lördag 7 april 2012

Driving Miles i Götet

Ibland händer det att det som ser ut som ett tredagars gästspel i veckoschemat blir till en resa rakt in i det förflutna. Det var till Stadsteatern i Göteborg vi åkte som teaterstudenter. Fick kontakt med Myggan Eriksson som då var teaterchef, som i sin tur öppnade salongen in till det heligaste – genrepet av Tartuffe med Kent Andersson i huvudrollen, i regi av Mats Johansson. Alla dessa tre öppnade vägen för  gruppteatern – som med pjäser som Sandlådan, Flotten och Hemmet frigjorde svensk teater från auktoritär regiteater och gjorde den öppen och samhällsengagerad. På Folkteatern följde Lennart Hjulström upp med en rad banbrytande uppsättningar – TokAlfred, En Varvsdröm, Peer Gynt – inför en publik som huvudsakligen kom från nåt så exklusivt som arbetarklassen. Det var en kort period i svensk teaterhistoria men ur den föddes dom fria grupperna som i sin tur förnyade arbetsformer, spelformer, publikarbete och synen på barnteater.
Den epoken kröntes med Tältprojektet som repades in i ett fyrmastat tält på Heden och hade premiär en snöblandad första maj.
Allt detta är minnen. Yngre kolleger flyr när Figge, Mankan och jag börjar dra våra historier. Anledningen är att vi har berättat dom så många gånger förr att vi glömt bort det. Det är inte heller lätt att beskriva den pionjäranda, sammanhållning och vänskap som rådde inom teatern då. Exempelvis träffades Angeredsteatern, Folkteatern, Oktoberteatern och Skånska Teatern varje år för att visa upp och diskutera våra föreställningar. Det var ett bråk och ett liv och ett kiv och underbart utvecklande.
Idag lever teatern under ett ständigt avvecklingshot. Guldåldern är över. Ibland tror man att man har drömt alltihop.
Så kommer vi till Göteborgs Stadsteater med vårt gästspel - Driving Miles. Det är ett förlustprojekt. Bara annonsen äter upp hela gaget. Figge håller på att driva teaterns ljustekniker till ett litet sammanbrott, men ju mindre och enklare en uppsättning är desto viktigare är ljuset. Mankan har frossa på hotellrummet. Nerverna är på topp. Plötsligt gäller det så mycket. Sussie sätter en mygga på hans kind och han hörs ända ut till Götaplatsen. Olle, basisten, tvättar fingrarna i sista stund och Johan, trumpetaren, värmer upp i en garderob.
Dörrarna öppnas och publiken, ja, väller in. Det är abonnemangspublik som inte har en aning om vad dom ska se och – sen kommer dom. Allihop. Från förr. Där är Henric, som var med när allt började, Där är Torsten, som skrev musiken till Guds Djärvaste Ängel, där är Berndt, som höll ihop Tältorkestern med sitt dragspel, där är Kerstin, där är Ulfsson och Iwar Wiklander, som lärt oss det mesta, Ann, som gick på lina i TokAlfred, Carina, Jesus (jo, han spelar Jesus i Bibeln), hela orkestern från Bibeln, ansikten man minns från Hem till Byn..
och där är pjäsens upphov Svein Åge, chauffören som körde Miles Davis, som har tagit hela familjen med sej i husbilen och kört från Molde. Dom har sovit på parkeringsplatsen utanför teatern.
Det är den bästa föreställning vi har gjort, det är andlöst, det är tårar och skratt.
Det är kramar, kramar och det förflutna är här.
Inget är drömt, inget är glömt.
Tre dagars gästspel i veckoschemat – ett stort ögonblick för Oktoberteatern.