fredag 6 juni 2008

koltrasten

I dom ljumma kvällar som nu är, känns det som om man måste sitta ute med sin middag. Sen kommer midsommar och regn från den första droppen i snapsen till sillen till den tredje snapsen vid kräftorna.
Nu kan man sitta ute och lyssna på koltrasten. Den sjunger mot en annan koltrast längre bort och det är en duell som min koltrast vinner. Han vinner inte bara över rivalen utan även över John Coltrane, Miles Davis och Chet Baker som ligger i cd.n för att skapa försommarstämning. Miles gör ett av sina luftigaste, sylvassa solon i Kind of Blue och koltrasten svarar med en serie klara lyrismer som är blåare och vemodigare och tyvärr, Miles, min husgud, mycket intressantare än vad du lyckas åstadkomma.
Miles står i en studio. koltrasten sitter i en grantopp med den fria himlen around och det hörs. Coltrane i Ballads spelar You dont know what love is och koltrasten svarar att det vet han visst. Han har sjungit oavbrutet sen i början av maj och nu är han desperat. Var är den chokladbruna honan som satt och åt ostbitar på trappan i februari och lovade att komma? Vad håller hon på med? Har hon hittat en annan? Kaskaderna flyger mellan trädtopparna och Coltrane låter gnällig i jämförelse. Det här är på liv och död medan Coltrane inte orkar bry sej så mycket över brudar som inte kommer. Chet Baker börjar med att utmana i My funny valentine och en halv minut är det helt tyst i granen. Men så lutar sig Chet tillbaka i I Get along without you very well och låter lika liknöjd och förnöjd som dom andra jazzgossarna som har glömt bort att dom måste förföra. Då kommer koltrasten. Han gör kadenser och riff, han gör himlen konkret, han ritar upp dom stora visionerna och han tror på dom själv och han är, tyvärr, Miles, Chet, John, han är oemotståndlig. Det borde sitta en hel gran med chokladbruna groupies och bara slåss om att börja bygga bo. Han är försommarens störste solist, han vet vad han vill, han kan sitt instrument, hans vemodiga glöd och desperata uttryck kombinerat med perfekt timing - den svenska bluesens främste uttolkare - det blir fem näbbar.

Inga kommentarer: