakt in i fönstret. Det är ett treglasfönster som så modernt går ända ner till golvet. Det small i hela huset. Utanför satt Sixten och man såg stjärnorna dansa runt hans huvud. "Vad håller ni på med? " undrade jag. Dom tittade på mej som om jag inte var riktigt klok. Nästa morron rök dom ihop nästan innan jag öppnade dörren. Ett nystan av klor, svansar och arga öron, tussarna rök. Jag försökte gå emellan. Jag vädjade. Jag skrek.
Sixten prang hem och Sigge låg och morrade under en gammal rottingstol med en svans så stor att han nästan inte kunde resa sej. Jag bar in honom och skällde lite. Om man är ett halvår gammal, knappt torr bakom öronen, ska man inte ge sej på en fem år äldre Sixten som har så stort självförtroende att han varje försommar tror sej kunna fånga en kanadagås.
Sigge verkade inte intresserad av mina synpunkter. Nästa morron satt han i fönstret och jamade och krafsade. Utanför satt Sixten och tittade stelt på hans konster. Jag försökte äta frukost och tycka at det var roligt med en ny katt. Kattvibbarna for över morronkaffet, till slut skakade jag på handen. Jag gick ut. Gick fram till Sixten, jag menar, vi känner ju varann sen gammalt. "Gå hem", sa jag. Han bet mej i foten. Vårdcentralen. Stelkrampspruta.
Det var dags för grannsamverkan. Sixtens matte ringde runt till kattpsykologer, jag ringde veterinären. Alla förklarade och var pedagogiska.. Det handlade om revir och positionering. Testosteron och adrenalin. Det handlade om uttittning, veckolång förestående fight och kanske t.om avrivna öron. Det handlade också om att en ängsligt lagd kattmamma inte skulle gå emellan. Jag tittade på min vrist och mina ställföreträdande sår. Hur många såna har man inte skaffat sej under åren, inte bara som kattmamma utan som mamma överhuvudtaget. Eftersom det är mammorna som får ta smällarna är det också dom som får lösa det. Sixtens matte och jag bestämde oss för att intervenera. Det finns ett litet spray med feromon, ett slags doftämne som katter har i ansiktet och avger när dom stryker sej mot ben och stolpar. Man blir vänlig, trygg och harmonisk vid inandning, katten alltså.
Sigge åkte till djursjukhuset för kastrering - ett tyvärr måste - och en ung djurvårdare hade en lektion om hur Sigge måste fatta att han är i underläge. Sprayet Feliway skulle underlätta. Efter en vecka skulle läget vara lugnt.
Jag åker hem med en helspeedad katt och sprejar lite här och där.
Sixtens matte och jag gör en deal - Sigge är ute på förmiddagen, Sixten på eftermiddagen och vapenvila råder.
På Gazaremsan sprutar dom vit fosfor.
Här på Agnet sprejar vi med Feliway.
Om det här fungerar ser jag en tvåstatslösning.
Åtminstone för Sixten och Sigge.

Väninnan

Eva Franchell har skrivit en bok om sin väninna, Anna Lindh. Hon var med på NK när mordet skedde, hon såg mördaren.
Hon såg också mycket mer. Jag sträckläser hennes bok som handlar om en partiledning vid makten, om entouraget kring Göran P, om resorna hit och dit, om turerna i Rosenbad, om den konstiga luften i landets högkvarter. Nånstans, vid nån tidpunkt hamnade det här gänget helt snett. Likt rymdskeppet Aniara åker dom omkring och snurrar runt i sina egna intriger utan kontakt med jorden. När blev det det såhär? Jag hade en väninna, jag också. Hon rekryterades till Ingvar Carlsson framtidsgrupp och skulle just börja sitt jobb när Olof Palme mördades. Vi stod utanför Dekorima med varsin ros i handen och grät. Strax därefter fick hon börja sitt nya jobb men då hade Ingvar Carlsson blivit ny statsminister och hon fick följa med in i korridorerna.. En jul gick hon med en mobil i fickan och hade jour. Om nånting hände skulle hon ringa runt och sammankalla alla i ansvarig ställning. Vi gick runt i Lunagallerian i Södertälje och jag kände mej stolt över henne. Jag var säker på att att hon skulle klara av det och att landet vilade säkert där i hennes kappficka. Det var oskyldigt och trosvisst och det känns så längesen. När försvann trosvissheten, oskulden, var det inte just det som var det fina här i Sverige? När gick det snett?? Var det när vi skulle med i EU, globaliseras? Var det då man tappade bort sitt folk? Förmågan att tänka och känna sej in i hur människor har det? Anna Lindhs väninna förhörs, får därefter ett kort tack av Persson, som är upptagen med att organisera säkerhetsskydd för sej själv och alla i hans stab. Eva Franchell får ta bussen hem, ensam, och utan livvakt. Hon är då med i varje nyhetssändning, på vartenda löp, hennes vittnesmål är avgörande, mördaren har sett henne, han är fortfarande på fri fot. Hon hamnar i kylan, får gå igenom rättegångarna själv, klara sej själv. Liksom småspararna, gamlingarna, glesbygdens folk, folk i skogen utan ström, ungdomarna utan jobb, barn med föräldrar som vräks för att dom inte får sina försäkringspengar,sjuka, hemlösa...Alliansen fortsätter resan ut i rymden. Härnere på jorden går ett folk och undrar vart dom tog vägen, dom som vi en gång valde.