Ninnes blogg

Det stora teaterbråket är här. Thommy Berggren sopar scenen ren från Norén. Han kallar honom Lasseliten och tycker att hans pjäser inte är tillräckligt bra, i varje fall inte för honom. Det är roligt med Thommy Berggren. Han kom in på scenen som arbetargrabb, han blev Sveriges James Dean på filmduken - Barnvagnen, Kvarteret Korpen, Elvira Madigan, Joe Hill - han VAR Jean i Fröken Julie, han kunde blivit Gösta Berling men var för stötig, i alla fall om man får tro den suckande regissören Bengt Lagerkvist och sen, på äldre dar kommer han igen som regissör och gör kanske sitt livs största genombrott. Dessutom gör han ett av SR:s roligaste Sommarprogram och medverkar i en dokumentär om Bo Widerberg där man mest minns hans fantastiska historia om hur han bakfull ska försöka läsa ett manus som Den Store gett honom. När halva teatersverige faller på knä i avgudadyrkan för Ingmar Bergman och Lars Norén står Thommy Berggren pall. Han blir Joe Hill igen. Det är uppfriskande. Bara han kan såga Norén med fotknölarna genom att kalla honom ytlig. Själv blir det nu äntligen klart för mej varför jag inte heller gillar Norén. Hans teveversion av Personkrets, där han skildrade a-laget på Plattan och lät dramatenaktörer hälla filmjölk över sej i jakt på silar, kändes sökt och anstötlig. Hans märkliga inkännande i psykopaterna från Hall i samband med 7:3 fick katastrofala följder för alltför många, utan att han själv tog på sej något ansvar. Så hade inte Thommy gjort. Han tillhör en annan liga, hans engagemang känns äkta och han är fortfarande oppositionell. Jag är glad att det blir motsättningar inom svensk teater igen. Bergmans skugga har legat alltför tung över salongerna alldeles för länge och Norén har gjort allt för att förlänga perioden. Forna kollegor har rusat runt som yra höns och ropat "Det är en gåva att få vara i hans närhet!" och gjort luften svår att andas. Teaterkonsten är nuets konst, ögonblickets.
Det som händer under en barnteaterföreställning i en gympasal i Upplands Väsby kan vara lika storartat som på Den Kungliga Scenen. Inga regissörer i världen kan ensamma skapa det ögonblicket - bara skådespelaren i kontakt med publiken. Detta är teaterns väsen. Den regissör som i förtid utnämner sig själv som geni riskerar att sluta som narr i sin egen pjäs.