lördag 19 april 2008

debatt i tv

Debatt i SVT är en obehaglig tillställning. I veckan skulle man vädra åsikter om vad man skulle göra med Englas mördare.
Två dar efter att hon hittats mördad. Nackskott tyckte nån. Siffror på hur många procent svenskar som vill införa dödstraff kom upp. En man i röd fluga företrädde hårdare tag. En kvinna från Englas hemby ville ha mer kärlek En mamma vars dotter blivit mördad vill ha mer vrede. Då får Jan Jönsson ordet. Han är skådis och har arbetat med Becketts pjäs I väntan på Godot på St. Quentinfängelset och detta blev så omskakande att det har blivit hans livsprojekt .Han vill prata om behandlingen av fångar på anstalter och även om han har rätt så blir det alldeles fel här. Det blir så huvudlöst att konfrontera människor med så olika utgångspunkter. Han klagar över den hårda tonen och ju mer han pratar ju mer fel blir det. Han vill ha större förståelse för dom som begått brott och han vänder sig till mamman, vars dotter mördats och frågar henne om hon nånsin tagit kontakt med han som gjorde det, mördaren. -Är du inte riktigt klok!, säjer hon för vad annat skulle hon kunna säja och här havererar hela programmet och lägger sig som ett vrak på havsbotten, där det hör hemma.
Varför ska en debatt om en sån här sårig fråga hållas i tv överhuvudtaget? Med offren närvarande? Jag blir illamående av sån journalistik, där alla till slut blir offer för en programidé som bara ska snaska och höja tittarsiffror. Jag hatar även skjutjärnsjournalistik, jag gjorde det redan när den kom på sextitalet och jag själv var journalist. Vill man få en människa att blockera sej ska man köra skjutjärn. Vill man få en människa att prata ska man lyssna. Det går att debattera i tv - om programidén är att folk av olika åsikt ska få ha en dialog på ett djupare plan och komma fram till nåt nytt. Det hände när Jan Björklund och Suzanne Osten pratade om flum i skolan. Osten var i högform. "Att lärarna slänger in sin klass på teatern och själv går och fikar på Åhléns, det kallar jag inte flum utan likgiltighet", sa hon. Björklund höll med. Även i hennes slutkläm som löd såhär: "för att avsluta med något riktigt flummigt. Kärlek. Det behövs mer av den i samhällskontraktet".

torsdag 17 april 2008

eva britt!

rastlöst jagar jag mellan musiken. I förrgår fick jag en biljett bakom en pelare i Konserthuset - jag hamnar alltid där. En gång gick jag ner i pausen och satte mej på en bättre plats på första balkong mitt framför scenen. Det var kungens plats. Men herregud - när var han där? Nu var det Viktoria Mullova som spelade. Hon hade tuffa kängor och skir klänning och såg ut som en som vistas ofta i gymet. Hon spelade likadant - skirt och kraftfullt, inbäddad i London Symphony Orchestra som lät som gammal whisky - femtitvåårig vällagrad. Jag dricker inte malt men det låter fint. Sen folkmusikerna i En Herrgårdssägen i Ytterjärna, så rosad föreställning med en handfull vemodiga temat som vaggade föreställlningen i hamn. Och Mirja förstås, Mirja Thurestedt, som bar upp alltihop och hindrade det från att bli en serie tablåer. Ja, sen igår kören i Järna som ska ha vårkonsert och sjunga Sibelius, en jättevacker sång till en Therese Hahl som fick den av Jean på sin sextiårsdag. "Hur än år på år försvinner blir du evigt den du var.." Olof, körledaren, optimist, sibbanfrälst, sliter med kören. "Ok, endast altarna överlevde men det kommer!" Det är så konstigt. När vi går därifrån kan vi plötsligt alltihop och nynnar över den blekblå järnaslätten .."lärde dig att lindra andras smärta och att själf dock blifva evigt ung.." Bra sång att få när man fyller sexti.
Nu är det torsdag och huvet surrar av musik och jag vaknar av en mås som jag vill skjuta.
Vi samlas hos Elise Einarsdotter och Olle Steinholtz i deras replokal i radhuset i Västertorp. Vi ska repa för en musikalisk salong
-Elises Salong - och Eva Britt Strandberg ska vara gästartist. Elise möter i dörren med tårarna rinnande. "Vi har börjat repa", förklarar hon och snyter sej. Jag har hört Eva Britt - Brel, Piaf, kabarévisor - men aldrig live och det är en fullständig knockout. Hon sjunger den ena låten efter den andra och vi gråter hela tiden, Elise kan knappt se tangenterna. Det är inte sångerna i sej, jo, det är bra låtar och texter som svider, men det är nåt med rösten. Den är så viljestark, så djup och intensiv. Den har varit med om allting. Fyra timmar rusar iväg och hon blir bara piggare och piggare. Hon lovar att sjunga Hymn pour lámour också på salongen och jag kommer att dö.

söndag 13 april 2008

Det händer grejer i stan. Ena dan gör Lago, vårt kommunalråd, Södertälje världsberömt för att ha tagit emot fler flyktingar från Irak än USA och Kanada tillsammans. "We didn´t start the war", sa han och får kongressledamöterna att skämmas. Det är stort.
Nu är Södertälje äntligen satt på kartan, som humanismens och mångkulturens plats på jorden. Det har varit en lång resa.
För många år sedan anlitades en konsult för att höja varumärket Södertälje. Han drog konstigt nog ner en karta - eller diabild var det nog - över Åre. Där fanns diagram över ökande turism och annat - skidåkande kanske. I publken satt ett antal undrande småföretagare och kommunrepresentanter. Vad hade Södertälje och Åre gemensamt - mer än att dom hade råkat anlitat samma konsult? Sen följde år av mödosamt arbete för att få folk och företag med stålar att flytta till skidorten Södertälje. Det trycktes loggor och tröjor.
Istället kom av invandrare från mellanöstern som inte ville åka skidor. Dom ville starta pizzerior. Sen ville dom starta kebaber. Sen kemtvättar. Sen ville dom starta fotbollslag och öppna frisersalonger. Förutom att vi har flest irakfyktingar per capita i världen så har vi också flest frisörer. Inga är så välklippta i hela världen som vi i Södertälje.
Männen bär en lätt encentimetersstubb, lagom kort för att få SSK-kepsen att sitta kvar.
Vi damer har en orientalisk toning med bagdadslingor. Vi är lätta att känna igen i övriga Sweden, vi behöver inga tröjor.
Och vi är äntligen vid målet - vi är från Södertälje, staden i världen med världen i staden.
Samma dag ringer en idiot och hotar en av landets mest massmediala komiker med påföljd att han måste göra sin show med polisbevakning. Det blir den nyheten som kommer på lokaltidningens förstasida.
Så är det ofta. Ett enda samtal kan förstöra så mycket - en vänskap, en kärleksrelation, en teaterföreställning, en vision som under lång tid mödosamt byggts upp.
Det goda snavar alltid på det onda, tycks det. Men. Som Gandhi sa: Om tanken på krig kan födas i människans hjärna så kan tanken på fred också göra. det.
Idag trycker vi upp en tröja där det står "Heja Lago". Han är ändå årets kommunpolitiker.
ps. Hur går det för Åre förresten?

torsdag 10 april 2008

kräver Gud polisbevakning?

Igår var jag på ambassadörsträff. Stadsdirektören plus kommunstrateg presenterade nya visioner för Södertälje.
För första gången blev jag glad vid en sån träff - man pratade om invandrarstan och mångkulturen och hur man ska kunna göra detta till en positiv image för stan. Jag har suttit på många möten och själv pratat om detta och känt motståndet som en mur. Idag är kommunalrådet i Vita Huset och pratar om Södertälje och Obama har sagt att han skäms över att vår kommun får ta emot fler irakflyktingar än vads USA gör.
Plötsligt är väggen borta - det känns som om Södertälje har en framtid.
Detta varar till 10.47 idag. Då ringer Annika, vår producent, och berättar att det ringt en man och i obehaglig ton frågat efter den konstnärlige ansvarige på teatern. Det gäller kvällens föreställning Mistero Buffo med Özz Nûjen. Pjäsen är av Dario Fo, jag har sett den flera gånger framföras av Björn Granath som också regisserat den här showen. Özz är kurd och muslim. I säljbladet lovar han på standupkomikerns vis att ge kristendomen en omgång. I Södertälje är assyrier/syrianerna kristna och han som ringer är syrian. Annika hänvisar honom till ansvarige arrangör som också får ett otrevligt samtal. Även Özz agent får ett hotfullt samtal som hon polisanmäler.
En bemannad polisbil utanför teatern, två poliser i dörren som kollar upp publiken, två civila i salongen, en civil bakom scenen. En taggad och ganska skärrad Özz med gammal pappa och svensk (kristen!) fru i publiken.
Han gör en helt enastående föreställning, avväpnande, klok och respektfullt respektlös - om alla dom överspända fördomar som snurrar runt religionen och dess utövare idag. Gud - om han/hon har humor - får sej verkligen en underbar omgång.
Efteråt får vi lyssna på samtalet i Özz mobil. Vi förstår varför polisbevakningen behövdes. Hans pappa lämnar teatern under polisbevakning - "han har varit med om det här förr" - liksom Özz och han fru. Han har gjort en fantastisk föreställning
men måste lämna Södertälje under bevakning. Vi är gråtfärdiga och ändå oerhört tacksamma att föreställningen gick att genomföra.
Men händelsen ligger kvar och skaver hål på den glädje jag kände igår.

onsdag 9 april 2008

Jag såg "Vems lilla mössa flyger" på Orionteatern idag tillsammans med ett surr av låg- och mellanstadieelver. Det var barnteater av högsta kvalitet. Det var himmel och stjärnor över sandlådan i ett stort och vänligt livsrum där fantasin får plats.
Så måste det vara när vi spelar teater för barn. Men så är det oftast inte numera. Vi for omkring med ett ökentält och spelade en saga ur Tusen och en natt förra hösten.. På vår hemmascen fungerade det. Två skådisar lyckades trollbinda barnen och föra in dom i sagan. Ute på turné i länet blev det i gympasalar som inte gick att mörklägga, lärare som travade in och skulle ha lektion, stressade lärare som inte lyckades hålla ett för stort antal barn i schack och arrangörer som pumpade in alldeles för många barn. Till sist orkade inte skådisarna längre, inte för att dom inte ville spela barnteater, men dom orkade inte spela på det viset. När vi en gång i forntiden - sjuttitalet - var med om att bygga upp världens bästa barnteater gällde det i och för sig att komma ut ur institutionerna. Vi spelade i gympasalar och klassrum - för att vi ville nåt nytt. Idag måste vi in i teaterrummen igen - av samma skäl.
Det duger inte att köra barnteater för att fylla statistik i alla nya blanketter som byråkraterna spottar ut.
Barnen ska ha en upplevelse för livet.
En sån fick dom idag på Orionteatern.

apropå Vems lilla mössa flyger?

forts. följer.

tisdag 8 april 2008

Apropå Irak

Idag kom cirka fyrtio barn, mammor och pappor och såg vår föreställning "Abul Hassan och Kalifen och vad som hände dom".
Vi har spelat över sjuttio föreställningar men den här var speciell. Publiken var från Irak och hade egna erfarenheter av att "stå på bagdadbron". I föreställningen tonar vemodig arabiskt musik upp samtidigt som ökentältets tak färgas blått och fylls av stjärnor.
Jag vet inte hur det ser ut på bagdadbron idag men det visste dom. En sorgsen glädje fyllde teatern och jag kände mej i det ögonblicket så oändligt tacksam att jag jobbar med teater.
En teaterhändelse kan betyda att några människor från ett krigsdrabbat land kan få en igenkänning som gör rotlösheten uthärdlig. Dennis som spelade Abul Hassan kom själv som flykting en gång, nu spelar han teater för dom. 
–Man lever i ett vacuum, säjer han. Man vet inte vad som ska hända, man vågar inte tänka framtid och det finns ingen väg tillbaka. 
Bara ett minne av en bro, så som man vill minnas  den.