debatt i tv

Debatt i SVT är en obehaglig tillställning. I veckan skulle man vädra åsikter om vad man skulle göra med Englas mördare.
Två dar efter att hon hittats mördad. Nackskott tyckte nån. Siffror på hur många procent svenskar som vill införa dödstraff kom upp. En man i röd fluga företrädde hårdare tag. En kvinna från Englas hemby ville ha mer kärlek En mamma vars dotter blivit mördad vill ha mer vrede. Då får Jan Jönsson ordet. Han är skådis och har arbetat med Becketts pjäs I väntan på Godot på St. Quentinfängelset och detta blev så omskakande att det har blivit hans livsprojekt .Han vill prata om behandlingen av fångar på anstalter och även om han har rätt så blir det alldeles fel här. Det blir så huvudlöst att konfrontera människor med så olika utgångspunkter. Han klagar över den hårda tonen och ju mer han pratar ju mer fel blir det. Han vill ha större förståelse för dom som begått brott och han vänder sig till mamman, vars dotter mördats och frågar henne om hon nånsin tagit kontakt med han som gjorde det, mördaren. -Är du inte riktigt klok!, säjer hon för vad annat skulle hon kunna säja och här havererar hela programmet och lägger sig som ett vrak på havsbotten, där det hör hemma.
Varför ska en debatt om en sån här sårig fråga hållas i tv överhuvudtaget? Med offren närvarande? Jag blir illamående av sån journalistik, där alla till slut blir offer för en programidé som bara ska snaska och höja tittarsiffror. Jag hatar även skjutjärnsjournalistik, jag gjorde det redan när den kom på sextitalet och jag själv var journalist. Vill man få en människa att blockera sej ska man köra skjutjärn. Vill man få en människa att prata ska man lyssna. Det går att debattera i tv - om programidén är att folk av olika åsikt ska få ha en dialog på ett djupare plan och komma fram till nåt nytt. Det hände när Jan Björklund och Suzanne Osten pratade om flum i skolan. Osten var i högform. "Att lärarna slänger in sin klass på teatern och själv går och fikar på Åhléns, det kallar jag inte flum utan likgiltighet", sa hon. Björklund höll med. Även i hennes slutkläm som löd såhär: "för att avsluta med något riktigt flummigt. Kärlek. Det behövs mer av den i samhällskontraktet".