Ninnes blogg

Medan kultureliten sitter och bläddrar i Lars Noréns 1800 sidor för att se om dom finns med, blottläggs ett mycket allvarligt tillstånd inom svensk teater.
Stadsteatern i Stockholm går back, liksom alla andra teaterinstitutioner i landet och dom drar även det fria teaterlivet med sig.
När Benny Fredriksson tog över chefsskapet för Sthlms Stadsteater gick han ur stenhårt. Premiärerna haglade, publikrekord sattes, stjärnor köptes in, nu senast Persbrandt.
Men det hjälper inte, teatern går back och stora nedskärningar väntar. Och nu visar sig teaterlivets kris på allvar.
Under flera decennier har teatern långsamt svälts ut på grund av stillastående bidrag och ökade krav på produktivitet.Teatrarna ska drivas som företag och industrier. Under samma tid har dom konstnärliga utövarna blivit färre medan anslagsgivande byråkrati har växt. För varje utdelat bidrag har antalet ansökningsblanketter blivit allt fler och villkoren för varje utdelad krona har skärpts Krav på genus och mångfald och miljökrav ställs på varje teater oavsett om den ligger Arjeplog eller på Östermalm och för varje nytt krav kan man ge sej fan på att hundra nya byråkrater får jobb. Det är ett kontrollbehov utan like. Det finns ingen tro på teater, helt enkelt. Bara en djupt grundad, sorglig misstro som kan härledas tillbaka till före antiken då teaterfolk var paria och lösdrivare. Bara tillfälligt - i antikens Grekland, i Elisabeths England, i Kung Sols Frankrike, i Gustav 111: s Sverige fanns en annan inställning hos staten .En tillfällighet som gav oss Euripides, Shakespeare, Moliere m.fl. Men Göran P och Fredrik R tillhör inte dom som tror på teater. Dom tror på stålar och publiksiffror och nu är Stockholms Stadsteater i kris - den största och mest framgångsrika av våra Institutioner.
Samtidigt spelar teatersverige för en större publik än hockeyn och fotbollen tillsammans. Vi spelar fortfarande för barn och ungdom - vi jobbar stenhårt i våra alltför hårt slimmade små enklaver och hoppas att inte kravet på en handikapptoalett ska få till följd att hela ensemblen ryker. En ny kulturutredning smids och om timbrosmederna får igenom sitt så kommer kravet på lönsamhet att slutgiltigt avlossa pannskottet för svensk teater.
Hur är det tänkt? Till slut sitter Robert Wells och lirar vid sin flygel en gång om året på gallerierna.
Och då har vi blivit - trots att vi är ett av världens rikaste länder - ett av de allra fattigaste.