est

Någonstans på havsbotten fastnade han. Han som aldrig fastnade, utan alltid befann sig mitt i flödet. Han som skapade virvelströmmar ur ingenting. Som en vindil, som en ring på vattnet, ständigt på väg från det som just uppstått till något som ska bli. Ett regn som aldrig upphör att förvåna sej själv. Seven days of falling. "Till Ninne! från Esbjörn Svensson" står det på konvolutet som jag köpte på NK: s skivavdelning när hans trio spelade där. Jag hörde honom första gången på en jazzkväll i Folkets Hus i Södertälje och blev helt knockad av trions samspel, dom drev upp en energi, dom alstrade den, skapade den ur varandra. Inom teatern pratar vi om samspel, att man måste hämta den ur medspelaren, inte ställa sig i vägen med sitt ego och hindra flödet. Esbjörn Svensson Trio var ett sånt samspel. Efteråt gick tandläkare Halldin, hans son Svante som spelade trumpet och jag fram och sa nåt i stil med. Ni är bäst!! eller nåt. Han blev glad och tyckte att vi kunde komma in och höra när han spelade i Stockholm, på ett litet ställe, jag har glömt vad det hette. Jag köpte en cd . From Gagarins point of view och spelade den hela vintern. Sen Winter in Venice, Layers of LIght, Monk-cdn, Good Morning Susie Soho - det blev inalles tretton album, ett för varje år, sönderspelade.
Dom här albumen blev som en lång, innerlig vänskap. Trion kom och spelade på vår teater och vi beslöt tillsammans med kulturförvaltningen och ta ner en flygel - Bösendorffern från hörsalen på biblioteket, den var i ganska gott skick, Hans Pålsson hade spelat på den för tio år sedan, och, ja, det var den enda flygeln i kommunen, För att göra flytten billig anlitades flytthjälp från Arbetsmarknadscentrum. Kultursekreteraren, som var vikarie, och jag, stod upp i foajé´n och hörde när flygeln bars in. Det hördes ett ihåligt knak och en serie saftiga svordomar. Vi sjönk ner bakom biljettdisken och vågade inte titta upp igen förrän vi hörde att flygeln stod på plats.
En av flyttkarlarna slog ner en tangent, det kom en ton. Det var bräderna som knäcks, som dom rullade flygeln på.
Nerför trappan. En flyttkarl från AMC bär inte, han rullar. Konserten blev knökutsåld och trion satt i logen och laddade med Ramlösa. Dom hade ingen låtordning, dom gick in på scenen och körde det som kändes rätt. Efteråt satt dom kvar och drack lite öl och var helnöjda. Vi var i sjunde himlen och förstod kanske litet innan dom själva att dom redan var världsberömda.
Nästa gång vi ville boka dom till teatern blev det en agent som förklarade att det var Globen som gällde.
Strax därpå spelade dom på NK, ännu tightare men med samma lätthet som när en fiskmås lägger sig på en vindil och glidflyger över himlen. Långt därnere på botten av havet fastnade Esbjörn Svensson och blev kvar. Jag står med Seven days of falling i handen.
Jag fattar ingenting.

koltrasten

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.