norén igen

Noréns projekt 7:3 granskas i Elisabeth Åsbrinks nya bok Smärtgränsen och det är bra att projektet diskuteras igen. Det är en av de svåraste utflykter i verkligheten som svensk teater någonsin gjort med katastrof och tragik som följd. I centrum står en regissör och dramatiker som kunde gett Shakespeare uppslag till Kung Lear. Han vill undersöka verkligheten men när den väl står där på scenen i gestalt av några tungt kriminella män med nazistsympatier då flyr han fältet. Åsbrink menar att han bara vill ta ansvar för själva konstverket, inte dess konsekvenser. Men teater är inte bara en regiidé eller en bunt papper med skriven dialog. Teater är ett konstverk som förutsätter alla sina delar och som får sin slutgiltiga fullbordan i publikens svar. Kan konsten verkligen lyftas ur sitt sammanhang? Ska den få flyga fritt, som någon tyckte i ett musikprogram i P2, eller ska Leni Riefenstahls foto och Wagners musik alltid filtreras genom det faktum att dom ställde sig i Tredje Rikets tjänst? På sjuttiotalet ville man att teatern skulle stå klasskampens tjänst, vilket gjorde den blodlös och helt ointressant som konst betraktat. Idag blir det lika absurt att dra gränsen vid scenkanten och säja hit men inte längre går mitt ansvar som konstnär. Det blir för futtigt, Konsten är ett uttryck för liv, men också en del av det i ett evigt pågående samtal med frågor som ur svaren föder nya frågor. Konstnären är inte nån gud med rätt att utropa sig som skapare - den som gör så straffas som Kung Lear för sin hybris - utan en del i skapelsen. En skapande del. Det är stort nog.

Det var tändspolen, säjer han och sticker en kostnadskalkyl under näsan på mej. Jag skriver under utan att titta vad det kostar.
Man tittar inte efter vad det kostar eftersom man är på Express Service och med nöd och näppe rullat dit med en kö av irriterade stadssjeepar och budbilar efter sej. Man skriver under för annars kommer man inte därifrån. Han tänker ta fyrahundra spänn för tändspolen och lika mycket för att sätta dit den vilken gör en timkostnad på 2.400 kronor. Före mej står en stor karl med röda kinder och trampar nervöst. Han har fibblat med katalysatorn själv och det var inte bra. Han har också ställt sej för nära den unge mekanikern och försökt förklara och det skulle han inte heller ha gjort. -Han har mycket kort stubin, akta er för att prata med honom, säjer han nervöst till oss andra. -Varför är det alltid så på mekar, kunde dom inte gå en kurs i social kompe..Tissssst!!, säjer den nervöse eftersom det är hans bil som är på schavotten.. -Han kan höra vad du säjer. Det är sant. Det finns vissa ställen där man bara ska kräla i stoftet och sätta tejp över truten. När det blir min tur börjar den, ser jag nu, mycket unge mekanikern att felsöka motorn samtidigt som han ringer upp en kompis och analyserar kvällen som varit, också det ett slags felsök hör jag. Det handlar om att han sen inte kunnat sova utan vaknat tio gånger och ja, skratt, du vet hur det blir...Jag blir otroligt intresserad av varför han är så avig. Är han stressad? Nej, han har bara två kunder innan lunch och det är nästan två timmar dit. Då har han tjänat in minst femtusen pix. Han har ett jobb, han har tydligen en tjej på gång. Så vad är det som är fel?
Vad var det för fel. undrar jag. -Tändspolen. -Jaha, vad är det för nåt? -En tändspole är - han tänker, - en tändspole.
Jaha, vad gör en sån? undrar jag. -Den går till cylindrarna, säjer han och visar tydligt att han inte tänker svara på fler frågor.
Jag har tusen frågor men sväljer dom medan han snäser av en dam som skulle behöva byta en lampa. Hon undrar hur lång väntetid det är och det kan han absolut inte säja trots att han nu inte har fler kunder och sen vänder han henne ryggen och börjar prata med en kollega om vem av dom som ska bjuda den andre på lunch. Hon går därifrån och jag kör hem och lovar mej själv att aldrig mer åka dit. Varför Express och framförallt - varför Service? Vem kom på att kalla det så? Jag kan inte upptäckas ens unset av ansats till servicevilja. Framsidan av bilbranschen är en bunt glansiga broschyrer i brevlådan med Din Bil som skapats för just mej. Baksidan av branschen är en mobbingstund på Express Service.
Någon borde göra ett noggrant felsök på varför den branschen går neråt.

Sommaren är en underlig tid. Rosorna som fyllde himlen hänger nu som tomma snusdosor. .Jag går med saxen och klipper bort. Det tar dubbelt så lång tid som det tog att plantera dom. Månader av möda, tränga sig fram till en frölåda på älvsjömässan, släpa hem jord i jättelika påsar, tömma gamla lådor, gå till kiropraktorn.
peta ner frön utan att dom fastnar på tummen, vattna utan att fröna rinner bort, fiberduk som fladdrar bort, vattna, skola, värmeljus om det blir för kallt, lådor överallt under skrivbordslampor, man glömmer att vattna en dag, vattnar för mycket nästa dag och vattnet rinner ner i fläktsystemet. En vecka av fantastisk ruccola, sen går det i blom två dar och sen äter jordlopporna upp den.
Jag förstår mej inte på växtkraften
En rosbuske som jag beskurit enligt alla konstens regler med svår stigmatisering i pannan som följd går i blom - Maidens Blush.
Regnet kommer och rosen går utan att rodna i spagat. Där blir den liggande och jag måste klättra för att komma ut och in. Det är väl det som menas med klätterros.
Gräsmattan bara växer utan att veta varför. Jag klipper och klipper. -Vad ska jag göra? klagar jag, det bara växer hela tiden, allting blir tre gånger så stort som det skulle. -Mexikanare!, säjer kiropraktorn. Såna hyrde vi när vi bodde over there.
Det är så nära mellan uppgång och fall i en trädgård. Pionerna skjuter upp med svällande knoppar och slår ut tre timmar innan hagelskuren pepprar sönder alltihop. Vad vill trädgården egentligen säja?
Att livet är fantastiskt, kort och brutalt och att ingen vet om nästa dag?
Lars von Trier har sagt att trädgårdsskötsel är till för fascister. Man går omkring och utövar makt över vad som ska få överleva.
Han har inte sett hur sibiriska vallmon radar upp sig på ett helt annat ställe än där den sattes ner, inte hur brunnävan flyttade över till grannen, inte eken som skjuter skott ur honungsrosen eller den småskog av vide som växer i grannarnas gräsmattor efter att jag beskurit min vide för hårt. Jag går omkring med min sekatör. Jag klipper lite här och lite där. Nästa dag har det växt ut igen och det fortsätter att växa.
Jag ska nog inte se Antichrist.